Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Hej torsdag!

Hur mår ni i dag? Jag mår bara fint, hade ett bra möte i går med en potentiell återförsäljare för akenbergs räkning och i dag ska vi fortsätta slipa på detaljerna i webbshopen inför lanseringen. Det känns så spännande!

När jag häromkvällen gick igenom allt som hänt de senaste två åren slog det mig vilka stora steg jag tagit, och att jag det här året vill fortsätta att fokusera på saker som gör mig glad – och sluta göra saker som jag inte vill. Både när det gäller i det privata och mer jobbmässigt relaterade åtaganden har jag alltid varit rädd för att välja eftersom ett val samtidigt innebär att jag måste välja bort något annat. Men jag har blivit mycket bättre på att lyssna på magkänslan. Tackar jag ja till något ska det vara något som jag verkligen vill.

Något jag kommit på som gör mig lycklig är faktiskt att rida. När jag hoppar upp i sadeln så är jag hundra procent närvarande. Det är bara jag och hästen och nuet. Jag började rida när jag var runt åtta år och gick på ridskola fram tills jag var runt 22. Men sedan lade jag av, vet inte riktigt varför men det var väl för att golfen kom in i mitt liv och jag varken hade tid eller råd att syssla med båda två.

Efter att jag red när jag var på Gleneagles i höstas så inser jag hur mycket jag saknat det och jag är så sugen på att börja rida igen. Och jag är inte den enda som i vuxen ålder söker sig tillbaka till stallet. Trenden av återvändare är starkare än någonsin, vilket ju egentligen inte är så konstigt. Hästar gör någonting med människor. Känslan att kunna hantera en flera hundra kilo tung häst är svårslagen. Adrenalinrusningen under sporrsträck över stubbåkrar. Lugnet som infinner sig när man skrittar längs trolska skogsstigar. Frihetskänslan och den totala närvarande i stunden.

Något av det bästa med ridning är förstås, utöver själva samvaron med hästen, att man kan kombinera ridintresset med reslusten. Jag minns fortfarande alla de gånger jag åkte på ridläger som tonåring och hur roligt det var. Nu i vuxen ålder kan man ju sy ihop sin ridresa precis så som man vill ha den. Galoppera över irländska hedar, bli cowboy på en ranch i Montana, uppleva Afrikas vilda natur från hästryggen eller rida ädla Lusitanohästar under Portugals sol.

Portugal har seglat upp på min reseönskelista. Jag har aldrig varit där men alla vänner och bekanta som har det talar så varmt om Portugal, det behagliga klimatet, naturen, historian, maten och vinerna och en gästfrihet utöver det vanliga. Dessutom satsar man mycket på modern ekoturism vilket ligger mig varmt om hjärtat och många gamla gårdar rustas nu upp och förvaltas med stor respekt för miljön.

Jag har luskat lite och i Portugals eviga solskensregion Alentejo hittar man det bästa området för ridning. Bäst i den meningen att landskapet osar en själfull skönhet – tänk korkekar, vingårdar, grönskande olivlundar och guldgula vetefält. Området sträcker sig från atlantkusten till spanska gränsen, mellan Lissabon och Algarve, och är det mest pittoreska av alla. En bit öster om Lissabon ligger Monte Velho Equo Resort som är ett litet femstjärnigt boutiquehotell jag har hört mycket om. Bakom resorten står ägaren och arkitekten Diogo de Lima Mayer och den modernt sofistikerade interiören är signerad hans hustru Margarida.

På Monte Velho föder man upp den portugisiska Lusitanohästen, känd för sina karaktärsfulla rörelser och grace. Uppfödningen är liten men i gengäld extremt fokuserad på kvalitet. Här kan man som gäst ägna sig åt dressyr och hoppning och instruktörerna anpassar lektionerna till ens egen nivå. På ägorna finns en stor sandvolt och två arenor, inomhus och utomhus, men allra mysigast är det nog att rida ut i det underbara landskapet med slättmarker och grönskande olivlundar.

När man fått sadelvärk och vill ägna sig åt andra äventyr en stund så kan man som tur är kombinera ridningen med golf. Portugal är en stor golfnation och runt Lissabon finns ett tjugotal riktigt bra golfbanor.

Troia Golf Resort ligger på en halvö strax söder om Lissabon. Med Atlantens vågor och sanddynerna på ena sidan och floden Sado på den andra är platsen rätt unik. Banan är designad av legendaren Robert Trent Jones Sr. och ska vara en fascinerande utmaning.

Jag gillar ju banor där naturen fått styra layouten och de naturligt formade bunkrarna, sanddynerna och alla tallar gör att Troia ser väldigt vacker ut. Svårigheterna ligger väl i waste-områdena med sand och vinden från havet, men sånt kan ju också vara en extra krydda.

Även om jag kommer att hålla nere på resandet så vill jag ändå försöka komma iväg någonstans i vår och jag är helt klart lockad att åka hit. Perfekt att kunna kombinera med några nätter i Lissabon också med sin storstadspuls och vackra arkitektur.

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen