Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Jag drömmer …

… inte! Det är otroligt men jag ska åka tillbaka till Mauritius, wohoo! Jag har gått runt med ett stort leende på läpparna ända sedan i förrgår då det blev klart. Jag får nästan nypa mig i armen och är så så tacksam för möjligheten.

Jag kommer återigen att bo på Belle Mare Plage eftersom det är där som MCB Tour Championship och det veckolånga golfeventet går av stapeln som jag ska bevaka. Jag ser väldigt mycket fram emot detta för det är ett toppenarrangemang och resorten är helt fantastisk. Nu har jag inte hunnit boka flygresan än men kommer att åka i början av december och stanna drygt en vecka. Att få resa iväg så innebär så mycket positivt; kunna arbeta ostört, färre möten, ljus och värme och socialt umgänge. Jag behöver det efter en tung höst. Dessutom får kreativiteten sig en skjuts av miljöombyten.

Självklart ställer jag mig också frågan om det är bra att flyga så långt med tanke på klimatförändringarna och det är det ju förstås inte. Det här med resande är knepigt eftersom det finns så många olika ställningstaganden och gråzoner. Jag är naturligtvis väl medveten om vad flygresor gör för miljön. I mitt fall är resandet en del av mitt jobb. Jag reser i jobbet och det är svårt att hitta en bra lösning, men jag försöker så mycket jag kan att leva så hållbart som möjligt i vardagen och göra klimatsmarta val: min konsumtion är låg, jag äter mest plantbaserad mat, åker kommunalt, använder grön el osv. Detta är den enda långresa jag kommer att göra inom överskådlig framtid och jag har samtidigt skurit ner på mitt totala resande rätt rejält. Att få vara på plats under den här veckan är betydelsefullt både för mitt jobb och privat och dessutom vet jag att turismen är en mycket stor del av Mauritius ekonomi, vilket väl också borde vägas in.

Det är en svår balansgång men det kändes rätt att tacka ja. Jag är ändå optimist i grunden och vill och hoppas tro att det kommer en positiv utveckling. Så jag kommer att glädjas åt möjligheten att få resa tillbaka till Mauritius och samtidigt fortsätta att göra mitt bästa på andra områden för att det är mitt ansvar som världsmedborgare. Tills jag är på plats får ni kolla hur det såg ut förra året!

 

Torsdagsinspo

E4:an ner mot Jönköping från Brahehus fyller mig alltid av en pirrande känsla. Det här måste vara Sveriges absolut vackraste vägsträcka, med Vättern som öppnar upp sig och den fria utsikten över stan. För mig är den inte bara vacker utan också starkt kopplad till många fina minnen. Född i Jönköping åkte vi ofta hit på somrarna för att hälsa på mormor och morfar och min morbror Göran som fortfarande bor kvar. Långt senare när jag började spela golf, fanns det ytterligare goda skäl att åka hit. Som Jönköpings golfklubb. Eller Kettilstorp som den kallas i folkmun.

Grundad 1936 är det faktiskt en av Sveriges äldsta golfklubbar. Banan är väldigt naturskön med Tabergsån som rinner igenom den. Layouten är ganska kort men klurig och så det blir alltid en kul runda. Ett spel för den spelstrategiskt intelligenta. Dessutom är den kuperad så det är schysst fallhöjd på några hål vilket jag gillar. Vad som också är lite kul är Krösatågen som dyker upp under rundan. Krösatågen är järnvägen som går mellan Jönköping och Halmstad och den är närvarande på många hål. Man får vänja sig vid att det visslar i  baksvingen!

På flera av hålen är järnvägen också i spel. Särskilt hål 11, ett korthål utmed järnvägsrälsen, är spännande att spela eftersom man inte har något stort utrymme för misstag. Jag minns en gång när jag spelade här med pappa och mamma för många år sedan. De var nere på semester och jag hade kommit från Skåne och stannade till på vägen hem och då spelade vi här. Kommer egentligen inte ihåg så mycket av rundan mer än att elvan vållade en hel del bekymmer för pappa, ja herre min je.

 

 

Sweet Meet: Birgitta Ohlsson om drivkrafter, Sveriges framtid och den ultimata dagen i Oxford

Med drivkraft och starka ideal har hon varit med och skrivit politisk historia. Men efter att i mer än 20 år varit en av de mest tongivande i svensk politik som riksdagsledamot och även Sveriges EU-minister och demokratiminister står det nu annat på agendan för Liberalernas Birgitta Ohlsson. Valet i höstas markerade nämligen inte bara en tydlig kursförändring i Sverige, utan också slutet för Birgittas riksdagspost.

– Åh, det känns såklart ganska nostalgiskt att lämna politiken efter 20 år på riksnivå. Men jag tror att när man bottnar djupt i ett beslut, så känns det lättare att våga hoppa. Det parti som varit mitt stora engagemang drog ibland i en riktning som inte var min och då var det både rätt att utmana om partiledarposten, ta förlusten som en kvinna och sedan gå vidare. Men det var ändå skönt att inte rusa från riksdagen utan att sitta hela mandatperioden ut och hinna säga adjö till alla som varit speciella för mig. Nu fick jag chansen att ta ett långsamt farväl.

Att svensk politik befinner sig i gungning har knappast undgått någon. Svårigheterna med att bilda en ny regering som ska leda Sverige framåt är nu inne på sin åttonde vecka. Jag har länge varit nyfiken på hur det egentligen är att arbeta i politiken. Eftersom Birgitta är en av min generations främsta kvinnliga politiker och någon som jag tyckt haft kloka tankar och ett mod att utmana rådande strukturer, både inom svensk politik men även på EU-nivå, blev jag väldigt glad när hon tackade ja till en intervju.

– Normalt i Sverige så vet man på söndagen 20:00 när vallokalerna stänger vem eller vilka som styra landet de kommande åren. En statsminister deklarerar att hen sitter kvar eller avgår. Den här gången är det så annorlunda. För mig som liberal är det viktigt att den kommande regeringen inte lutar sitt stöd på Sverigedemokraterna i riksdagen. Jag tror att det allra bästa för Sverige i detta läge vore en regering med sin tyngdpunkt i mitten (L, C, S och MP) utan några ytterkantspartier med som SD eller V. Sverigedemokraternas politik är för mig både främlingsfientlig och antifeministisk medan Vänsterpartiets politik i dag främst är skadlig för företagande, jobbskapande och svensk tillväxt.

En liberal öppen småstadsbubbla

För tillfället bor Birgitta med sin man Mark Klamberg och döttrarna Stella, 8 år och Olivia, 4 år, i Oxford, då maken förverkligar en livsdröm genom att forska i folkrätt vid ett av världens främsta universitet Christ Church. Oxford är, menar Birgitta, som att bo i en liberal öppen småstadsbubbla när resten av världen förpestas av konservatism, nationalism och populism. En kosmopolitisk miljö där människor från hela världen blandas och den typ av miljö där Birgitta trivs allra bäst.

Själv ägnar hon tiden åt att skriva på en barnbok, gör uppdrag för Talarforum, är Senior Adviser för Weber Shandwick, samt är en av oberoende kommissionärer i Oxfams högnivåkommission som utreder sexbrott och maktmissbruk inom biståndssektorn.

Att skriva bok är inget nytt för Birgitta. 2017 kom hon ut med”Duktiga flickors revansch”, ett personligt och politiskt försvarstal till de duktiga flickorna, där hon visade att duktighet och höga prestationskrav inte behöver vara en börda utan faktiskt kan vara ett maktmedel och ett redskap på vägen mot ett mer jämställt samhälle. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

– Boken fann snart sin publik och jag får fortfarande brev från kvinnor som känner igen sig. Vi börjar tuffa på mot 27 000 sålda exemplar av boken, så den har dessutom blivit lite av en feministisk bästsäljare. Boken kom i rätt ögonblick och jag tror att många längtat efter också liberal feminism som både handlar om aktiv politik, delad föräldraledighet och systerskap, men också att sträva efter kloka personliga beslut som val av livspartner, ta ansvar för sitt liv och betona vikten av att vara ekonomiskt oberoende av sin partner.

Hur lätt eller svårt upplever du att det är att kombinera familjeliv och karriär?

–”Jag är ju gift med en modern man och inte en dinosaurie”, sa jag när det blev debatt kring att jag höggravid tackat ja till att bli EU-minister i februari 2010. Välj den rätta/rätte med omsorg är ju dessutom ett av mina feministiska budord i min bok Duktiga Flickors Revansch, så att bland det viktigaste beslutet som vi tar i våra liv är vem vi väljer att skaffa våra barn med. Jag skulle aldrig kunnat leva mitt liv utan min jämställde make. Det är tufft såklart att få ihop det berömda livspusslet ibland, men det går med god planering.

Den politiska arenan domineras av män. Hur upplever du klimatet och vari ligger svårigheterna med att vara kvinna i politiken?

– Det ska jag skriva mer öppet om i någon kommande bok. Men vi behöver inte vara Marie Curie eller Albert Einstein för att inse att kvinnor och män inte tävlar på lika villkor i politiken. Speciellt kvinnor som inte väljer att curla eller underordna sig manliga dominanta ledare utan istället går sin egen väg har det inte alltid så lätt.

Stöttar kvinnor varandra i politiken, finns det ett systerskap? 

– Väldigt ofta! Ibland målas bilden av catfights upp mest för att det säljer massmedialt i typ alla branscher. Några av de som jag stått som allra närmast i politiken har varit kvinnor – ibland också över partigränserna. Att jag orkade mina sista år hade mycket att göra med systerskapet med två av mina liberala riksdagskollegor Christina Örnebjär och Nina Lundström. Men är vi feminister ser vi också maktstrukturerna och samtidigt måste vi förstå att vi lever i ett manssamhälle, där ofta män dikterar villkoren också i politiken. Kvinnor och män väljer att göra motstånd, försöka manövrera i systemet eller följa dessa redan satta spelregler. En del väljer det senare. Jag brukar ibland citera poeten Sylvia Plath som en gång skrev: ”Om du har låga förväntningar så blir du aldrig besviken”. Jag brukar ofta känna så inför personer som aldrig backat när det verkligen gällt. Att jag vanligen från början har så låga förväntningar på dem att jag inte ens ids förvänta mig att de ska ta strid för något eller någon.

Stor dos idealism

Birgittas politiska intresse väcktes väldigt tidigt. Redan i förskoleåldern blev hon på något sätt omedvetet engagerad. Hon är ensambarn, gick i Söndagsskolan hemma i Tokarp utanför Linköping och var väldigt lillgammal. Hängde med sina politiskt medvetna föräldrar nästan jämt och trivdes i sällskap med vuxna som tog henne på allvar, vilket medförde att hon började tänka på svält, utsatta barn och fattigdom mitt i den radhusidyll hon befann sig i.

– Vi hade en pappbössa från Lutherhjälpen hemma vid köksbordet som man brukade lämna någon peng i vid middagarna och jag kommer fortfarande ihåg fotografiet på ett utmärglat barn som prydde bössan. Sedan tittade jag enormt mycket på TV under uppväxten. TV-serier som ”Rötter om slaveriet”, ”Förintelsen” och ”Krigets vindar” om andra världskriget gjorde också sitt för att intressera mig för orättvisor och vår historia.

Att hon långt senare skulle bli politiker var inte självklart. Önskeyrkena pendlade, alltifrån frisör till veterinär och ridlärare lät spännande för en ung Birgitta. Väl på gymnasiet insåg hon att hon inte skulle ha tillräckligt bra betyg för att komma in på journalist-, psykolog- eller juristprogrammet. Det blev statsvetenskap istället, vilket med facit i hand visat sig vara en fullträff. Hon insåg snabbt att det var detta hon brann för, vilket till slut resulterade i en fil. kand examen.

Det avgörande tillfället som ledde till den politiska karriären kom när hon vann ordförandestriden för att leda Liberala Ungdomsförbundet i augusti 1999.

– Det var lite av ”make it or brake” it för mig. Om jag ville föra ungdomsförbundet i en viss riktning så måste jag nog leda det själv. Jag var redan då inne på att antingen fortsätter jag med politiken eller så satsar jag på att vara ledarskribent, vilket jag gjorde dessförinnan på några liberala landsortstidningar samt ett kort tag på Dagens Nyheter.

Vad driver dig i ditt arbete?

– Jag har behållit en stor dos av den idealism som fick mig att en gång i tiden börja vilja förändra. Ju äldre vi blir desto mer känner vi oss själva. Vilket ledarskap som får oss att växa och inte krympa, vilka värderingar du inte vill kompromissa med och det som jag skriver mycket om i min bok Duktiga Flickors Revansch att följa sin inre kanariefågel. I de brittiska gruvorna brukade arbetarna ta med sig burar med kanariefåglar. När luften blev för kvav eller giftig slutade fåglarna att sjunga. Då var det dags att gå upp ur gruvan. Jag vill vara i sammanhang där jag kvittrar.

Vilka lärdomar har du dragit under din karriär?

– Var snäll, men inte dumsnäll. Jag tycker att snällhet är så viktigt och jag tror innerligt på att ett generöst, uppmuntrande och rättvist ledarskap bygger företag och organisationer positivt. Men detta är inte detsamma som att vara dumsnäll, då vi börjar göra andras jobb och lätt blir både utbrända, urlakade och utnyttjade.

Kan du nämna några viktiga böcker eller personer som har gjort intryck och påverkat dig djupt?

– När jag var EU-minister försökte jag träffa min stora idol Simone Veil varje gång jag reste till Paris. Hon var den första franska kvinnan som blev minister, hon var mamma till den franska abortlagen och överlevde Auschwitz som ung flicka. Hela hennes liv genomsyrades av tanken att vi måste stå upp för frihetliga ideal, feminism och ett öppet samhälle. Hon om någon hade fått uppleva vad som händer när andra ideal tillåts att ta över. Jag har också sedan tonåren älskat den polsk-amerikanske-judiske författaren Isaac Bashevis Singers böcker. Han skriver så djupt och innerligt om döden, svåra känslor och så var han vegetarian av etiska skäl, vilket jag själv varit i 30 år sedan tidiga tonåren.

Nej, livet är ju inte utan svårigheter för någon. Vad har varit din djupaste kris?

– Det tog oss sju långa år med många IVF-behandlingar innan vi blev föräldrar till vår första dotter Stella. Det var en bottenlös och avgrundsdjup sorg. Jag blev ganska ledsen under alla dessa år över personer som antydde att jag valde bort barn för att satsa på karriären i stället när sanningen var att jag skulle bytt bort alla jobb i världen mot att få bli mamma. Jag var som ofta en slags ardennerhäst som bara jobbade på under tiden utan att riktigt bearbeta alla de gånger som inte lyckades. Det märkliga är att när man väl blir gravid sedan så bara suddas allt bort som varit jobbigt. Det är lite som en förlossning efteråt tänker man knappt på den enorma smärtan utan bara landar euforiskt i glädjen.

Investerar i hälsa och kläder

Familjen Ohlsson-Klamberg bor i en stadsdel i Oxford som liknar Notting Hill i London med pastellfärgade små radhus. Birgitta trivs väldigt bra i Oxford, berättar hon. Här finns mycket att göra, nästan alla museum är dessutom gratis och likaså universitetens gigantiska parker där man kan ströva i timmar.

– En drömdag här är att ta lokalbussen ut till en pittoresk by som heter Woodstock. Där ligger Blenheim Palace där Winston Churchill föddes, växte upp och tog många viktiga beslut genom livet. Det finns en lekplats på området med en förtrollande labyrint för barnen, gigantiska parker, utställningar för hela familjen och sedan kan man avsluta med klassisk afternoon tea i orangeriet. Om man har orken kvar på vägen hem kan man hoppa av bussen några stationer tidigare och vandra genom kohagarna vid Port Meadow. Det är helt magiskt att se solnedgången över fälten. Hinner jag gå på kvartersbion eller se några avsnitt av SVT:s ”Vår tid är nu” eller BBC:s ”Bodyguard” på kvällen är dagen fulländad.

Vad gör du för att motivera dig en ”motig” dag? 

– När vi flyttade till Oxford började jag att testa att träna med en personlig tränare. Under alla år har jag skjutit upp detta med PT, då jag känt att man måste vara i bättre form innan man börjar. Liksom lite starkare och mer spänstig innan man vågar sig dit. I stället har jag utan resultat harvat på ensidigt på en crosstrainer-maskin och helt skippat styrketräning. Så väldigt fel, men nu är mina träningspass med duktiga Fatou en viktig investering i min hälsa och energipåslag. Häromdagen klarade jag 96 kilo i benpress och för mig med otränade lår var det en seger.

Som politiker står man i det mediala strålkastarljuset och behöver tänka på vilket intryck man gör på andra. Kläder kan ju förmedla många budskap. Hur intresserad är du av mode och hur skulle du beskriva din jobbstil?

– Det pendlar verkligen. Jag har för tillfället i samband med utlandsflytten haft en gigantisk rensning i garderoben och både skänkt till Stadsmissionen och sålt av. Det är ingen mening att ha garderoben fylld med klänningar som du inte burit på flera år eller kavajer som sitter illa. Av miljöskäl undviker jag numera att spontanshoppa utan satsar istället på att spara och längta efter något visst plagg. Just nu när jag mest sitter och skriver på boken hemmavid på dagarna, hämtar barnen på skolan och går och tränar när jag hinner. Så då blir det träningskläder, slarvig knut och osminkat som gäller. Jag lever i mina i olika Nike-skor känns det som, lite under mottot ”Walking shoes and talking shoes”. Även om jag ska på ett möte går jag dit i gymnastikskor och byter bara om jag måste på plats till något mer traditionellt.

Hur klär du dig när du är ute och reser på uppdrag?

– Under hösten har jag rest till bland annat Nairobi och Manilla för Oxfam. Då reser jag lätt, enkelt och utan större modeambitioner än att vara korrekt klädd vid viktiga möten. Men vid tillfällen när jag måste in till London eller Bryssel, då kommer favoriterna fram. Jag har älskat knytblusar i tiotals år, gärna i starka färger. Chockrosa, kleinblå eller gult tillsammans med en svart pennkjol. Jag märker på min sinnesstämning att när jag är mer nedstämd klär jag mig mer anonymt i svart eller marinblått. När jag är lycklig och förväntansfull kommer färgerna fram. Det senaste året är det långa klänningar som helt tagit över. Favoriterna är från nordiska designer som Rodebjer, H & M Studio och Marimekko, gärna tillsammans med ett par klassiska veganska stövlar från Stella McCartney som jag köpte på rean för några år sedan. Stilmässigt har väl flätor eller flätuppsättningar varit mitt signum de senaste åren. I Stockholm försöker jag besöka flätbaren Braid & Blow när jag hinner. På 25 minuter till bra pris fixar de duktiga stylisterna flätfrisyrer som kan hålla i fem dagar.

Finns det en glamourfaktor inom politiken?

– Det varierar verkligen, men mer i dag än förr. Annie Lööf är verkligen stilsäker, elegant och modemedveten.

Nya utmaningar

Förutom uppdrag för Oxfam reser Birgitta gärna till sina föräldrars sommarstuga i Bussjö utanför Umeå. Även om hon inte är någon genuin sommarstugeperson känns det barndom och Västerbotten för henne.

– Internationellt blir jag lika pirrig i magen varje gång jag rullar in på Manhattan. New York har alltid en speciell plats i mitt hjärta och särskilt när jag dessutom haft chansen att samtidigt få besöka de goda vännerna i Catskills några timmar norr om staden uppe i bergen. I bygden där legendariska ”Dirty Dancing”- filmen spelades in.

Vilka nya utmaningar ser du fram emot att ta dig an?

– Jag längtar mer och mer efter att få arbeta med feminism, bistånd, demokrati och mänskliga rättigheter på internationell nivå. Det är inte omöjligt att detta var första testet att bo utomlands. Sedan drömmer jag om att skriva en roman. Jag har en berättelse i mitt huvud som jag någon gång ska få ner.

Kommer du att klara av att hålla dig från politiken?

– Just nu känner jag mig väldigt färdig med partipolitiken, men däremot har jag inte alls tappat min glöd att vilja förändra världen. Finner vägar för detta nu.

Och om vi lyfter blicken mot horisonten. Var är Sverige om tio år? Vilka utmaningar står vi inför, och hur löser vi dem?

– Det är en stor fråga. Jag tror att nyckeln för långsiktig framgång är att inte stänga sig som nation. Ensam är inte stark. Sverige är ett underbart land, men vi behöver bygga upp våra samarbeten politiskt och försvarsmässigt med värderingsmässigt liknande länder inom EU, FN och Nato. Globaliseringen måste bejakas, men frukterna av den ska nå fler människor. Man får perspektiv på Sveriges framgångar när man bor utomlands. Dels alla fantastiska starka företag som är globala varumärken som man ju ser fysiskt på gatan och i folks hem överallt. Dels att så många är avundsjuka på att våra skolor och universitet inte tar ut terminsavgifter, på ”pappamånaderna” och subventionerad barnomsorg som möjliggör också för mammor att yrkesarbeta. Dels att Sverige är en liten nation i världen, ett medelstort land i Europa, men som ändå är en viktig spelare och känd för skarpa värderingar om solidaritet, jämställdhet och miljöengagemang. Detta ska vi vara stolta över. Och en nyckel för att utveckla och behålla allt detta är att satsa mycket på skolan och här inse att många länder sprungit om oss vad gäller kunskapsnivåer med mera. Vår 8-åriga dotter sa efter två dagar i sin vanliga brittiska statliga skola som drivs av Church of England, där det går många barn från asiatiska länder: ”Flickorna från Japan, Sydkorea och Kina är väldigt duktiga i skolan”. Det är lite av ”Wake up and smell the coffee”-mentalitet som behövs. Om inte skolresultaten höjs rejält så kommer vi varken att klara den globala konkurrensen, fixa integrationen eller att kunna uppnå den nivå av välfärd som vi har i dag.

 

Birgitta Ohlssons bästa Oxfordtips!

  • Ashmolean Museum från 1683 som är Storbritanniens äldsta museum. Här samsas skatter från antiken med modern konst. Gratis entré.
  • Stadsdelen Jericho. Här kan man strosa runt i timmar. Besöka caféet Opera med både brittiska gräddbakelser och lunch från Nordafrika, ta ett glas vin på Branca och avsluta med en kvällspromenad längs Themsen och beundra de gamla villorna vid Soutmoore Road.
  • Port Meadow. Ta promenadvänliga skor och vandra i en timme genom kohagarna med magnifik natur. Väl framme i byn Wolvercote besök lokalkrogen Jacobs Inn, där man kan sitta utomhus i trädgården eller inne i typisk brittisk miljö.

 

Foto: Martin Stenmark, Lotte Fernvall/Aftonbladet/IBL, Magnus Norden

 

Läslov, kvällsmys och att bevara gamla traditioner

God kväll, hur mår ni? Jobbar ni som jag eller har ni höstlov? Fast numera heter det ju läslov och det är väl gulligt. Ett helt lov för att läsa. Hur underbart att få tid att bara sjunka in i läsandet och glömma bort tid och rum.

Jag har precis kommit hem efter en dag av skrivande, möten och förberedelser inför en intervju jag ska göra inom kort och som jag är riktigt pepp på. Den senaste tiden har jag ofta fått stanna upp och nypa mig själv i armen för att fatta alla fantastiska kvinnor jag har intervjuat och som jag har runt omkring mig. Det är ett av de stora plussen med att arbeta som journalist, att man får möjlighet att träffa så vansinnigt kompetenta, intressanta, inspirerande och balla personer och ta del av deras livsresor. En av dem som jag alltid fascinerats över är en av våra mest tongivande svenska politiker ur min generation, Birgitta Ohlsson. Därför är jag lite extra glad att kunna berätta att jag fick möjlighet att göra en intervju med henne för en tid sedan och som ni kommer att få läsa här i bloggen imorgon, så glöm inte att kika in då!

En helt annan grej. Häromveckan när jag var på väg hem och passerade Grindtorpsbacken höll en man på att bygga en fin gärdsgård. Han hade fått i uppdrag av kommunen att bygga en gärdsgård för att skydda och lyfta fram Torrbackens fina flora och fornlämningar, en gammal betesmark som jag passerar i princip varje dag. Förr i tiden betades det av kor, men i dag slås området med slåtter för att gynna alla små blommor som växer här, som backsippa och backnejlika. Förutom att jag tycker att det är viktigt att bevara natur- och kulturhistoriska värden för framtiden så har jag alltid tyckt att gärdsgårdar är vackra. Och det är ett traditionsrikt hantverk som bara blir vackrare med åren.

När jag hade passerat gärdsgårdsbygget och kommit hem var jag tvungen att läsa på lite och tydligen är det en uråldrig teknik där man värmer smala grangrenar över öppen eld så att saven börjar koka i grenen vilket gör den böjlig. Man använder bara naturmaterial när man bygger den, alltså varken spik, ståltråd, färg eller kemikalier, ändå håller en gärdsgård i minst 25 år. Fantastiskt, eller hur?

Anyway, nu är jag hemma och har medvetet inte planerat in något alls ikväll eftersom jag behöver pula lite här hemma. Ska bara svänga ihop en snabb soppa till middag och sedan krypa ner under en filt med en bok för att läsa en stund. Läslov, ni minns? Dessutom är det ruggigt väder vilket gör det hela ännu mysigare.

 

Stilresan

Jag plåtade häromdagen med den superduktiga fotografen Emma Grann. Jag har länge känt att jag måste steppa upp mitt game när det gäller outfitbilder och nu var det äntligen dags. Åh, jag älskar att jobba med kreativa personer som pushar mig att gå utanför min komfortzon.

Rent stilmässigt är väl hösten den absolut snyggaste. Det är den där alldeles för korta tiden mellan den varma sommaren och den kalla vintern då man kan klä sig riktigt snyggt utan att frysa. Ulsterfasen. Under plåtningen bar jag mina blå chinos som dök upp i garderoben vid klädrensningen jag gjorde nyligen. Det slog mig att chinos är en byxmodell jag alltid gillat. Bekvämt och kan dressas upp eller ner efter behag. Jag älskar att klä mig enkelt, gärna i jeans eller stilrena byxor som jag piffar upp med snygga skor och andra detaljer. Med ett par sneakers tar man ner graden ett snäpp för en mer avslappnad vardagslook. Upptill bär jag gärna en grovstickad tröja eller polotröja och just nu finns det hur många snygga som helst att välja mellan i butikerna. Så snyggt med en tajt polotröja under en ullrock. Jag fullkomligt älskar min rock från Massimo Dutti. Mörkgrå är den perfekta höstfärgen om ni frågar mig, och som ni kanske vet så gillar jag att gå klädd ton i ton.

Jag har äntligen börjat landa i min personliga stil och jag vet vad jag känner mig trygg och snygg i. Men jag fortsätter gärna att utforska den och hur jag kan ta mig vidare mot nya modeuttryck. Det är kul att minnas och blicka tillbaka på sin stilresa – även om det kan vara ganska smärtsamt, haha! Minns att jag alltid gick omkring i utanpåskjortor i gymnasiet och tajta jerseyklänningar när det var fest. Det är faktiskt lite märkligt att mitt modeintresse har blivit så starkt under det senaste året. Eller, jag har nog egentligen alltid varit modeintresserad för jag minns att när jag började jobba en gång i tiden så spenderade jag gärna min lön på nya kläder, men mellan 30 och 40 mådde jag rätt så dåligt så utseende och att bli bedömd efter hur man ser ut var helt nedprioriterat. Men i dag gör mode mig glad. Det känns kul! Hoppas att det syns på bilderna.

 

Vecka 44

Brrr, kallt och småblåsigt idag. Känns som att det inte längre går att backa sig ur hösten. Vill helst ta en paus från verkligheten och kura in mig i en tjock filt. Men det går ju inte. Det är höstlov.  Okej inte för mig men det känns att det är lov i luften, lite färre folk på tåget på morgnarna, lite tystare, lite lugnare. Passar bra för på fredag inleds ju Allhelgonahelgen, en tid för eftertanke och av mina favorithögtider då vi alltid går till kyrkogården för att tända ljus. I år kommer den att bli extra känslosam och förmodligen erbarmligt sorglig eftersom det blir första gången jag tänder ett ljus för pappa och den 3 november dessutom är hans dödsdag. Det kommer bli fint ändå, hoppas det.

Men nu är det måndag. På mitt skrivbord hittar man moodboards för vårt nya märke, jag skriver på ett kundcase, går igenom ett samarbetsförslag, jämför offerter från pr-byråer, tackar ja till en inbjudan från Cartier, smörjer in händerna med handkräm (nu börjar det …) och laddar upp inför nästa veckas resa till Skottland.

Nu börjar veckan!

 

Söndag, superfoodlatte och slut på sommartid

Glad söndag alla! Jaha, så var det slut på sommartiden då, tillbaka till mörka kvällar och i går fick vi även en första provsmak av vintern. Jag vet inte jag, vintern är verkligen inte min årstid och kyla och snö avstår jag mer än gärna från.

Ett av de bästa sätten att preppa sig inför vad som komma skall är med hälsosamma superfoods, smoothies och hälsotonics fullpackade med antioxidanter som på ett naturligt sätt ser till att kroppen kommer i balans och får extra energi. Min favorit är olika typer av kaffedrinkar och den här proteinrika latten med raw kakao är toppen. Superenkel, värmande och så får man bra med energi av kombinationen protein och fett, plus en extra skjuts av koffeinet. Raw kakao passar fint ihop med kokos och är dessutom humörhöjande, vilket kan vara till fördel om man har svårt att komma upp på morgnarna.

Snart ska jag ta en långpromenad över till mamma för lite lunch – ha en fin söndag!

Superfoodlatte
1 kopp
3 dl kokosmjölk
1 dubbel espresso
1 msk raw kakao
1 msk hampapulver
1 msk kokosolja

Vispa ihop alla ingredienser i en kastrull. Vill du ha den ännu fluffigare kan du hälla över den i mixern och pulsa några sekunder.

 

Receptet är från Marita Karlssons senaste bok ”Mammaboost!”. Foto: Martin Löf.

 

Trevlig helg!

Äntligen är helgen här och jag ser fram emot en lugn lågmäld tillvaro några dagar. Jag ämnar läsa böcker och plöja magasin, träna, sparka löv under höstpromenader, dricka cappuccino, avsluta garderobsstädningen och lämna till återvinningen. Ungefär så. Hur ser er helg ut?

 

På 20-årskalas

Hej på er! Sitter här och försöker få klart en artikel som ska in i nästa vecka, men man kan ju inte sitta och jobba hela tiden. Låt oss därför ta en snabbtitt på vad jag hade för mig i onsdags kväll.

Det var nämligen kalasdags igen. Magasin Connoisseur som jag är knuten till firar 20 år i år och hade bjudit in till kalas och jubileumsmingel med extra allt på Stockholm bästa adress. Så efter att ha suttit på kontoret hela dagen promenerade jag bort till Auktionsverket där jag mötte upp Robert som tackat ja till att vara min +1 för kvällen.

På programmet stod smygläsning av höstnumret, vårt största nummer av magasinet någonsin, som precis kommit från tryckeriet. Hela numret är en hyllning till dessa 20 år. Så mycket kul och fantastiskt som hänt under dessa år, där jag haft den stora äran, först som redaktionschef och numera som senior editor, att bidra i snart 13 år. Susanne som grundade Connoisseur höll förstås tal och det var inte utan att man kunde ana en tår eller två i ögonvrån.

Sedan provade vi certifierad kaviar (etiskt odlad förstås), åt sotad tonfisk med mesoyacreme, rådjurstartar med rostad blomkålscreme och andra lyxiga smårätter, skålade i Champagne och lyssnade på skön musik från kvällens DJ Eddy Cabrera. Med andra ord en perfekt avslutning på en arbetsdag, som dessutom var självaste Internationella FN-dagen.