Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Vad är egentligen meningen med livet? Ja, jag vet, oförskämt stor fråga så här en gråmulen torsdagsmorgon. Men låt oss inte dra för stora växlar på det utan ta ner frågan till gräsrotsnivå. För mig handlar meningen med livet mycket om att sträva mot sina drömmar och skapa fina minnen längs vägen. Minnen och upplevelser som med tiden blir till härliga anekdoter.

Ett ställe där man kan skapa många sådana på är på golfbanan, anekdoter som påminner oss om livets skönhet och skörhet, vilket var anledningen till att jag ville ha med sådana i Peters och mina Golfilicious-böcker. Golf handlar mycket om närvaron i stunden. Det svindlande nuet. Magiska golfslag man aldrig trodde sig klara av men som en dag plötsligt bara finns där. De råa men hjärtliga skratten från polarna när ens boll knappt lyfter från marken. Socketfrossan som tornar upp sig när man minst av allt behöver det. Ens allra första backspin. Ens troligtvis inte sista luftpastej. Enastående prestationer varvade med ständiga nederlag som får oss att bryta ihop, ge upp och komma igen.

Det låter kanske pretentiöst att påstå, men för många blir golf en passion, en del av livet, av den enkla anledningen att den får oss att må bra. Och det trots att kärleken inte alltid är besvarad. Men golf väcker lust, den skapar delaktighet och ger oss tillfällen att mötas och det är en lek där alla kan vara med. För mig handlar golf precis som livet om mötet mellan människor, om att ha kul tillsammans och låta den oförställda glädjen vara den starkaste drivkraften. Jag tänkte att jag ville dela med mig av en sådan stund med denna lilla anekdot ur den första boken. Hoppas att ni gillar den!

Den vanlige golfarens mödor

”Jag känner mig som en vanlig golfare, alltså en sådan som vid varje tee inte har en aning om var bollen kommer att landa. Hoppet finns alltid där, men faktum kvarstår: man är den man är, en vanlig golfare.

När jag slår ut så brukar jag kunna lista ut var jag ska leta men tro mig, jag har hamnat på så många konstiga ställen. Vissa gånger har jag inte ens vågat gå dit för att se om bollen kan vara där jag tror att den är, utan det är bara till att plikta och dra iväg en ny.

För några år sedan spelade jag Bokskogens nya bana. En kul bana med lite luriga hål. På ett av dem, det sjätte, står den ”berömda” Karl XII-eken, där vår forne regent och hans häst sägs ha vilat under en ritt. Eken har sett sina bästa dagar och har onekligen fått känna på tidens tand under dess 300 år.

Jag peggar upp. Min drive seglar (faktiskt) i rätt riktning och jag ser hur bollen försvinner lite ur blickfånget men att där är ganska öppet, så låter jag den vara ”mentalt” spelbar. Det känns alltid bättre.

När jag närmar mig scannar ögonen av marken för att hitta den där jädrans bollen. Inget napp.

Jag börjar leta mig bakåt, för kanske blev den lite kortare än man trodde, varpå ens kompisar frågar om man behöver hjälp. Vad tror de? Att man letar svamp?

Snart är hela bollen samlad i gemensam aktion och alla har ju sett att den gick ner precis här, någonstans.

Leta, leta, ingen boll, så jag ställer in mig på att det bara är att gå tillbaka för att slå en ny.

Och frågan är om inte detta är golfens största förnedring, när mitt golfgäng står och väntar och bollen bakom också står och väntar, på mig, lite lätt lufsandes i riktning mot tee. Hopp kan som bekant snabbt vända till missmod…

Men då, precis när jag tagit de första stegen – ta da!

Någon ser en boll sitta fastkilad uppe på trädstammen, två meter upp i Karl XII:s ek! Där, i en liten splinta har bollen fastnat, den mest osannolika plats för en golfboll jag kan tänka mig.

Vi vanliga golfare har en oförmåga att vilja plikta. Vi tror alltid att vi ska kunna rädda situationen med ett drömslag, som alla för alltid kommer ihåg. För vem kommer ihåg ett pliktslag? Naturligtvis spelar jag bollen som den ligger, eller snarare där den ”hänger”. Uppeggad. Och den ser faktiskt inte ut att vara omöjlig att träffa.

Klubban med absolut störst träffyta, drivern, tas fram. Jag greppar och måttar in mig.

Nu inträder den vanlige golfarens vanliga problem. Bolluslingen ska ju helst gå 155 meter så att den landar på green. Det normala – och förståndiga – skulle förstås vara att bara slå ner bollen. Men av någon märklig anledning så gör vi vanliga golfare inte så.

Efter några provsvingar i luften inser jag att det kommer att bli ett slag som jag förmodligen bara kommer att göra en gång i livet. Jag tar tillbaka klubban, och drämmer till.

Pang!

Rätt i stammen.

Bollen ramlade inte ens ner.

Många glada skratt av alla runt om, för naturligtvis är alla satta på strikt utkik då vi måste se vart den tar vägen. Ibland har man som sagt inte en aning om var bollen kommer att landa. Av någon anledning är det bara jag som tror att den kommer gå mot green.

Nytt försök, denna gång betydligt lugnare, och, smack, bollen träffas och far iväg ett trettiotal meter, till allas glädje. Men jag är naturligtvis sur. Jag har ju missat ett slag och har fortfarande 120 meter kvar till flaggan.

Eken står där den står, men träflisorna som höll bollen på plats, vet ingen var de tog vägen.

Vi vanliga golfare har också en unik förmåga att tycka det är kul med golf oavsett vilket väder som råder. Såväl i dimma som i störtregn, blåst, hagel och trettio graders värme ger vi oss ut. Och det är då den icke spelande kompisen, på fullaste allvar, tycker att vi alla är idioter.

Kanske stämmer det.

Jag minns särskilt en sen höstmorgon på Båstads gamla, när dimman låg så tjock att man knappt kunde parkera sin bil. Väl uppe på första tee står vi alla där och tycker att, det är nog inte så farligt ändå, eller? Vi kan ju i alla fall se minst tolv tretton meter. Fast den stora väderkvarnen vid första tee, ser vi inte.

Alla har spelat banan ett otal gånger tidigare, så vi vet åt vilket håll vi ska gå. Så utan att tveka nämnvärt, startar vi vår dag.

Det är helt vindstilla och luftfuktigheten är 100 procent, om inte mer. Vi slår ut, rakt in i ett mjölkpaket, och börjar röra oss framåt. Tydliga hjulspår av en vagn avslöjar att någon gått här före oss. När hjulspåren 30 meter senare slutar i en bunker, så inser vi att dimman nog måste ha lättat lite ändå. Det är bara en tidsfråga innan vi kan se varandra.

Under glada tillrop lotsar vi oss fram och när gamla kännetecken som vägen tvärs över fairway hittas, så känns det riktigt bra. Lite längre fram ska greenen ligga och en av oss ropar högt i den stilla morgonen: ”Är det ledigt på green?”

Det är tyst i några sekunder.

Sedan kommer spridda svar lite runt om på banan: ”Vilken green då?”

Den siste idioten är inte född än, tänker man lite lätt för sig själv.”

 

Fredag!

Håller ni med mig om att den här veckan har varit en sjuhelvetes resa? Galet hektisk för min del och jag har nog sällan varit så produktiv. Skrivit artiklar, intervjuat spännande personer, gjort research, gått på möten, förberett lanseringen inför jul, talat i telefon, sprungit ärenden, skissat på samarbetsförslag för 2019, talat ännu mer i telefon, plåtat till bloggen, cyklat på träningshojen i omgångar och hjälp morsan med att planera en glöggfika. Det jag inte hunnit med är pedikyren, hade tänkt att ha öppna skor på smokingfesten i kväll så jag får se hur jag gör med den saken. Jag har heller inte hunnit med administration för företaget som jag hade tänkt men det får vänta till nästa vecka. Den här helgen tänker jag ägna åt mer icke-relaterade aktiviteter såsom bokläsande, promenader och provsmakning av pepparkakor – bara fem veckor kvar till jul nu!

Men nu ska jag ge järnet på tangentbordet ett par timmar till innan det är dags att svida om till smoking. Först blir det fördrink hemma hos Robert och därefter färd till Såstaholm där baluns med Connoisseur-gänget väntar, vilket ska bli hur kul som helst. Note to self: Gå på fest lite oftare!

Jag hoppas att ni får en alldeles strålande fredagskväll ni med, vare sig ni ska på partaj eller chilla i myskläder hemma i soffan, så hörs vi lite senare.

 

Efter ett besök hos frisören

Nu känns håret fint och fräscht igen efter ett besök hos Camilla på Cardell.

Hej! Jag var hos Camilla på Cardell igår och fixade håret. Det är alltid mysigt att komma dit och få bli ompysslad. Camilla är grym på att få mitt hår att se mycket fräschare ut igen och jag går alltid därifrån lite mer rak i ryggen. Kan vi bara komma överens om att en bra frisör är värd sin vikt i guld?

För mig är ett besök hos frisören också en välbehövlig paus från vardagens knot. Jag sitter gärna tyst och ser på när Camilla jobbar och det är så skönt att kunna göra det utan att det känns konstigt. Camilla är helt fine med att inte behöva prata; jag kan tänka mig att som frisör blir det rätt mycket snack om allt mellan himmel och jord hela dagarna så hon tycker nog också att det är rätt skönt. Ibland har jag även med mig datorn så att jag kan jobba lite samtidigt.

Igår var det dags för omsättning av mina extensions. Mitt eget hår har blivit ganska långt i sig självt men typiskt nordiskt (läs: tunna hårstrån) så jag har förlängning främst för en tjockare känsla. Sedan jämnade hon till topparna och kapade min galet snabbväxande lugg, så nu går jag runt med den där härliga känslan av nyklippt hår.

Dags för mig att kila, jag ska hämta bilen och åka till däckverkstan för att byta till vinterdäck. Mors!

 

Torsdagsinspo

Nu när jag ändå redan har bombarderat er med så många bilder från Gleneagles så tycker jag att vi stannar kvar i Skottland ett tag till, i alla fall mentalt. Men vi lämnar Gleneagles och vänder blicken åt sydväst där en skotsk superanläggning väntar: Turnberry.

Bland alla ikonbanor står Turnberrys Alisa Course högt i popularitet. Belägen på randen av Atlanten talar vi links av bästa sort. Alisa har stått värd för British Open vid fyra tillfällen, senast 2009, och det är verkligen en underbar scen för The Open. Här finns lika spektakulära som legendariska hål där stor golfhistoria har skrivits. Det vore väl något att själv få åka dit och skriva vidare på den! Efter helgen som var har jag verkligen fattat tycke för Skottland, såväl atmosfären som folket och naturen så det skulle jag inte tacka nej till.

Här på Alisa utgör naturens element och det ombytliga vädret utgör en stor del av upplevelsen. Skulle den ständigt närvarande blåsten bli för svår är det samtidigt så vackert att man kan bortse från alla dubbelbogeys man garanterat kommer att göra. Det är väl ändå fair, känner jag.

I blickfånget står den storslagna fyren, 24 meter hög som visat sjömännen vägen ända sedan 1873. Och sedan 1901, då Turnberry invigdes, vägleder den golfare.

Det femstjärniga hotellet är lika omtalat som banan. Nu kan jag inte hela historien bakom men det var här som legenden Robert de Bruce en gång regerade. Och det ser ju superfint ut där det ligger inbäddat i grönskan med utsikt mot havet och den oförstörda kustlinje. Turnberrys andra bana Kintyre ska vara minst lika bra, sedan finns det också en niohålare, Arran, att pröva på om man vill maxa golfen.

Vi säger väl så, ha en fin torsdag!

 

Till hela bloggen