Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Välkomna till The Fontenay!

Nu blir det designtajm här i bloggen. De senaste dagarna har jag nämligen överväldigats av färg, form och snygg inredning på hotellet där jag bodde i Hamburg. Vart jag än har tittat så har det varit ögongodis.

The Fontenay är ett sprillans nytt lyxhotell som måste vara vare designälskares dröm. Det ligger alldeles invid Alster tio minuters promenad från citykärnan så man bor väldigt lugnt men ändå nära till allt. Staden Hamburg har bestämt att alla byggnader runt sjön ska vara vita och det är förstås även fasaden på The Fontenay. Hela byggnaden är designad och konstruerad med hållbarhet i fokus och fasaden är täckt med tusentals vita porslinsplattor som reflekterar vattnet från sjön.

Hotellet är designat av den Hamburg-födde arkitekten Jan Störmer. Byggnaden är verkligen djärv med sina organiska former där tre sammanflätade cirklar, designade för att likna stora trädtoppar går igen genom hela hotellet. Faktum är att det inte finns en enda rät vägg i hela hotellet och ingen vägg är parallell med någon annan.

Korridorerna svänger sig runt två öppna utrymmen i hjärtat av hotellet. The Fontenay öppnade så sent som den 19 mars så heltäckningsmattan i korridoren är så ny och mjuk och otrampad att det gungade under fötterna när man gick på den.

Och det bästa av allt, rummen! Det här lilla paradiset var mitt hem under några dagar och jag trivdes så otroligt bra i mitt ljusa fina rum. Utanför hade jag en privat balkong där jag satt och läste och njöt av solen. Arkitekturen på byggnaden är så speciell så alla möbler och all teknik har man varit tvungna att skräddarsy. De har verkligen tänkt på varenda detalj.

Färgskalan skiftar  i beige, vitt, blått och grönt efter vattnet och parken utanför och det är genomgående naturmaterial som ekträ och sten som använts. Mycket smakfullt om ni frågar mig. Badrummet som jag dock missade att fota var inte bara snyggt utan så hi-tech med kombinerad toalett-bidé (man var tvungen att hålla koll på knapparna!) och en dusch där man ställde in exakt temperatur på vattnet med en digital panel och även kunde välja regnskogsbelysning plus koppla sin mobil och lyssna på egenvald musik.

Jag älskar hotellrum som man verkligen kan hänga i så att man inte behöver känna sig stressad att vara ute hela tiden utan kan njuta av hotellet. Dessutom är det så trevligt att bli personligen välkomnad med något gott på rummet. Det är för mig högsta formen av gästfrihet och service.

Vilket hotell man bor på gör så himla mycket gör hela ens reseupplevelse. So what om man sittere trångt på planet eller åker tåg i andra klass så länge man kostar på sig att bo riktigt bra. Jag tog ett sådant beslut för många år sedan att jag skulle resa mindre men i gengäld alltid bo riktigt bra. Ett av de bästa besluten jag någonsin tagit.

Hur läcker är inte hotellets atriumlounge? 27 meter i takhöjd, 200 glasfönster och en helt fantastisk atmosfär.

I den här mysiga miljön åt jag frukost varje morgon.

Allra högst upp på taket finns ett mysigt spa och ett gym där jag tränade varje dag.

I poolen kunde man simma både inomhus och utomhus. Fast det gjorde inte jag, är ingen badmänniska utan gillar mer att ligga vid sidan om och se lyxigt sval ut, haha!

På taket ligger också hotellets fine dining-restaurang och en bar med 360-graders utsikt över sjön mot stan.

Överallt stod det färska buketter och blomsterarrangemang och doftade.

Hotellet är lite en reflektion av hur jag tycker att Hamburg är som stad: öppet, kosmopolitiskt och oerhört välkomnande. Tack för den här gången och jag hoppas att vi ses väldigt snart igen!

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen