TANKAR

Det är den 22 oktober och jag tänker på pappa

2019-10-22

75 år. I dag skulle pappa ha fyllt 75 år om han hade fått fortsätta leva. Det fick han inte.

Det är den 22 oktober och jag tänker på pappa. Det har inte gått en enda dag sedan han dog för snart två år sedan som jag inte har tänkt på honom. Oftast med glädje eftersom min genuint kärleksfulla, roliga och omtänksamma pappa och jag hade en stark relation. Ibland med ilska över livets orättvisa, att han som hade så mycket liv kvar i sig och var en sådan förebild för många inte fick leva vidare. Alltid med stor saknad.

Att begrava sina föräldrar förändrar livet för de flesta av oss. Med ens blir man varse om sin egen dödlighet, att man står näst på tur. Det gör något med en. I början fick sorgen inte plats i mig. Men efter det första tunga året antog sorgen en annan form. Pappa måste ha legat i där uppe för att ge mig så mycket energi och sopa undan molnen för att solen skulle nå mig. I dag är sorgen inte ett mörker, endast ett återsken av ljuset. Men visst, ibland slår den till med full kraft, obönhörligt och helt utan förvarning och för en stund slås jag ned till marken. Och det är ju så där med sorgen som en annan klok man har sagt: den skiter fullständigt i proportioner och rationalitet.

Det är den 22 oktober och jag tänker på pappa. Jag tänker på all magiska stunder vi delade, obetydliga vardagsstunder med skratt, gråt, samtal och familj. Det har snart gått två år och jag har insett att han aldrig kommer att lämna oss helt. För när hans hjärta inte orkade längre flyttade han in i våra i stället. Där är pappa fortfarande odödlig och där bär jag honom med mig i allt jag tar mig för. Han finns alltid med mig, varje dag.