TANKAR

The age issue

2018-12-29

Så har ytterligare ett år snart passerat. Förstår inte hur det gick till men det är som alla säger, att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir.

Åldrandet är oupphörligt intressant. Det har både något sorgligt och stolt över sig, allting blir lite skrynkligare och saggigare men på samma gång blir man säkrare i den man är och man stärker tron på sin egen förmåga.

Tidens gång är abstrakt, för man inser inte själv att man blir äldre trots att åren passerar. Jag ser mig själv i spegeln och blir uppriktigt förvånad över att personen som möter min blick är så gammal som den verkligen är. Jag känner mig fortfarande som en ung kvinna inombords, men passet säger de facto 47. När jag umgås med yngre personer kommer jag på mig själv med att tänka: ”Vi är väl ungefär i samma ålder? Eller?” Och så visar det sig att personen är tio år yngre. Eller om jag träffar någon gammal klasskamrat från grundskolan eller gymnasiet och jag tänker ”Men gud, vad hon eller han ser gammal ut!” och kan inte för mitt liv förstå att vi är precis lika gamla.

Ändå är ålder, och åldersmedvetenhet, en av få konkreta saker som hjälper oss att pejla av vår egen utveckling i tillvaron. Jag tänker att varje stadium i livet har sina årsringar och något att lära oss och att det bara är sorgligt att se sig själv som en evig 25-åring i stället för att omfamna den ålder man befinner sig i och verkligen leva fullt ut. Det är inte lätt, det ska gudarna veta. Samtidigt är det ju så att de fysiska förändringarna inte alltid är så roliga. Även om att alla till exempel säger att rynkor är fint så hade i alla fall jag gärna sluppit ett gäng i ansiktet, eller i alla fall skjutit dem på framtiden ett tag till. Men det är som det är, jag kan inte göra så mycket med mina gener, jag ser ut precis som min mamma och min mormor också gjorde med fina rynkor runt läppar och ögon – och de ger mig tydliga budskap om att tiden går.

Mormor, förresten. Ibland när jag kliver in i hissen så har någon som bor i mitt hus precis innan åkt upp från tvättstugan med rentvättade kläder och då kan jag känna doften av ett tvättmedel som luktar precis som det mormor använde. Och med ens skjutsas jag bakåt i tiden. Jag är en liten flicka igen, hemma i mormor och morfars lägenhet i Jönköping och det är sommar och jag har bruna ben och när det är läggdags får jag krypa ner mellan mormors nymanglade lite sträva lakan med spetskant och krusade snören på örngotten … Sedan öppnar jag mina ögon och ser in i hissens spegel: Jag är 47 igen.

Det råder någon sorts allmän uppfattning om att tid är kvinnans värsta fiende. Att vi kvinnor har så mycket att förlora ju äldre vi blir; vårt utseende, vår fertilitet, vår kvinnlighet, vår position. Det är naturligtvis befängt – och tyvärr en ”sanning” uppdiktad av män för länge sedan. Visst stämmer det att vi har ett tidur inbyggt i våra kroppar som påverkar oss, såsom klimakteriet, men det gör oss knappast till mindre värdefulla. Jag märker ändå till min stora glädje att samhällets syn på äldre kvinnor har börjat förändras. De senaste åren har en rad framgångsrika, snygga – och äldre – powerkvinnor tagit plats på ett helt nytt sätt. Till och med i den åldersfixerade modebranschen så har kvinnor över 50 med stolthet visat upp såväl sina egna rynkor som modeskaparnas kreationer under visningsveckorna. Spana till exempel in Balenciagas vår- och sommarkollektion för 2019 då svenska 51-årigen Ursula Wångander plats på catwalken. Så befriande! Även i filmens värld våras det för rynkorna; Helen Mirren, Judi Dench, Isabelle Huppert och Meryl Streep är bara några av de flitigt anlitade skådespelarna som absolut inte tänker sluta arbeta bara för att de blivit till åren.

Antagligen är det djupt mänskligt att oroa sig över livets och sin egen förgänglighet. Allt det vi räds ska drabba oss som gamla ingår i livet. Det är oudvikligt. Men jag upplever att det i princip enbart blir roligare att bli äldre. För varje år känner mig lugnare i mig själv, mer säker på mina val och bekvämare med att säga vad jag tycker om saker och ting. Ängslighet känns liksom fjärran. Inte heller att finna mig i situationer som inte känns okej. Det blir lättare att veta vad jag vill ha och vad jag inte vill ha. Att välja bort – och välja rätt. En stor grej är att inte jämföra sig med andra, eller låta andras ”storhet” förminska en – vilket jag gjorde under väldigt många år när jag var yngre. Samtidigt som man ju äldre man blir landar i sin personlighet och inte tar skit av andra, blir man också ödmjukare inför världen och man inser med tiden att det där med rynkor inte är något man ska lägga så mycket tid på.

Åldrandet drabbar oss alla. Nästan alla har en komplicerad relation till ålder, utseende och skönhet eftersom det är länkat till självbild och självkänsla. Och visst kan åldrandet göra mig sorgsen och visst sörjer jag stundtals mitt 25-åriga jag, eller saknar en viss version av mitt ansikte eller min kropp. Jag ägnar mig, precis som, förmodar jag, många av er åt att träna, äta nyttigt och klä mig optimistiskt i hopp om att dra ut på den oundvikliga processen. Men jag blir så arg för mitt värde ska inte bestämmas utifrån vad jag kan tänkas vara värd för någon annan, utifrån någn annas premisser. En kvinna ska få vara med och leka oavsett ålder och känna sig minst lika attraktiv och stolt över sig själv vid 60 som vid 16. Vi måste hylla det ofrånkomliga åldrandet – och njuta av livet medan vi kan. För vad är alternativet?