Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Vad är egentligen meningen med livet? Ja, jag vet, oförskämt stor fråga så här en gråmulen torsdagsmorgon. Men låt oss inte dra för stora växlar på det utan ta ner frågan till gräsrotsnivå. För mig handlar meningen med livet mycket om att sträva mot sina drömmar och skapa fina minnen längs vägen. Minnen och upplevelser som med tiden blir till härliga anekdoter.

Ett ställe där man kan skapa många sådana på är på golfbanan, anekdoter som påminner oss om livets skönhet och skörhet, vilket var anledningen till att jag ville ha med sådana i Peters och mina Golfilicious-böcker. Golf handlar mycket om närvaron i stunden. Det svindlande nuet. Magiska golfslag man aldrig trodde sig klara av men som en dag plötsligt bara finns där. De råa men hjärtliga skratten från polarna när ens boll knappt lyfter från marken. Socketfrossan som tornar upp sig när man minst av allt behöver det. Ens allra första backspin. Ens troligtvis inte sista luftpastej. Enastående prestationer varvade med ständiga nederlag som får oss att bryta ihop, ge upp och komma igen.

Det låter kanske pretentiöst att påstå, men för många blir golf en passion, en del av livet, av den enkla anledningen att den får oss att må bra. Och det trots att kärleken inte alltid är besvarad. Men golf väcker lust, den skapar delaktighet och ger oss tillfällen att mötas och det är en lek där alla kan vara med. För mig handlar golf precis som livet om mötet mellan människor, om att ha kul tillsammans och låta den oförställda glädjen vara den starkaste drivkraften. Jag tänkte att jag ville dela med mig av en sådan stund med denna lilla anekdot ur den första boken. Hoppas att ni gillar den!

Den vanlige golfarens mödor

”Jag känner mig som en vanlig golfare, alltså en sådan som vid varje tee inte har en aning om var bollen kommer att landa. Hoppet finns alltid där, men faktum kvarstår: man är den man är, en vanlig golfare.

När jag slår ut så brukar jag kunna lista ut var jag ska leta men tro mig, jag har hamnat på så många konstiga ställen. Vissa gånger har jag inte ens vågat gå dit för att se om bollen kan vara där jag tror att den är, utan det är bara till att plikta och dra iväg en ny.

För några år sedan spelade jag Bokskogens nya bana. En kul bana med lite luriga hål. På ett av dem, det sjätte, står den ”berömda” Karl XII-eken, där vår forne regent och hans häst sägs ha vilat under en ritt. Eken har sett sina bästa dagar och har onekligen fått känna på tidens tand under dess 300 år.

Jag peggar upp. Min drive seglar (faktiskt) i rätt riktning och jag ser hur bollen försvinner lite ur blickfånget men att där är ganska öppet, så låter jag den vara ”mentalt” spelbar. Det känns alltid bättre.

När jag närmar mig scannar ögonen av marken för att hitta den där jädrans bollen. Inget napp.

Jag börjar leta mig bakåt, för kanske blev den lite kortare än man trodde, varpå ens kompisar frågar om man behöver hjälp. Vad tror de? Att man letar svamp?

Snart är hela bollen samlad i gemensam aktion och alla har ju sett att den gick ner precis här, någonstans.

Leta, leta, ingen boll, så jag ställer in mig på att det bara är att gå tillbaka för att slå en ny.

Och frågan är om inte detta är golfens största förnedring, när mitt golfgäng står och väntar och bollen bakom också står och väntar, på mig, lite lätt lufsandes i riktning mot tee. Hopp kan som bekant snabbt vända till missmod…

Men då, precis när jag tagit de första stegen – ta da!

Någon ser en boll sitta fastkilad uppe på trädstammen, två meter upp i Karl XII:s ek! Där, i en liten splinta har bollen fastnat, den mest osannolika plats för en golfboll jag kan tänka mig.

Vi vanliga golfare har en oförmåga att vilja plikta. Vi tror alltid att vi ska kunna rädda situationen med ett drömslag, som alla för alltid kommer ihåg. För vem kommer ihåg ett pliktslag? Naturligtvis spelar jag bollen som den ligger, eller snarare där den ”hänger”. Uppeggad. Och den ser faktiskt inte ut att vara omöjlig att träffa.

Klubban med absolut störst träffyta, drivern, tas fram. Jag greppar och måttar in mig.

Nu inträder den vanlige golfarens vanliga problem. Bolluslingen ska ju helst gå 155 meter så att den landar på green. Det normala – och förståndiga – skulle förstås vara att bara slå ner bollen. Men av någon märklig anledning så gör vi vanliga golfare inte så.

Efter några provsvingar i luften inser jag att det kommer att bli ett slag som jag förmodligen bara kommer att göra en gång i livet. Jag tar tillbaka klubban, och drämmer till.

Pang!

Rätt i stammen.

Bollen ramlade inte ens ner.

Många glada skratt av alla runt om, för naturligtvis är alla satta på strikt utkik då vi måste se vart den tar vägen. Ibland har man som sagt inte en aning om var bollen kommer att landa. Av någon anledning är det bara jag som tror att den kommer gå mot green.

Nytt försök, denna gång betydligt lugnare, och, smack, bollen träffas och far iväg ett trettiotal meter, till allas glädje. Men jag är naturligtvis sur. Jag har ju missat ett slag och har fortfarande 120 meter kvar till flaggan.

Eken står där den står, men träflisorna som höll bollen på plats, vet ingen var de tog vägen.

Vi vanliga golfare har också en unik förmåga att tycka det är kul med golf oavsett vilket väder som råder. Såväl i dimma som i störtregn, blåst, hagel och trettio graders värme ger vi oss ut. Och det är då den icke spelande kompisen, på fullaste allvar, tycker att vi alla är idioter.

Kanske stämmer det.

Jag minns särskilt en sen höstmorgon på Båstads gamla, när dimman låg så tjock att man knappt kunde parkera sin bil. Väl uppe på första tee står vi alla där och tycker att, det är nog inte så farligt ändå, eller? Vi kan ju i alla fall se minst tolv tretton meter. Fast den stora väderkvarnen vid första tee, ser vi inte.

Alla har spelat banan ett otal gånger tidigare, så vi vet åt vilket håll vi ska gå. Så utan att tveka nämnvärt, startar vi vår dag.

Det är helt vindstilla och luftfuktigheten är 100 procent, om inte mer. Vi slår ut, rakt in i ett mjölkpaket, och börjar röra oss framåt. Tydliga hjulspår av en vagn avslöjar att någon gått här före oss. När hjulspåren 30 meter senare slutar i en bunker, så inser vi att dimman nog måste ha lättat lite ändå. Det är bara en tidsfråga innan vi kan se varandra.

Under glada tillrop lotsar vi oss fram och när gamla kännetecken som vägen tvärs över fairway hittas, så känns det riktigt bra. Lite längre fram ska greenen ligga och en av oss ropar högt i den stilla morgonen: ”Är det ledigt på green?”

Det är tyst i några sekunder.

Sedan kommer spridda svar lite runt om på banan: ”Vilken green då?”

Den siste idioten är inte född än, tänker man lite lätt för sig själv.”

 

Matcha svart och vitt – 20 stilsäkra shoppingtips

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Svart och vitt. Den elegantaste kombinationen av alla – och svår att misslyckas med. Svart och vitt fungerar alltid och en klassisk kombination av vit skjorta till svarta byxor passar vid de flesta tillfällen, vardag som fest. Precis lika snyggt är det en svart kavaj och vit topp till ett par jeans.

Satsa på en ny siluett för en modern look, lek med siluetter och kontraster i volym och material, och addera coola accessoarer för att undvika att känna dig som en servitör. Här kommer 20 stilsäkra plagg i butik nu.

Dubbelknäppt kritstrecksrandig blazer J.Lindeberg.

Mönstrad blus med hög krage Object Collectors Item.

Klassisk vit skjorta Selected.

Kavaj med knytband i midjan Pieces.

Bandagekjol Hervé Léger.

Jumpsuit med knytband Vila.

Spetsblus Vero Moda.

Sammetsjeans J Brand. // Skinnyjeans Pimkie.

Enkelknäppt blazer Theory.

Sammetskavaj med knytband i midjan Only.

Knapplös skjorta Hope.

Genombruten skjorta i jacquard Hope.

Prickig top Miss Selfridge.

Dubbelknäppt kavaj Gina Tricot.

Byxor i ull-twill Calvin Klein.

Sidenblus med öppen rygg och ståkrage Filippa K.

Boyfriend jeans G-Star. // Jeans med smal passform Levi’s.

Midikjol med vidd Filippa K.

 

Vardagsmagi

God förmiddag! Är i stan för möten men hade en stund över för en snabb cappuccino i all enkelhet. Man gillar ju vardagsmagi. Just nu hittar jag den på Taverna Brillo, mitt nya favoritställe för en kaffe i farten. Jag gillar verkligen deras kombination av italienskt brasseri, kaffebar och saluhall. Som en moderniserad taverna där man kan slinka in oavsett tid på dagen och alltid får bra kvalitet och skön stämning – och så älskar jag inredningen, right up my alley. Hit går jag ofta för kaffe men det var ett bra tag sedan jag åt här, jag äter ju sällan ute, så jag får nog ta och boka in något. Oxkinden lär vara något man inte får missa.

Jaja, jag ville bara kika in och säga hej innan jag ska till Cartier för att få en preview av deras nya butik. Sedan går jag upp till kontoret och sätter mig och skriver. Det har blivit långa dagar framför datorn senaste tiden så jag ser fram emot lite ledigt till helgen sedan. Mitt jobb är ju även min hobby, på gott och ont. Jag tycker det är så jäkla kul att jobba så det blir lätt att jag alltid sitter och jobbar men det är dags att skapa bättre balans.

Hej så länge!

 

Words of wisdom

”I still have my feet on the ground – I just wear better shoes.”

– Oprah Winfrey

.

 

Tre för övrigt

Läser just nu: Har bara några sidor kvar av Jenny Rognebys ”Leona – tärningen är kastad” som varit riktit bra. Hennes hjältinna Leona liknar ingen annan och det här är en deckare som verkligen sticker ut. Näst på tur står ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter. Hon fick pris för boken som åÅrets deckardebut 2017 men jag vet faktiskt ingenting om henne så det ska bli intressant att se om jag gillar den. Egentligen hade jag velat börja på hyllade Marie Ndiayes ”La Cheffe” som fått så bra kritik, men jag har den bara inbunden och eftersom jag vill ha emd mig något läsbart när jag åker til Skottland på fredag så får det bli Bengtsdotters pocket.

Njuter av: Att det fortfarande är behagliga temperaturer. Ledsen, men vinter, snö och kyla är inte min tekopp och så länge det är minst fem grader är jag nöjd.

Ser fram emot: Skottland! Jag hoppas på att få höra lite säckpipa – och se män i kilt 😀

 

Schackmatt

Bonjour! Låt oss prata om något annat än sorg och bedrövelse nu för annars blir jag knäpp. Låt oss prata om mode, för något ytligare än mode finns väl inte. Eller?

Att tänka på sina kläder och sitt utseende kan verka ytligt men jag skulle snarare säga att ens personliga stil går på djupet. Mode är ett uttrycksmedel och jag tror att kopplingen mellan kläder och identitet går mycket djupt. Kläderna vi bär talar om saker om oss vare sig vi vill det eller inte – och säger också något om hur man vill bli sedd.

Själv gillar jag den klassiska rena looken. Kanske för att det pågår så mycket i mitt huvud att jag måste hålla det yttre så rent och avskalat som möjligt för att skapa balans. Det innebär ofta samma typer av kläder, nästan som en uniform, i enkla kombinationer men med en personlig twist. Något liten detalj som överraskar. Att hitta min stil har inte varit lätt och jag är ännu inte helt framme, men vändpunkten kom nog när jag blev mer bekväm med mitt utseende och slutade att följa trender. Samt att jag alltid satsat på kvalitet och bra passform. Det måste kännas bra och sitta bra, då kommer det också att se bra ut.

Kavaj är något jag har fastnat för, till vardags känns det uppklätt och är så snyggt. Jag tar gärna på mig kavaj om jag har något viktigt möte eller bara vill känna mig cool. I min värld är det ett riktigt powerplagg! Jag älskar kavaj i kombination med ett par smala jeans, välputsade herrskor och något kul detalj som gärna får bidra med lite humor. Det är nog min go to-outfit som inte alls behöver kännas tråkigt. Allt beror på vad man stylar med.

Jag är rätt maskulin i min stil, har nog alltid varit det och jag gillar det som händer i mötet mellan maskulint och feminint. Jag försöker ha klänning oftare men känner mig ofta lite obekväm i det//men har aldrig trivts så bra i det. Jag bär heller aldrig smycken särskilt men gärna en snygg herrklocka runt handleden och kanske ett armband.

Färgmässigt är basen i min garderob mörk denim, svart, vinröd och crème. Därtill satsar jag mycket på mossgrönt, kaki, kornblått och en del ljusrosa. Och vitt i kombination med svart förstås, världens bästa, snyggaste och enklaste färgkombination. Är alltid lika rätt och passar alla kvinnor i alla åldrar. Tycker man att färgkombon känns lite för elegant och festlig är mitt tips just att bryta av med ett par blåjeans för en mer avslappnad vardagslook.

Finns det något som jag och många med mig inspireras av så är det den franska stilen, parisiskornas avslappnade je ne sais quoi som ändå alltid gör dem troligt välklädda och sjukt snygga. Det var nog det jag hade i åtanke när jag satte ihop den här looken: dubbelknäppt kavaj, jeans, blus och blanka skor. Armbandet kommer från Thomas Sabo och det fick jag i julklapp av mina föräldrar för några år sedan. Nästan lite Chanel över det hela, oui?

Kavaj Massimo Dutti // Blus H&M // Jeans Kappahl // Skor Rizzo // Armband Thomas Sabo

 

Vecka 45 – skrivande, event med Cartier och resa till Skottland

Hello, det är jag. Tillbaka efter en rätt tung helg känslomässig. Vi var på kyrkogården både fredag och lördag och tände ljus som jag förmodar att många av er andra också var. Har ändå funnit något slags lugn, mår helt okej nu och är taggad på en ny jobbvecka.

I dag blir det jobb på kontoret i stan, mest skrivande, ringande och fixande. På eftermiddagen ska jag till kiropraktorn igen för att fortsätta försöka få ordning på nacken. På tisdag kör jag ett konditionspass på morgonen, sedan är det heldag på kontoret med möten, intervjuer och fortsatt skrivande – just nu är det ett stort spann på uppdragen vilket är kul, från modereportage till kundcase om extremt temperaturkänsliga containertransporter.

Onsdag fm jobbar jag hemifrån, sedan tar jag mig in till stan då jag är inbjuden till Cartiers preview inför öppnandet av deras nya butik på Smålandsgatan. Det är juvelmärkets första butik i Norden och jag vet att interiören är superfin med ett flertal detaljer i skandinavisk design som inspirerats av den svenska vintersäsongen. Jag har dessutom fått möjlighet till en exklusiv intervju med Bruno Carraz, Cartiers managing director för Benelux och Skandinavien, vilket jag ser fram emot. På kvällen skulle jag gått på ett annat event men har precis fått veta att det har blivit inställt, men det gör inte så mycket eftersom jag har så mycket som måäste betas av just nu. Jag känner att jag måste försöka strukturera upp de kommande veckorna för att känna att jag har koll på uppdragen och beta av dem ett efter ett. Och så måste jag spika resan till Mauritius. Ska försöka titta på lämpliga flighter under dagen och sätta agendan för allt jag vill hinna med den veckan.

På torsdag blir det träning och kort dag på kontoret eftersom jag måste hem och packa för fredag morgon bär det nämligen av till Skottland över helgen! Så peppad på det. Jag ska till fantastiska Gleneagles som jag har längtat hur länge som helst efter att få besöka. På programmet står bland annat ridning och lerduveskytte – mer om det senare. Hoppas ni får en bra start på veckan. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, vi hörs vi efter i eftermiddag!

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig

I dag för exakt ett år sedan förändrades mitt liv i grunden. I dag för exakt ett år sedan vaknade jag upp utan dig. Bara timmar tidigare hade du varit full av liv och värme, förvisso väldigt sjuk men levande. Den sista tiden gick allt så snabbt. Jag hängde inte med, tror knappt någon av oss gjorde det.

Pappa, du var mitt stora stöd i livet och jag är förkrossad. Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg från den där sista dagen men vi fanns hos dig hela familjen och kunde säga adjö. Jag höll din hand där jag satt bredvid din säng, smekte den tunna huden och försökte ingjuta hopp, kanske mer i mig själv än i dig.

Timmar i väntan på döden.

Lukten av sjukdom och desinficeringsmedel.

Det ständiga pipandet från larmsignalen ute i korridoren.

De vita väggarna som hotade att sluka mig hel.

Storslagen sorg.

När jag kom till sjukhuset på morgonen hade de flyttat dig till ett eget rum pappa, jag vet inte om du hade märkt det. Personalen hade tagit bort några av de venkatetrar du haft i halsen – för att det inte längre var någon idé. De visste att du skulle dö. Jag fattade det inte då men nu ser jag allt så klart: De visste att du inte hade långt kvar.

Du somnade en stund. Jag kunde inte avgöra om det var minuter eller timmar men jag lämnade inte din sida på hela dagen, satt och höll din hand, så tunn och skör. Lika skör som min en gång var. Lillebror och Sussie var också där. Snart kom mamma med taxi och även storebror med barnen direkt från Arlanda och en höstlovsvecka i New York. Jag visste det inte då men ett dygn senare slog det mig: Vilken tur att de hann hem. Vilken tur att de hann säga farväl.

Under natten lämnade du oss i sömnen, lugnt och rofyllt. När samtalet kom från sjukhuset kändes det som att marken rämnade under mig. Jag hade gått med domedagskänslan i mig så länge, den malde och malde och jag ville inget annat än att frigöra mig. Men med samtalet kom ingen befrielse, bara smärta.

Vad gör man när man inte orkar mer? Vad gör man när det till och med är tungt att andas?

Året som har gått har varit svårt och omtumlande. Det känns som om jag har skalat av ett lager hud. Jag har många gånger tänkt att du är iväg på en golfresa med ditt gubbgäng och snart kommer hem. Men jag inser ju att du faktiskt inte kommer tillbaka. Jag vill bara, bara, bara ha dig tillbaka. Minnena räcker inte att leva på – och då har jag ändå en fantastisk sjö av minnen att ösa ur.

Jag minns hur du nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som vilken proffskock som helst hade avundats. Du kunde sjunga, förvisso alltid en halv tonart fel men du gjorde det.

Jag minns allt vårt kortspelande, alla fredagskvällar med plockmat då du och jag och mamma satt länge vid matbordet och pratade innan vi drog en spader och såg ”På spåret” tillsammans. Alltid bästa laget.

Jag minns din korkplatteverkstad. Alla påsarna med vinkorkar ordentligt sorterade efter längd; 45 mm, 50 mm, 55 mm …

Jag minns ditt ylande skratt. Du hade lätt till skratt och var omtyckt, alltid festens mittpunkt, älskad och respekterad av alla. Du var aldrig rädd för att säga din åsikt och stod alltid på de svagas sida.

Jag minns alla gånger då jag gråtande ringt dig för att jag mått dåligt, tvivlat, inte haft några svar och behövt dina faderliga råd.

Pappa, under hela mitt liv har du varit mitt stora stöd, den jag alltid kunnat vända mig till oavsett vad. Vi har upplevt så mycket tillsammans och det är fantastiska minnen att se tillbaka på. Men sorgen att inte få skapa fler minnen har varit smärtsam. Särskilt högtidsdagar har varit tunga, till exempel är de jultraditioner vi hade borta. Det gäller att försöka forma och bygga upp något nytt, men det är jättetufft eftersom du var den varma centralfiguren i vår familj som höll allting samman.

Jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen längre. Det sade du redan på sjukhuset när jag satt hos dig och grät över all skit. Du sa: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Så gör det.” Och jag försöker, pappa, jag försöker verkligen men sorgen finns där hela tiden. Ibland tar den överhanden och då kan jag inte göra något annat än att tänka på det. Men ibland när jag inte orkar längre utan behöver ”vila” från sorgearbetet så väljer jag att inte tänka på det. Jag väljer att försöka fortsätta leva och hitta glädjen igen.

Du var min trygghet. En famn att vila i, ett skratt som smittade, en axel att få luta mig mot och vara liten en stund, kloka råd när jag frågade och en blick som visade att du trodde på mig. Du fattas mig så intensivt att jag emellanåt har svårt att andas. Jag tittar på selfien vi tog tillsammans på sjukhuset förra sommaren när du hade hämtat dig efter ännu en infektion. Ljuset var tillbaka i ögonen, energin och aptiten också och jag satt vid din säng intill fönstret där sommarljuset föll över oss. Vi småpratade som vanligt, över banaliteter, saker som behövde fixas på huset, senaste nyheterna och allvarsamma betraktelser av världen. Jag försökte att vara stark samtidigt som jag inte ville annat än att få vara liten igen, att du skulle ta hand om mig och inte tvärtom.

Det är den 3 november 2018. Ett år i dag pappa. Ett år och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem från din golfresa. Jag känner sorg och tacksamhet. Ibland vanmakt. Ja, det är nog de känslorna som dominerat det senaste året sedan du somnade in. Jag saknar dig varje dag. Jag vet att du vill att jag ska skratta igen och ibland gör jag det men drabbas nästan omedelbart av ånger. ”Herregud, kan jag skratta? Får jag skratta?”

Jag ser mig själv i spegeln. Blicken som möter mig är förändrad, något slocknade men något annat har också tänts. Jag kan se det nu. Jag kan se att jag är på väg åt det håll du alltid vetat att jag skulle gå, fast du sade det inte till mig utan ville att jag själv skulle hitta svaren och upptäcka vägen. Vetskapen om att du alltid fanns bakom mig – och fortfarande gör – stärker mig. Jag är bara så ledsen över allt du aldrig fick uppleva. Att jag nått framgång inom ett yrke som du beundrade, att jag i år vågat ta det där steget att satsa på något nytt. Men jag vet att du är stolt över mig, mina bröder och dina barnbarn. Och jag vet att du ler i din himmel i dag. Jag älskar dig pappa. Tack för allt du gett mig, tack för allt du gett oss.

Jag och mina bröder lovar att ta hand om mamma och oss själva, och ge vidare allt du gav åt oss till generationen efter. Du är anledningen till den jag är i dag, den modiga person jag har blivit och du ska vara stolt över det liv som blev ditt. Men du kommer att fattas mig vid varje beslut när du inte längre finns ett telefonsamtal bort.

Du fattas mig pappa. Du fattas mig.

Kramar,
Jenny

Fotot på pappa, mig och Alexandra är taget i samband med att vi åkte till Mallorca hela familjen för att fira pappas 60-årsdag.

Trevlig Allhelgonahelg!

Finns det en vackrare helg än denna? November må kännas som årets mörkaste månad som man får kämpa sig igenom, men den här helgen när gravljus lyser upp kyrkogårdarna tänds både ljusglimtar och hopp.

Allhelgonahelgen har alltid varit speciell för mig. Jag tycker väldigt mycket om att ta en lång kvällspromenad till kyrkogården i Kyrkbyn där jag är uppväxt och tända ljus för de vi har förlorat genom åren. När man närmar sig kyrkogården ser man över fälten hundratals ljus och marschaller som flammar i mörkret. Overkligt vackert.

Kyrkogårdsarbetarna gör det så fint och jag blir alltid oerhört känslosam under Allhelgona. När jag och mamma går till kyrkogården i kväll vet jag inte hur jag kommer att reagera. Att jag nu även ska tända ett ljus på pappas grav känns oerhört svårt. Fint, men väldigt, väldigt smärtsamt. Hemma har jag ställt en fin blombukett intill ett fotograf på pappa. Jag kan inte riktigt acceptera att han är borta, men dag för dag sjunker det in i mig att livet är ett annat i dag än för ett år sedan.

Så nu stänger jag ner kontoret för den här arbetsveckan och önskar trevlig helg. Ta hand om, minns de ni saknar och vårda relationerna med de som fortfarande finns i er närhet.