Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Torsdagsinspo

Eftersom det är min födelsedagsvecka är det väl inte mer än rätt att jag får önska mig en resa precis vart jag vill, eller hur? Jag är ju vansinnigt sugen på att åka till London där jag inte varit på år och dar, men det blir i så fall en kortare weekend senare i sommar. Däremot drar jag gärna i detta nu till Biarritz på den franska atlantkusten. Älskar denna del av Frankrike. Senast jag var där var 2014 då jag bland annat lärde mig att surfa. Eller försökte lära mig att surfa är väl en mer korrekt beskrivning. Om ni är sugna på att ställa er på surfbrädan så är Biarritz Europas bästa ställe.

Tidigare en liten anspråkslös fiskeby har Biarritz förvandlats till ett världsberömt resmål, på samma gång en chic badort och ett bohemiskt surfmecka. Det är svårt att inte trivas här. Jag gör det definitivt, precis som Napoleon III gjorde, till den grad att han i mitten av 1800-talet lät bygga ett sommarpalats åt sin maka Eugénie. Palatset som har formen av ett stort E och ligger vid La Grande Plage är numera omgjort till ett av Frankrikes lyxigaste hotell, Hôtel du Palais.

Även om Biarritz genom tiderna har gästats av såväl filmstjärnor som kungligheter så är det surfingen som präglat badorten allra mest. Biarritz på ett svårslaget surfarv vilket märks tydligt – varenda kotte bär runt på en bräda under armen! Jag gillar verkligen den sköna kontrasten mellan överklass och surfkultur, den är en stor del av charmen.

Har ni svårt att slita dig från Atlantens temperamentsfulla vågor och de sagolika sandstränderna kanske golfen kan få er på andra tankar. Inte långt efter att Napoleon III byggt Villa Eugénie började brittisk överklass att semestra här. Britterna ville hålla sig aktiva på semesterorten och golf var förstås en önskvärd sysselsättning. I hjärtat av Biarritz, inte långt från fyren som utgör kuststräckans landmärke, ligger klassiska Golf de Biarritz le Phare. Banan invigdes redan 1888 och är väldigt vacker – för att inte tala om utsikten från den.  

Banan är inte så lång så det är lätt att få för sig att den är lättspelad men ack vad man misstar sig. Nu minns jag inte riktigt vad jag fick ihop för score men den är helt klart knixig, fast kul. En drös med bunkrar finns försåtligt utplacerade och där spenderade jag en hel del tid. En klar påminnelse om att golf är ett spel som kräver eftertänksamhet och skarpsinne, haha!

Vacker är den i varje fall, le Phare. Dessutom gillar jag det faktum att man under en och samma dag först kan ansluta sig till ”gryningspatrullen”, det vill säga ta första vågen tidigt på morgonen, för att därefter spela en runda och sedan avsluta dagen med att utforska Biarritz med sina sköna kontraster och spännande kök. Helt underbart!

Baskien som ju Biarritz tillhör är en av Europas stora matregioner och jag har sällan ätit så god mat som här. Räcker att jag nämner färska skaldjur, fisk, baskisk ost, bayonneskinka, pintxos och piperade, en lök- och paprikaröra som är gudomlig, så fattar ni.

En vecka här försvinner snabbt!

 

Foto: Claude Rodriques

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen