Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Hål 16 Links Course, kl. 17:32, den 20 september, 2016.

”Kyle Philips-designad bana med en vild, rå och vacker karaktär. När vinden brallar på kan Links Course vara ett rejält monster, lite beroende på ens dagsform. Genomblåst söker jag tröst i det pampiga klubbhuset som syns från nästan alla hål.”

När Peter skulle ta bilderna på PGA of Sweden National till vår andra bok Go Golfilicious så visade det skånska vädret precis hur nyckfull det kan vara. I det böljande landskapet får vinden fritt spelrum och jag kan riktigt se framför mig hur Peter spättar på med golfbilen med sikte på det värmande klubbhuset den där sena septemberdagen!

Jag tror väl att de flesta som spelar golf vet var PGA National ligger, men för er som inte gör det så hittar man den i den lilla orten Bara ett par mil söder om Lund dit jag åker imorgon, på ägor som en gång tillhörde ett av Skånes bäst bevarade 1500-talsslott Torup.

Faktum är att PGA National är resultatet av en galen idé som föddes över en flaska whisky på nattkulan för drygt tjugo år sedan. Mikael Sorling berättade hela storyn för mig när jag gjorde research för bokskrivandet och det är en kul historia. Men drömmen om en svensk PGA-bana med internationell standard där både tourproffs och vanliga golfare skulle trivas hade förstås inte kunnat förverkligas utan ett lämpligt stycke mark, en av världens bästa banarkitekter och några av branschens största eldsjälar.

Tack vare dem ståtar här sedan 2009 två magnifika 18-hålsbanor, en fin 9-håls kortbana, en toppmodern träningsanläggning, ett stilfullt litet hotell med restaurang och spa, samt ett klubbhus där atmosfären är precis så där genuint trivsam som utsidan ger sken av.

Att PGA of Sweden National håller hög klass råder det inga tvivel om. Nordea Masters avgjordes här både 2014 och 2015 och tävlingen kommer säkert tillbaka i framtiden skulle jag tro. Men oavsett vilken spelnivå man själv befinner sig på är det bäddat för upplevelser utöver det vanliga.

Både Links Course och Lakes Course är designade av Kyle Phillips, ansedd som en av världens främsta inom golfbanearkitektur, och jag tycker att han har gjort ett fint jobb när han varsamt mejslat fram dessa två banor med helt olika karaktärer. Inget onödigt har tillförts. Det är golf i harmoni med naturen.

Åker man hit på en weekend ska man förstås se till att spela båda två. Med Links Courses böljande landskap och Lakes Courses vattenspeglar får man möjligheten att uppleva det bästa av två världar. Naturmätt väntar stadsljusen i Malmö och Lund inte långt bort.

Det var dagens reseinspiration, mycket nöje!

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen