Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Vad är egentligen meningen med livet? Ja, jag vet, oförskämt stor fråga så här en gråmulen torsdagsmorgon. Men låt oss inte dra för stora växlar på det utan ta ner frågan till gräsrotsnivå. För mig handlar meningen med livet mycket om att sträva mot sina drömmar och skapa fina minnen längs vägen. Minnen och upplevelser som med tiden blir till härliga anekdoter.

Ett ställe där man kan skapa många sådana på är på golfbanan, anekdoter som påminner oss om livets skönhet och skörhet, vilket var anledningen till att jag ville ha med sådana i Peters och mina Golfilicious-böcker. Golf handlar mycket om närvaron i stunden. Det svindlande nuet. Magiska golfslag man aldrig trodde sig klara av men som en dag plötsligt bara finns där. De råa men hjärtliga skratten från polarna när ens boll knappt lyfter från marken. Socketfrossan som tornar upp sig när man minst av allt behöver det. Ens allra första backspin. Ens troligtvis inte sista luftpastej. Enastående prestationer varvade med ständiga nederlag som får oss att bryta ihop, ge upp och komma igen.

Det låter kanske pretentiöst att påstå, men för många blir golf en passion, en del av livet, av den enkla anledningen att den får oss att må bra. Och det trots att kärleken inte alltid är besvarad. Men golf väcker lust, den skapar delaktighet och ger oss tillfällen att mötas och det är en lek där alla kan vara med. För mig handlar golf precis som livet om mötet mellan människor, om att ha kul tillsammans och låta den oförställda glädjen vara den starkaste drivkraften. Jag tänkte att jag ville dela med mig av en sådan stund med denna lilla anekdot ur den första boken. Hoppas att ni gillar den!

Den vanlige golfarens mödor

”Jag känner mig som en vanlig golfare, alltså en sådan som vid varje tee inte har en aning om var bollen kommer att landa. Hoppet finns alltid där, men faktum kvarstår: man är den man är, en vanlig golfare.

När jag slår ut så brukar jag kunna lista ut var jag ska leta men tro mig, jag har hamnat på så många konstiga ställen. Vissa gånger har jag inte ens vågat gå dit för att se om bollen kan vara där jag tror att den är, utan det är bara till att plikta och dra iväg en ny.

För några år sedan spelade jag Bokskogens nya bana. En kul bana med lite luriga hål. På ett av dem, det sjätte, står den ”berömda” Karl XII-eken, där vår forne regent och hans häst sägs ha vilat under en ritt. Eken har sett sina bästa dagar och har onekligen fått känna på tidens tand under dess 300 år.

Jag peggar upp. Min drive seglar (faktiskt) i rätt riktning och jag ser hur bollen försvinner lite ur blickfånget men att där är ganska öppet, så låter jag den vara ”mentalt” spelbar. Det känns alltid bättre.

När jag närmar mig scannar ögonen av marken för att hitta den där jädrans bollen. Inget napp.

Jag börjar leta mig bakåt, för kanske blev den lite kortare än man trodde, varpå ens kompisar frågar om man behöver hjälp. Vad tror de? Att man letar svamp?

Snart är hela bollen samlad i gemensam aktion och alla har ju sett att den gick ner precis här, någonstans.

Leta, leta, ingen boll, så jag ställer in mig på att det bara är att gå tillbaka för att slå en ny.

Och frågan är om inte detta är golfens största förnedring, när mitt golfgäng står och väntar och bollen bakom också står och väntar, på mig, lite lätt lufsandes i riktning mot tee. Hopp kan som bekant snabbt vända till missmod…

Men då, precis när jag tagit de första stegen – ta da!

Någon ser en boll sitta fastkilad uppe på trädstammen, två meter upp i Karl XII:s ek! Där, i en liten splinta har bollen fastnat, den mest osannolika plats för en golfboll jag kan tänka mig.

Vi vanliga golfare har en oförmåga att vilja plikta. Vi tror alltid att vi ska kunna rädda situationen med ett drömslag, som alla för alltid kommer ihåg. För vem kommer ihåg ett pliktslag? Naturligtvis spelar jag bollen som den ligger, eller snarare där den ”hänger”. Uppeggad. Och den ser faktiskt inte ut att vara omöjlig att träffa.

Klubban med absolut störst träffyta, drivern, tas fram. Jag greppar och måttar in mig.

Nu inträder den vanlige golfarens vanliga problem. Bolluslingen ska ju helst gå 155 meter så att den landar på green. Det normala – och förståndiga – skulle förstås vara att bara slå ner bollen. Men av någon märklig anledning så gör vi vanliga golfare inte så.

Efter några provsvingar i luften inser jag att det kommer att bli ett slag som jag förmodligen bara kommer att göra en gång i livet. Jag tar tillbaka klubban, och drämmer till.

Pang!

Rätt i stammen.

Bollen ramlade inte ens ner.

Många glada skratt av alla runt om, för naturligtvis är alla satta på strikt utkik då vi måste se vart den tar vägen. Ibland har man som sagt inte en aning om var bollen kommer att landa. Av någon anledning är det bara jag som tror att den kommer gå mot green.

Nytt försök, denna gång betydligt lugnare, och, smack, bollen träffas och far iväg ett trettiotal meter, till allas glädje. Men jag är naturligtvis sur. Jag har ju missat ett slag och har fortfarande 120 meter kvar till flaggan.

Eken står där den står, men träflisorna som höll bollen på plats, vet ingen var de tog vägen.

Vi vanliga golfare har också en unik förmåga att tycka det är kul med golf oavsett vilket väder som råder. Såväl i dimma som i störtregn, blåst, hagel och trettio graders värme ger vi oss ut. Och det är då den icke spelande kompisen, på fullaste allvar, tycker att vi alla är idioter.

Kanske stämmer det.

Jag minns särskilt en sen höstmorgon på Båstads gamla, när dimman låg så tjock att man knappt kunde parkera sin bil. Väl uppe på första tee står vi alla där och tycker att, det är nog inte så farligt ändå, eller? Vi kan ju i alla fall se minst tolv tretton meter. Fast den stora väderkvarnen vid första tee, ser vi inte.

Alla har spelat banan ett otal gånger tidigare, så vi vet åt vilket håll vi ska gå. Så utan att tveka nämnvärt, startar vi vår dag.

Det är helt vindstilla och luftfuktigheten är 100 procent, om inte mer. Vi slår ut, rakt in i ett mjölkpaket, och börjar röra oss framåt. Tydliga hjulspår av en vagn avslöjar att någon gått här före oss. När hjulspåren 30 meter senare slutar i en bunker, så inser vi att dimman nog måste ha lättat lite ändå. Det är bara en tidsfråga innan vi kan se varandra.

Under glada tillrop lotsar vi oss fram och när gamla kännetecken som vägen tvärs över fairway hittas, så känns det riktigt bra. Lite längre fram ska greenen ligga och en av oss ropar högt i den stilla morgonen: ”Är det ledigt på green?”

Det är tyst i några sekunder.

Sedan kommer spridda svar lite runt om på banan: ”Vilken green då?”

Den siste idioten är inte född än, tänker man lite lätt för sig själv.”

 

The Edit

Jessica Alba – om passion, fördomar och att gå sin egen väg
Porter Edit maj 2019
Foto: Will Davidson // Styling: Tracy Taylor

Tröja och byxor Chloé; halsband Alighieri; ringar Spinelli Kilcollin, Stone and Strand och Grace Lee // Klänning 3.1 Phillip Lim; halsband Alighieri // Klänning Zimmermann; sandaler Chloé; ringar Spinelli Kilcollin, Stone and Strand och Grace Lee // Klänning och armband Isabel Marant, sandaler Chloé

 

Touché!

För en tid sedan ledsnade jag på mina mörka partier under ögonen och gav mig ut på jakt efter en mirakelkräm. Nu sminkar jag mig inte särskilt mycket, men sedan gammalt är ju att man inte vill se trött och sliten ut, särskilt inte när det inte finns fog för det, haha. Till vardags använder jag som bas BB-krämen Nudista från L’Oréal för en naturlig lyster och jämnare hudton, men den är inte särskilt täckande.

Så kom det sig att jag fick den lilla guldpennan Touche Éclat från Yves Saint Laurent i händerna. Jag har ju hört mycket gott om denna concealerpenna som nått en form av kultstatus världen över, men tyckt att den varit aningen dyr. Nu har den släppts som ett add on-makeupverktyg, High Cover 2, med ny formula som jag blev nyfiken på så jag beslutade mig för att testa. Skulle verkligen denna klassiker kunna trolla bort mina mörka ringar under ögonen?

Skeptiker som jag är har jag sällan några höga förväntningar på produkter men jag kan redan säga att jag är fast. High Cover 2 är precis som originalet ljusreflekterande och den funkar som både highlighter och concealer tack vare att den innehåller mycket pigment. Ändå blir den inte kakig eller lägger sig i de fina linjerna under ögonen, vilket jag upplevt med andra produkter.

High Cover 2 finns i flera olika nyanser som kompletterar originalpennan. Jag valde 0,75 som är den ljusaste. Först tyckte jag den såg lite orange ut men när jag applicerade den lättarbetade highlightern så smälte väldigt bra in i min hudton. Resultatet är väldigt naturligt och jag upplever att hela området under ögonen med mörka ringar försvinner på ett fascinerande sätt. Även röda prickar och blemmor fungerar toppen att dölja.

Nu var det inte jättebra ljus där jag tog dessa bilder men jag hoppas att ni kan se. Helt klart en game changer som från och med nu kommer att ha sin självklara plats i necessären.

 

On the spot i Humlegården

Hej torsdag! Gudars vad jag njuter av detta väder – ÄNTLIGEN! Man älskar ju hur hela stan lever upp så här års. Så härligt att slå av på taken och bara promenera runt i det gröna fluffet och le mot andra glada människor.

Och med våren öppnar också nya satsningar upp – kul! Ett ställe som jag är nyfiken på är Omnipollo som öppnat ölträdgård vid Floras kulle i Humlegården. Jag passerar nästan dagligen genom Humlan som är en av mina favoritparker och det känns närmast självklart att här ska finnas en bra ölträdgård, tycker ni inte?

Omnipollo är ett av stans mikrobryggerier som gör hantverksöl. För ett par år sedan öppnade de pizzabaren Omnipollos hatt på Söder – som bekant är ju pizza ölens bästa vän. Jag har inte varit där men det är visst populärt. Omnipollo driver också ett ställe i Göteborg.

Nu har de alltså längtat ut och med tanke på at namnet är en sammanskrivning av orden omnipotent och det spanska ordet för kyckling, pollo, så lovar det gott tycker jag. På menyn finns, förutom öl förstås, godsaker såsom grillade skaldjur och mjukglass.

Vad säger ni, när går vi dit?

Foto: Gustav Karlsson Frost och Simon Bredenberg

 

Till hela bloggen