Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Jag har tänkt väldigt mycket på pappa den senaste tiden, på hur oerhört mycket jag saknar honom. Jag sörjer allt vi hade kvar att se och göra tillsammans som nu aldrig kommer att bli av. Alla våra långa samtal. All golf vi skulle spela när han väl kommit hem från sjukhuset. Alla platser vi ville resa till. Alla fina pappa-dotter-stunder, små skärvor av vardag som betydde så vansinnigt mycket för mig.

Sorgen och saknaden har inte minskat på något sätt, men den har fått en annan form. Att lära mig leva vidare och skapa ny mening i mitt liv är en process. En process som kan ta lång tid, jag vet inte. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ta upp mobilen för att ringa när verkligheten träffar mig att han inte längre finns ett telefonsamtal bort. Men jag känner också glädje i vardagen ju längre tiden går. Glädje och stolthet över en pappa som gjorde allt för sin familj, som alltid fanns där för sina barn och barnbarn. Som tog med oss på galna upptåg och resor till underbara platser.

Låt oss resa tillbaka till en av dem.

För nästan exakt tolv år sedan åkte vi till Mallorca hela familjen. Pappa hade fyllt 60 år och, om jag minns rätt, fått en stor bonus från jobbet som han ville lägga på en resa för hela ligan i stället för att ha en stor fest. Mallorca som alltid varit en av hans favoritplatser bokades och vi skulle bo alldeles invid den fina sandstranden i Alcudia på nordvästra delen av ön. Min morbror Göran var också med. Emilia och Alexandra var fortfarande små tjippar och Sonja, Alma och Frans var möjligen påtänkta men ännu inte födda.

Eftersom vi var så många hade pappa bokat två hyrbilar till allas förfogande så att den som ville kunde göra en utflykt på egen hand, åka iväg och spela golf eller besöka Palma. Den underbara golfbanan Alcanada som jag berättat om tidigare (här hittar du inlägget) ligger i närheten av Alcudia så den spelades, men en dag stod Canyamel på programmet. Tyvärr kunde jag själv inte vara med för jag skulle ta en av bilarna ner till Santa Ponsa för att intervjua Prinsessan Birgitta som ju bor där. Men det var visst en vinstlott, att spela Canyamel alltså. Enligt pappas recension efteråt seglade Canyamel upp på hans topplista och sedan dess vet jag att han återvänt i olika sammanhang för att spela den igen.

Canyamel är en fantastisk bana för den smälter så fint in i omgivningen och man har gjort så lite inverkan som möjligt på naturen. Fikonträd, palmer och olivlundar kantar fairways och här och var dyker gamla stenmurar upp. Och det ska visst finnas ett urgammalt stenhus på det nionde hålet som man restaurerat.

Pappa var en duktig puttare så jag kan tänka mig att han njöt extra mycket på Canyamels sammetslena men väldigt snabba och ondulerade greener. Jag kan riktigt se honom framför mig där han går runt och kollar puttlinjer och beräknar fallhöjd.

Efter sina golfrundor brukade han tycka om att sitta kvar en stund på klubben, ta något att dricka, dryfta dagens vedermödor och analysera spelet. En after golf kan naturligtvis se högst olika ut beroende på tycke och smak, men i pappas mening fick den gärna innehålla tapas, en kall öl och höga skratt.  Så Canyamels terrass med utsikt över det 18:e hålet och berget med havet i bakgrunden gjorde honom nog inte besviken. Jag bara önskar att jag hade varit där jag med.

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen