Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo – när hotellet är destinationen

Det är torsdag men vi kastar oss några dagar tillbaka i tiden, till Palma och Palacio Can Marqués.

På nästan alla destinationer jag har besökt kan jag hitta något hotell som lämnar mig stum av beundran, vare sig det är på Mauritius, i Paris eller Palma. Ibland är hotellet det enda stället jag vill se och vistas på. Jag talar inte om att förlora kontakten med världen utanför, utan om att vara omgiven av konst, arkitektur, historia i en miljö som är lika estetiskt tilltalande som den är gästvänlig. Jag tror att ett resmåls allra bästa hotell är destinationer i sig själva; platser värda att besöka och uppleva.

Ett bättre exempel på det än Palacio Can Marqués är svårt att finna. Palmas hotellscen har utvecklats enormt de senaste åren och Palacio Can Marqués tillhör den nya genre av femstjärniga små boutiquehotell som nu öppnar.

Jag var så förväntansfull inför mitt besök och dra mig baklänges vad läckert det var. Det ultralyxiga hotellet består av endast 13 sviter och ligger i hjärtat av Palmas gamla stadskärna. När man kliver in bakom den oansenliga porten öppnar en helt ny värld upp sig. Alltså, vilket ljusinsläpp, så otroligt fint! Elva meter i tak och med gotiska alabasterkolonner.

Hotellet är ett gammalt privatpalats som är fullständigt magnifikt, byggt 1760 av familjen Marqués som bodde där i över hundra år. Historiken har man förstås bevarat i totalrenoveringen som enligt ägaren Kim Schindelhauer tog två år. Han köpte palatset för 20 år sedan och då var det rätt nedgånget. Länge hade han det som sitt eget privata ”lilla” mansion innan han bestämde sig för vad han skulle göra med det. I den stora stenhallen innanför porten körde man förr in i med häst och vagn och allt. I det som nu är matsal (dörren längst bort till vänster) finns till exempel gamla stenhandfat kvar där hästarna vattnades och på vissa av väggar sitter det fortfarande ringar i järnsmide där hästarna spändes fast.

Rakt fram ut genom grindarna ligger den privata trädgården med palmer och olivträd som var underbar att sitta och skriva i. Jag kan tänka mig att när det är riktigt varmt och soligt så är det hur svalt och skönt som helst att sitta där i skuggan.

Uppför den fantastiska stentrappan väntade sedan sviterna och de gemensamma utrymmena – här snackar vi en inredares våra DRÖM. Alla sviter är individuellt inredda och har fått namn för att väcka värmen och intimiteten i det gamla privatresidens som det en gång var till liv. Rose-sviten hade en egen privat terrass och, förstås, även den i rosa precis som inredningen.

Det här var mitt lilla krypin för en natt, Majestic. OMG, i storlek större än min egen lägenhet! Jag fullkomligt älskade att de hade bevarat och restaurerat alla gamla trädörrar och fönsterjalusier, så otroligt vackra och det gjorde verkligen att man fick den här palatskänslan, att befinna sig som i en annan värld.

Det var väldigt roligt att få sitta ner och prata med ägaren och grundaren Kim en stund, och höra hans vision om hur hotellet fick liv. Vad som är så unikt är husets helt symmetriska struktur och inte minst den exceptionella storleken. Sviterna varierar från 33 upp till 380 kvadratmeter, några har privata terrasser med utsikt över Palma och marinan. Nu minns jag inte exakt den totala ytan men det är enormt och ändå helt inkognito i hjärtat av Palma. Så, så unikt. I palatset ligger för övrigt även Kims egen privata våning på 400 kvm, då fattar ni hur stort det är.

Jag fick en visning av de flesta sviterna som vid tillfället inte hade några gäster och jag lovar att jag tappade hakan i golvet flera gånger. Inte minns när vi kom allra högst upp till den allra största sviten, The Riad. Nästan 400 kvadratmeter totalt med  flera sovrum som det ovan, matsal, salong och egen takterrass

Inredningsdesignern Aline Matsika, för övrigt Kims fru, har varit ansvarig för hela designen, material och färgsättning. Dessutom är det hon som har ritat de 38  handgjorda och helt fantastiska taklamporna som hänger runt om i palatset.

Summa summarum: ett helt makalöst hotell, grandiost men ändå intimt, lyxigt men ändå personligt och gästvänligt. Åkte direkt in på min topp-5 lista över de bästa hotellen jag bott på.

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen