Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Vad är egentligen meningen med livet? Ja, jag vet, oförskämt stor fråga så här en gråmulen torsdagsmorgon. Men låt oss inte dra för stora växlar på det utan ta ner frågan till gräsrotsnivå. För mig handlar meningen med livet mycket om att sträva mot sina drömmar och skapa fina minnen längs vägen. Minnen och upplevelser som med tiden blir till härliga anekdoter.

Ett ställe där man kan skapa många sådana på är på golfbanan, anekdoter som påminner oss om livets skönhet och skörhet, vilket var anledningen till att jag ville ha med sådana i Peters och mina Golfilicious-böcker. Golf handlar mycket om närvaron i stunden. Det svindlande nuet. Magiska golfslag man aldrig trodde sig klara av men som en dag plötsligt bara finns där. De råa men hjärtliga skratten från polarna när ens boll knappt lyfter från marken. Socketfrossan som tornar upp sig när man minst av allt behöver det. Ens allra första backspin. Ens troligtvis inte sista luftpastej. Enastående prestationer varvade med ständiga nederlag som får oss att bryta ihop, ge upp och komma igen.

Det låter kanske pretentiöst att påstå, men för många blir golf en passion, en del av livet, av den enkla anledningen att den får oss att må bra. Och det trots att kärleken inte alltid är besvarad. Men golf väcker lust, den skapar delaktighet och ger oss tillfällen att mötas och det är en lek där alla kan vara med. För mig handlar golf precis som livet om mötet mellan människor, om att ha kul tillsammans och låta den oförställda glädjen vara den starkaste drivkraften. Jag tänkte att jag ville dela med mig av en sådan stund med denna lilla anekdot ur den första boken. Hoppas att ni gillar den!

Den vanlige golfarens mödor

”Jag känner mig som en vanlig golfare, alltså en sådan som vid varje tee inte har en aning om var bollen kommer att landa. Hoppet finns alltid där, men faktum kvarstår: man är den man är, en vanlig golfare.

När jag slår ut så brukar jag kunna lista ut var jag ska leta men tro mig, jag har hamnat på så många konstiga ställen. Vissa gånger har jag inte ens vågat gå dit för att se om bollen kan vara där jag tror att den är, utan det är bara till att plikta och dra iväg en ny.

För några år sedan spelade jag Bokskogens nya bana. En kul bana med lite luriga hål. På ett av dem, det sjätte, står den ”berömda” Karl XII-eken, där vår forne regent och hans häst sägs ha vilat under en ritt. Eken har sett sina bästa dagar och har onekligen fått känna på tidens tand under dess 300 år.

Jag peggar upp. Min drive seglar (faktiskt) i rätt riktning och jag ser hur bollen försvinner lite ur blickfånget men att där är ganska öppet, så låter jag den vara ”mentalt” spelbar. Det känns alltid bättre.

När jag närmar mig scannar ögonen av marken för att hitta den där jädrans bollen. Inget napp.

Jag börjar leta mig bakåt, för kanske blev den lite kortare än man trodde, varpå ens kompisar frågar om man behöver hjälp. Vad tror de? Att man letar svamp?

Snart är hela bollen samlad i gemensam aktion och alla har ju sett att den gick ner precis här, någonstans.

Leta, leta, ingen boll, så jag ställer in mig på att det bara är att gå tillbaka för att slå en ny.

Och frågan är om inte detta är golfens största förnedring, när mitt golfgäng står och väntar och bollen bakom också står och väntar, på mig, lite lätt lufsandes i riktning mot tee. Hopp kan som bekant snabbt vända till missmod…

Men då, precis när jag tagit de första stegen – ta da!

Någon ser en boll sitta fastkilad uppe på trädstammen, två meter upp i Karl XII:s ek! Där, i en liten splinta har bollen fastnat, den mest osannolika plats för en golfboll jag kan tänka mig.

Vi vanliga golfare har en oförmåga att vilja plikta. Vi tror alltid att vi ska kunna rädda situationen med ett drömslag, som alla för alltid kommer ihåg. För vem kommer ihåg ett pliktslag? Naturligtvis spelar jag bollen som den ligger, eller snarare där den ”hänger”. Uppeggad. Och den ser faktiskt inte ut att vara omöjlig att träffa.

Klubban med absolut störst träffyta, drivern, tas fram. Jag greppar och måttar in mig.

Nu inträder den vanlige golfarens vanliga problem. Bolluslingen ska ju helst gå 155 meter så att den landar på green. Det normala – och förståndiga – skulle förstås vara att bara slå ner bollen. Men av någon märklig anledning så gör vi vanliga golfare inte så.

Efter några provsvingar i luften inser jag att det kommer att bli ett slag som jag förmodligen bara kommer att göra en gång i livet. Jag tar tillbaka klubban, och drämmer till.

Pang!

Rätt i stammen.

Bollen ramlade inte ens ner.

Många glada skratt av alla runt om, för naturligtvis är alla satta på strikt utkik då vi måste se vart den tar vägen. Ibland har man som sagt inte en aning om var bollen kommer att landa. Av någon anledning är det bara jag som tror att den kommer gå mot green.

Nytt försök, denna gång betydligt lugnare, och, smack, bollen träffas och far iväg ett trettiotal meter, till allas glädje. Men jag är naturligtvis sur. Jag har ju missat ett slag och har fortfarande 120 meter kvar till flaggan.

Eken står där den står, men träflisorna som höll bollen på plats, vet ingen var de tog vägen.

Vi vanliga golfare har också en unik förmåga att tycka det är kul med golf oavsett vilket väder som råder. Såväl i dimma som i störtregn, blåst, hagel och trettio graders värme ger vi oss ut. Och det är då den icke spelande kompisen, på fullaste allvar, tycker att vi alla är idioter.

Kanske stämmer det.

Jag minns särskilt en sen höstmorgon på Båstads gamla, när dimman låg så tjock att man knappt kunde parkera sin bil. Väl uppe på första tee står vi alla där och tycker att, det är nog inte så farligt ändå, eller? Vi kan ju i alla fall se minst tolv tretton meter. Fast den stora väderkvarnen vid första tee, ser vi inte.

Alla har spelat banan ett otal gånger tidigare, så vi vet åt vilket håll vi ska gå. Så utan att tveka nämnvärt, startar vi vår dag.

Det är helt vindstilla och luftfuktigheten är 100 procent, om inte mer. Vi slår ut, rakt in i ett mjölkpaket, och börjar röra oss framåt. Tydliga hjulspår av en vagn avslöjar att någon gått här före oss. När hjulspåren 30 meter senare slutar i en bunker, så inser vi att dimman nog måste ha lättat lite ändå. Det är bara en tidsfråga innan vi kan se varandra.

Under glada tillrop lotsar vi oss fram och när gamla kännetecken som vägen tvärs över fairway hittas, så känns det riktigt bra. Lite längre fram ska greenen ligga och en av oss ropar högt i den stilla morgonen: ”Är det ledigt på green?”

Det är tyst i några sekunder.

Sedan kommer spridda svar lite runt om på banan: ”Vilken green då?”

Den siste idioten är inte född än, tänker man lite lätt för sig själv.”

 

Words of wisdom

”Either write something worth reading or do something worth writing.”

― Benjamin Franklin

Kofta Soaked in Luxury // Kjol Nümph

Nyanser av beige

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Tröja Massimo Dutti // Jeans Crocker // Skärp Compotoir des Cotonniers // Skor Rizzo // Armbandsur Longines // Pärlhalsband (som armband) arvegods

 

Det är lika svårt att föreställa sig att det någonsin ska bli vår och sommar, som att det kommer att bli en vår och sommar utan pasteller. En av vårens trendfärger är beige i alla nyanser, från nude och sand till gräddkola och nougat.

Beiga nyanser är det bästa jag vet – och denimblått. Gärna i kombination som jag bär på bilden. Annars är ett tips att kombinera beige i olika nyanser från topp till, en klassiker som inte går att tjata om för mycket. Addera ett stänk brunt i form av snygga accessoarer så har du säsongens härligaste färgskala.

Ta en titt på de här fina sakerna i beige nyanser som tagit plats i butikerna. Själv ska jag förbereda mig inför dagens första möte, innan det bär av till Haymarket för lunch och möte med en återförsäljare.

 

Väska Mansur Gavriel // Klänning i crêpe Carl Kapp // Örhängen Isabel Marant // Ballerinaskor Sam Edelman / Kurt Geiger // Sidentopp Rochas // Shorts Arket // Kort trenchcoat Vero Moda // Armband Kyoto Tango // Minikjol Arket // Jeans Raey // Kortärmad kashmirtröja Connolly // Nappaskor Flattered // Ryggsäck Chloé

Proudly presenting AKENBERG

Hej från Sweet spot-kontoret! Sitter här och planerar veckans intervjuer och en massa andra roliga projekt som är på gång. Och vilken härlig vecka detta är. Nu är det nämligen dags! Jag har dröjt alldeles för länge med att berätta för er om mitt nya företag men nu går det inte att vänta längre för i dag lanserar vi vårt accessoarmärke AKENBERG!

Det känns lite overkligt att det är på riktigt – som vi har jobbat för detta det senaste året AnnKathrin och jag. Att starta företag är så sjukt roligt och läskigt på samma gång och man känner verkligen att man lever. Ibland måste man ta mod till sig och göra saker man drömmer om trots oro och rädsla, och det finns en enorm tillfredsställelse i att göra något EGET, det lovar jag. Jag gillar att jobba och var inställd på att det skulle vara jättemycket att göra även om jag inte är ensam i bolaget. Även om alllting har tagit längre tid än vi trott, bara den senaste månaden har ytterligare förseningar skett, så är det viktigaste är att produkterna blivit precis så bra som vi vill ha dem.

Ni känner ju mig och att jag klär mig relativt nedtonat och androgynt. Det är sällan jag går loss på kvinnliga attribut, jag använder nästan alltid byxor och satsar hellre på accessoarer som skor, bälten, skärp och solglasögon för att addera till looken. Men jag tyckte inte att jag fann det jag sökte så för ett par år sedan började skissa på egna idéer på pappret. När sedan jag och AnnKathrin fann varandra föll allt på plats.

Först ut är en premiumkollektion limiterade handgjorda solglasögon med tre modeller, Kallax, Tärendö och Skaulo. Materialet är ett cellulosaacetat i toppkvalitet och inspirationen kommer från den spektakulära naturen i svenska Lappland. Modellerna är unisex och passar alltså både kvinnor och män, de kommer i sex färger vardera och är utrustade med superlinser från Carl Zeiss med komplett UV3-skydd. Till varje par solglasögon medföljer ett superfint lädercase, Uuma, som vi designat i naturgarvat renskinn. Självklart är allt hållbart producerat för är det någonting vi brinner så är det hållbarhet och noggrant utvalda material och produktionssätt.

Det bästa med Akenberg är att vi nu får designa accessoarer som vi själva saknar på marknaden. Att nu se webbshopen gå live är så otroligt roligt. Vi har stora planer och har redan fler släpp och nya accessoarer på gång till vår och sommar.

Jag hoppas innerligt att ni kommer att gilla bågarna!

Till hela bloggen