Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Vad är egentligen meningen med livet? Ja, jag vet, oförskämt stor fråga så här en gråmulen torsdagsmorgon. Men låt oss inte dra för stora växlar på det utan ta ner frågan till gräsrotsnivå. För mig handlar meningen med livet mycket om att sträva mot sina drömmar och skapa fina minnen längs vägen. Minnen och upplevelser som med tiden blir till härliga anekdoter.

Ett ställe där man kan skapa många sådana på är på golfbanan, anekdoter som påminner oss om livets skönhet och skörhet, vilket var anledningen till att jag ville ha med sådana i Peters och mina Golfilicious-böcker. Golf handlar mycket om närvaron i stunden. Det svindlande nuet. Magiska golfslag man aldrig trodde sig klara av men som en dag plötsligt bara finns där. De råa men hjärtliga skratten från polarna när ens boll knappt lyfter från marken. Socketfrossan som tornar upp sig när man minst av allt behöver det. Ens allra första backspin. Ens troligtvis inte sista luftpastej. Enastående prestationer varvade med ständiga nederlag som får oss att bryta ihop, ge upp och komma igen.

Det låter kanske pretentiöst att påstå, men för många blir golf en passion, en del av livet, av den enkla anledningen att den får oss att må bra. Och det trots att kärleken inte alltid är besvarad. Men golf väcker lust, den skapar delaktighet och ger oss tillfällen att mötas och det är en lek där alla kan vara med. För mig handlar golf precis som livet om mötet mellan människor, om att ha kul tillsammans och låta den oförställda glädjen vara den starkaste drivkraften. Jag tänkte att jag ville dela med mig av en sådan stund med denna lilla anekdot ur den första boken. Hoppas att ni gillar den!

Den vanlige golfarens mödor

”Jag känner mig som en vanlig golfare, alltså en sådan som vid varje tee inte har en aning om var bollen kommer att landa. Hoppet finns alltid där, men faktum kvarstår: man är den man är, en vanlig golfare.

När jag slår ut så brukar jag kunna lista ut var jag ska leta men tro mig, jag har hamnat på så många konstiga ställen. Vissa gånger har jag inte ens vågat gå dit för att se om bollen kan vara där jag tror att den är, utan det är bara till att plikta och dra iväg en ny.

För några år sedan spelade jag Bokskogens nya bana. En kul bana med lite luriga hål. På ett av dem, det sjätte, står den ”berömda” Karl XII-eken, där vår forne regent och hans häst sägs ha vilat under en ritt. Eken har sett sina bästa dagar och har onekligen fått känna på tidens tand under dess 300 år.

Jag peggar upp. Min drive seglar (faktiskt) i rätt riktning och jag ser hur bollen försvinner lite ur blickfånget men att där är ganska öppet, så låter jag den vara ”mentalt” spelbar. Det känns alltid bättre.

När jag närmar mig scannar ögonen av marken för att hitta den där jädrans bollen. Inget napp.

Jag börjar leta mig bakåt, för kanske blev den lite kortare än man trodde, varpå ens kompisar frågar om man behöver hjälp. Vad tror de? Att man letar svamp?

Snart är hela bollen samlad i gemensam aktion och alla har ju sett att den gick ner precis här, någonstans.

Leta, leta, ingen boll, så jag ställer in mig på att det bara är att gå tillbaka för att slå en ny.

Och frågan är om inte detta är golfens största förnedring, när mitt golfgäng står och väntar och bollen bakom också står och väntar, på mig, lite lätt lufsandes i riktning mot tee. Hopp kan som bekant snabbt vända till missmod…

Men då, precis när jag tagit de första stegen – ta da!

Någon ser en boll sitta fastkilad uppe på trädstammen, två meter upp i Karl XII:s ek! Där, i en liten splinta har bollen fastnat, den mest osannolika plats för en golfboll jag kan tänka mig.

Vi vanliga golfare har en oförmåga att vilja plikta. Vi tror alltid att vi ska kunna rädda situationen med ett drömslag, som alla för alltid kommer ihåg. För vem kommer ihåg ett pliktslag? Naturligtvis spelar jag bollen som den ligger, eller snarare där den ”hänger”. Uppeggad. Och den ser faktiskt inte ut att vara omöjlig att träffa.

Klubban med absolut störst träffyta, drivern, tas fram. Jag greppar och måttar in mig.

Nu inträder den vanlige golfarens vanliga problem. Bolluslingen ska ju helst gå 155 meter så att den landar på green. Det normala – och förståndiga – skulle förstås vara att bara slå ner bollen. Men av någon märklig anledning så gör vi vanliga golfare inte så.

Efter några provsvingar i luften inser jag att det kommer att bli ett slag som jag förmodligen bara kommer att göra en gång i livet. Jag tar tillbaka klubban, och drämmer till.

Pang!

Rätt i stammen.

Bollen ramlade inte ens ner.

Många glada skratt av alla runt om, för naturligtvis är alla satta på strikt utkik då vi måste se vart den tar vägen. Ibland har man som sagt inte en aning om var bollen kommer att landa. Av någon anledning är det bara jag som tror att den kommer gå mot green.

Nytt försök, denna gång betydligt lugnare, och, smack, bollen träffas och far iväg ett trettiotal meter, till allas glädje. Men jag är naturligtvis sur. Jag har ju missat ett slag och har fortfarande 120 meter kvar till flaggan.

Eken står där den står, men träflisorna som höll bollen på plats, vet ingen var de tog vägen.

Vi vanliga golfare har också en unik förmåga att tycka det är kul med golf oavsett vilket väder som råder. Såväl i dimma som i störtregn, blåst, hagel och trettio graders värme ger vi oss ut. Och det är då den icke spelande kompisen, på fullaste allvar, tycker att vi alla är idioter.

Kanske stämmer det.

Jag minns särskilt en sen höstmorgon på Båstads gamla, när dimman låg så tjock att man knappt kunde parkera sin bil. Väl uppe på första tee står vi alla där och tycker att, det är nog inte så farligt ändå, eller? Vi kan ju i alla fall se minst tolv tretton meter. Fast den stora väderkvarnen vid första tee, ser vi inte.

Alla har spelat banan ett otal gånger tidigare, så vi vet åt vilket håll vi ska gå. Så utan att tveka nämnvärt, startar vi vår dag.

Det är helt vindstilla och luftfuktigheten är 100 procent, om inte mer. Vi slår ut, rakt in i ett mjölkpaket, och börjar röra oss framåt. Tydliga hjulspår av en vagn avslöjar att någon gått här före oss. När hjulspåren 30 meter senare slutar i en bunker, så inser vi att dimman nog måste ha lättat lite ändå. Det är bara en tidsfråga innan vi kan se varandra.

Under glada tillrop lotsar vi oss fram och när gamla kännetecken som vägen tvärs över fairway hittas, så känns det riktigt bra. Lite längre fram ska greenen ligga och en av oss ropar högt i den stilla morgonen: ”Är det ledigt på green?”

Det är tyst i några sekunder.

Sedan kommer spridda svar lite runt om på banan: ”Vilken green då?”

Den siste idioten är inte född än, tänker man lite lätt för sig själv.”

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen