Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Varför är det så svårt att kasta böcker?

Hej på er!

I förra veckan läste jag den här artikeln i DN, om den svåra konsten att kasta böcker och att det är så sorgligt att göra det. Jag har tänkt mycket på det där även innan jag läste artikeln och insett att jag är precis så där. Jag skulle kanske inte gå så långt som att kalla det en historisk och kulturell skymf, som i artikeln, och inte heller att det är ångestfyllt. Men att kasta bort någon annan människas tankar och formuleringar som med stor vedermöda plitats ner för andra att ta del av känns … otänkbart. Ogörbart. Det skulle bli som att attackera författaren som skrivit boken.

Jag kan inte förklara varför jag känner så. Kanske för att jag själv vet hur förbannat svårt det är att skriva böcker, vilken ansträngning som ligger bakom varenda ord och interpunktion, som vägs på guldvåg för att vävas in i meningar, landa i ett dokument och sedan komma ut i skrift.

Men där finns något mer och kulturellt betingat bakom min ovilja att göra mig av med böcker. Således är mina bokhyllor som ni kan tro knökfulla och den en gång så genomtänkta sorteringen har gått om intet vartefter fler franska essäer, svenska deckare, vackra fotoböcker, Tintin:ar, kurslitteratur i kommunikation och kalligrafi och vemodiga romaner flyttat in. Och så mina egna böcker som jag är mäkta stolt över, förstås.

Förut hade jag klängväxter som slingrade sig genom böckerna uppför hyllorna men de ryms inte längre. Ett antal lass böcker har också några fått flytta upp på vinden där det numera står flera flyttkartonger med gamla böcker, bland annat såna jag läste som liten, och till och med gamla skolböcker jag inte nänts göra mig av med.

Jovisst, ibland uppstår ett behov av att rensa ur bokhyllor och skåp för att göra plats för nytt. Men att slänga? Nä, då försöker jag hellre att lämna de böcker jag trots allt lyckas sortera bort till second hand-butiker. Man slänger inte en bok. Jag inser ju att jag kommer att få stora problem den dagen jag säljer lägenheten och måste fiffa till den inför visningen, haha. För då är det ju luft och rymd som gäller. Ljust och fräscht och avskalat, ni vet.

På ”nattdukshyllan” står en hel radda med böcker och väntar på att bli lästa. Även den kön växer för jag hinner köpa på mig fler böcker i snabbare takt än vad jag just nu hinner läsa dem.

”Men skaffa en padda och läs e-böcker i stället så slipper du problemet”, kanske ni föreslår nu. Sorry, jag är helt odigital i det hänseendet. Med ett virtuellt bibliotek kan man förvisso ha tusentals romaner med sig vart man än går men, nä. Jag är som Carrie Bradshaw i den första ”Sex and the City”-filmen, ni vet när hon ligger i sängen bredvid Mr. Big och läser en bok och han frågande undrar om hon är den sista personen i New York som fortfarande lånar böcker på biblioteket, och hon svarar: ”Jag älskar doften av dem. Mmm.”

Så är det. Och jag ser ju egentligen inte en dignande bokhylla som ett problem, mer som en prekär uppgift.

Samma sorts känsla kan komma över mig om jag är hembjuden till någon och det inte finns en enda bok hemma hos dem. Ingen roman på nattduksbordet, ingen tummad pocket i nån hörna, ingen bokhylla. Det är som att den riktiga trivseln inte vill infinna sig utan böcker. Jag vill ha böcker runt omkring mig, det gör mitt hem ombonat och själfullt. Och sorry, e-böcker gör sig inte riktigt lika bra som dekorativa blickfång!

Dessutom är det kul att botanisera i både andras och sin egen bokhylla för den blir ju med åren så personlig. En välfylld bokhylla är som en sorts självporträtt, som ett tidsdokument eller en sådan där jordlagerföljskarta – stratigrafi, heter det visst – som visar olika faser i ens liv. Ibland kan jag på måfå plocka fram någon gammal favorit, bläddra igenom kapitlen och läsa små kommentarer jag skrivit och försöka minnas var jag var när jag läste den, vad jag tänkte, hur jag mådde, vilka jag träffade.

 

Fredag!

Håller ni med mig om att den här veckan har varit en sjuhelvetes resa? Galet hektisk för min del och jag har nog sällan varit så produktiv. Skrivit artiklar, intervjuat spännande personer, gjort research, gått på möten, förberett lanseringen inför jul, talat i telefon, sprungit ärenden, skissat på samarbetsförslag för 2019, talat ännu mer i telefon, plåtat till bloggen, cyklat på träningshojen i omgångar och hjälp morsan med att planera en glöggfika. Det jag inte hunnit med är pedikyren, hade tänkt att ha öppna skor på smokingfesten i kväll så jag får se hur jag gör med den saken. Jag har heller inte hunnit med administration för företaget som jag hade tänkt men det får vänta till nästa vecka. Den här helgen tänker jag ägna åt mer icke-relaterade aktiviteter såsom bokläsande, promenader och provsmakning av pepparkakor – bara fem veckor kvar till jul nu!

Men nu ska jag ge järnet på tangentbordet ett par timmar till innan det är dags att svida om till smoking. Först blir det fördrink hemma hos Robert och därefter färd till Såstaholm där baluns med Connoisseur-gänget väntar, vilket ska bli hur kul som helst. Note to self: Gå på fest lite oftare!

Jag hoppas att ni får en alldeles strålande fredagskväll ni med, vare sig ni ska på partaj eller chilla i myskläder hemma i soffan, så hörs vi lite senare.

 

Efter ett besök hos frisören

Nu känns håret fint och fräscht igen efter ett besök hos Camilla på Cardell.

Hej! Jag var hos Camilla på Cardell igår och fixade håret. Det är alltid mysigt att komma dit och få bli ompysslad. Camilla är grym på att få mitt hår att se mycket fräschare ut igen och jag går alltid därifrån lite mer rak i ryggen. Kan vi bara komma överens om att en bra frisör är värd sin vikt i guld?

För mig är ett besök hos frisören också en välbehövlig paus från vardagens knot. Jag sitter gärna tyst och ser på när Camilla jobbar och det är så skönt att kunna göra det utan att det känns konstigt. Camilla är helt fine med att inte behöva prata; jag kan tänka mig att som frisör blir det rätt mycket snack om allt mellan himmel och jord hela dagarna så hon tycker nog också att det är rätt skönt. Ibland har jag även med mig datorn så att jag kan jobba lite samtidigt.

Igår var det dags för omsättning av mina extensions. Mitt eget hår har blivit ganska långt i sig självt men typiskt nordiskt (läs: tunna hårstrån) så jag har förlängning främst för en tjockare känsla. Sedan jämnade hon till topparna och kapade min galet snabbväxande lugg, så nu går jag runt med den där härliga känslan av nyklippt hår.

Dags för mig att kila, jag ska hämta bilen och åka till däckverkstan för att byta till vinterdäck. Mors!

 

Torsdagsinspo

Nu när jag ändå redan har bombarderat er med så många bilder från Gleneagles så tycker jag att vi stannar kvar i Skottland ett tag till, i alla fall mentalt. Men vi lämnar Gleneagles och vänder blicken åt sydväst där en skotsk superanläggning väntar: Turnberry.

Bland alla ikonbanor står Turnberrys Alisa Course högt i popularitet. Belägen på randen av Atlanten talar vi links av bästa sort. Alisa har stått värd för British Open vid fyra tillfällen, senast 2009, och det är verkligen en underbar scen för The Open. Här finns lika spektakulära som legendariska hål där stor golfhistoria har skrivits. Det vore väl något att själv få åka dit och skriva vidare på den! Efter helgen som var har jag verkligen fattat tycke för Skottland, såväl atmosfären som folket och naturen så det skulle jag inte tacka nej till.

Här på Alisa utgör naturens element och det ombytliga vädret utgör en stor del av upplevelsen. Skulle den ständigt närvarande blåsten bli för svår är det samtidigt så vackert att man kan bortse från alla dubbelbogeys man garanterat kommer att göra. Det är väl ändå fair, känner jag.

I blickfånget står den storslagna fyren, 24 meter hög som visat sjömännen vägen ända sedan 1873. Och sedan 1901, då Turnberry invigdes, vägleder den golfare.

Det femstjärniga hotellet är lika omtalat som banan. Nu kan jag inte hela historien bakom men det var här som legenden Robert de Bruce en gång regerade. Och det ser ju superfint ut där det ligger inbäddat i grönskan med utsikt mot havet och den oförstörda kustlinje. Turnberrys andra bana Kintyre ska vara minst lika bra, sedan finns det också en niohålare, Arran, att pröva på om man vill maxa golfen.

Vi säger väl så, ha en fin torsdag!

 

Till hela bloggen