Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Sweet meet: Linda Landenberg om dofter, drivkrafter och den viktiga kommunikationen

Det började med en tanke, en känsla och en vision om att föreviga ett oväntat möte. Därefter gick hon in i sitt laboratorium och genom hantverket av sin exceptionella ”näsa” resulterade det i en parfym utan motstycke makalös: Bisous.

Linda Landenberg är en av Sveriges främsta doftexperter och arbetar som konsult åt en rad stora parfymhus internationellt och i Sverige. Jag fick möjlighet att träffa Linda som i höstas släppte sin första doftkollektion med fyra dofter under varumärket Linda Landenberg parfums.

– Att det blev en egen parfymkollektion är egentligen en slump. Jag tyckte länge att det redan fanns så många bra parfymer på marknaden och mitt mål är inte att lansera dofter, mitt mål är att sprida kärlek med doft. Men så var jag på semester runt Medelhavet för några år sedan och såg på avstånd en blomma som jag bara läst om och sett på bild tidigare. En frangipane. Så jag närmade mig den på lite skakande ben – och blomman golvade mig fullständigt. Den är så fängslande, så sårbar och samtidigt så kraftfull. Jag kunde inte sluta tänka på den när jag kommit hem utan ville försöka återskapa den här känslostormen jag upplevt. Så då började råvaruleken i mitt huvud, där jag går runt med min bricka av färger och nyanser. Ett tag kände jag att jag var på god väg men att idén var lite tunn. Det var först 2016 när jag plockade upp idén och jobbade vidare med den som jag till sist kände i magen att jag var hemma. Doften döpte jag till Bisous (kyssar på franska), säger Linda.

Vi har slagit oss ner i den öppna atriumloungen på Nobis Hotel i Stockholm, en plats med högt i tak och utrymme för stora tankar. Utanför byter Stockholm årstid från vår till sommar och luften är – som på beställning – fylld av naturens underbara dofter. Dofter som väcker känslor – och minnen. För det är just minnen såsom mötet med blomman frangipane den där dagen som Linda vill återskapa genom att använda råvaror som fascinerar henne.

Nu utgör en enskild parfym ingen kollektion. Men Linda, som är en oerhört kreativ och driven person, satt snart med två färdiga dofter i knäet, Bisous och Pêche et Suède.

– Min filosofi och livsåskådning inom doft är att alla ska ha en doftgarderob. Det vill säga att du bär dofter för tillfället, humöret, behovet, ditt mindset, din attityd, rollen för dagen. Då är det viktigt för mig att vara trovärdig och visa på en nyansrikedom, lekfullhet och möjligheter – vilket innebar att jag åkte hem och gjorde ytterligare två dofter till.

Hur hamnade du i skönhetsbranschen från början?

– Det var som allting annat här i livet en ren tillfällighet. 1988 började jag arbeta på ett parfymeri i Fältöversten. Jag var fjorton år gammal och upptäckte en helt ny värld. Jag är ett naturbarn men på en gång slängdes jag in i den här glamourösa världen som skönhet är. Jag upptäckte kvinnlighet, sexualitet och det var så vackert och tjusigt och häftigt att vara i allt det där. Och där har jag blivit kvar, för jag tycker det är så otroligt roligt. Som individ är jag väldigt kreativ, öppen och nyfiken och jag gillar att träffa människor. När jag skapar vill jag ha balans och kontraster och det är samma sak med mänskliga möten. I dag har jag utvecklat min profession till att jobba med vikten av mötet, vikten av kommunikationen, vikten av att lyssna, för om jag lyssnar kan jag tillfredsställa kundens behov och önskemål. Jag vill skapa känslor och bygga relationer. Det är en av mina missions som jag jobbar väldigt hårt med, vikten av kommunikation. Hur vi talar till och lyssnar på varandra. Hur vi delar med oss av erfarenheter.

Har du haft någon plan för din karriär?

– Nej, jag har aldrig haft särskilt starka mål utan är driven av kärlek och passion. Jag är väldigt lustorienterad i det jag gör. Men det är klart att jag i dag som 43 år gammal har en strategisk blick i mina businessbeslut, att jag tänker strategiskt utan att kompromissa med det jag står för. Jag har ju ett mål och en mening med min verksamhet och vill fortsätta att utvecklas.

Rötter i Dalarna

Linda växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Som liten älskade hon att klättra på klippor, hänga i träd och samla snäckor, berättar hon, och än i dag betyder naturen allt för henne.

Efter att nyfikenheten för skönhetsbranschen var väckt valde Linda så småningom att läsa bioteknik på Mälardalens Högskola och hon gick även en utbildning hos parfymmästarna i Grasse, centrum för parfymtillverkning i Frankrike.

– När jag kom ner till Grasse och började studera insåg jag att det bara var en appetizer, att jag ville ha mer kunskap, så den resan blev starten på många fler resor. När hungern kliver på finns det liksom inget som stoppar mig, då måste jag bara mätta mig själv!

Bland annat tog hon hit en parfymör som varit hennes mentor genom åren. Numera är Grasse som hennes andra hem. Hon reser ner flera gånger om året för att arbeta och träffa sin mentor som är en framstående parfymör. Mycket i parfymvärlden handlar, enligt Linda, om att skicka vidare kunskapen. Sin hemmabas har hon dock på en gård utanför Sigtuna där hon bor med sin sambo, 21-åriga dotter, hundar och ett gäng höns. På gården har hon också sina rosodlingar och ett laboratorium där hon sitter och skissar på nya parfymer.

– När jag har skrivit en formula skickas den till en liten producent i Grasse som blandar alla råvarorna till en essens. Sedan skickas den upp till Sverige där den mixas med alkohol och fylls på flaskor.

Paketeringen av dina fyra parfymer är lite speciell, berätta!

– Mina farföräldrar kommer från Dalarna och jag tillbringade stor del av min barndom där. I Dalarna är kurbits en traditionsrik konstform som jag fascinerades av. Som barn satt jag ofta vid köksbordet vid Siljansnäs och målade kurbits. Det som är mest talande i kurbits är den naiva färgsättningen med väldigt bjärta färger. Lekfullt och folkligt. När jag började arbetet med hur jag skulle förmedla varumärket var ett av grundorden trovärdighet. Jag ville att produkterna skulle återspegla det så att ha med kurbitsen var en självklarhet.

Vad driver dig i ditt arbete?

– Passionen och kreativiteten. Jag måste skapa. Jag ser luckor, jag ser tomma utrymmen som måste fyllas överallt. Jag har stor passion för mat och dryck och om jag till exempel dricker ett glas vin eller hackar lök med en kniv kan jag börja fundera på hur jag skulle kunna förbättra produkten. Det är ett sätt för mig att leva, det stimulerar mig och håller mig à jour. Men man kan inte producera jämt så där har jag naturen som min frizon. Där kan jag gå ut och bara vara.

Framgång kan betyda olika saker för olika människor. Vad är framgång för dig?

– Att kunna påverka min vardag. Att jag har ekonomi att jag kan vara fri i vardagen, fri i mina beslut. När jag jobbar så jobbar jag jättehårt men det ger mig också utrymme att vara ledig en måndag eller en tisdag då jag kan åka ut i skogen, resa eller bara vara hemma och skapa i laboratoriet. Framgång är för mig att kunna vara ledig för att göra det jag inte får betalt för – för det är mycket jag vill göra.

Ett entreprenörskap med framgång och motgång

När jag ber Linda att se tillbaka på sin karriär och om det finns något avgörande tillfälle som tagit henne till den plats där hon är i dag lyfter hon fram sitt allra första jobb. Klivet in i den lilla parfymbutiken som 14-åring har präglat henne i hög grad. Inte bara väckte det intresset för skönhet och doft, det gav henne också en nära inblick i kvinnligt entreprenörskap.

– Butiken drevs av en familj med mamman Bibbi i spetsen som blev en förebild för mig, Jag lärde mig oerhört mycket av henne, från att vara en kvinnlig företagare och skapa möjligheter utifrån sina begränsade resurser till att sätta kunden i första rummet och också att vara stolt och våga ställa krav.

Som entreprenör är man ofta benägen att ta både finansiella och personliga risker. Linda har varit mycket framgångsrik i sitt konsultande, samtidigt har hon mött många motgångar längs vägen som hon varit tvungen att tackla. Att saker inte alltid blir som man har tänkt sig, vet hon mer än väl innebörden av.

– Längs vägen kommer man till brytpunkter då man kämpar och försöker ta sig vidare men inget händer. I dag står jag inte längre och stångas mot den där väggen, utan låter tiden ha sin gång. Jag tänker att, backar jag tillbaka så kommer det komma till mig så småningom. Det ser jag i många saker vare sig det gäller avtalsskrivningar, affärsuppgörelser eller möten. Ska du göra affärer och ha samarbeten med andra måste man jobba tillsamman. Funkar inte det så måste man hitta andra sätt att göra det på. Det är utmaningar hela tiden, vilket för oss tillbaka till det vi talade om tidigare: kommunikation. Vi måste kommunicera mera och kommunicera varmare. Det är därför jag gillar att ringa i stället för att mejla för då kan man föra en dynamisk dialog och man kan höra nyansrikedomen i budskapet jämfört med mejl. Tyvärr är vi så stressade i samhället i dag, vi har så bråttom att vi inte har tid att lyfta luren och utbyta några extra meningar med varandra.

Att vara tydlig i sin kommunikation har varit särskilt viktigt för Linda. År 2000 drabbades hon av sjukdomen apolecia, då hon tappade håret för första gången. Det var inte bara ett stort personligt trauma, det ställde också Lindas föräldraskap på sin spets. Hennes dotter Felicia var då bara 3,5 år och för Linda gjorde det ont att se hur omgivningen tittade, pekade, skrattade och reagerade på hennes utseende – samtidigt som Felicia stod bredvid och inte förstod varför.

– Att våga vara den jag är och älska mig själv är ett medvetet val i min vardag. Jag vägrar att fejka mitt utseende eller be om ursäkt för att jag är jag bara för att passa in i någon norm. Jag har fostrat min dotter till att vara tolerant, öppen, nyfiken, sann i allt och då kan jag inte fortsätta bygga på den grunden med att gömma mig själv. För jag har inget hår. Och det är ganska tydligt att jag inte har något hår för jag har ingen peruk.

Skönhet och dofter är nära förknippat med stil och mode. Hur stort är ditt modeintresse?

– Jag tycker hemskt mycket om kläder, samtidigt som jag kan gå runt i lumpiga grejer hemma eller åka till mataffären och se ut som ett åbäke utan att det bekommer mig. Däremot gillar jag vackra saker. Jag tycker om fina skor, jag tycker om klänningar, jag tycker om smycken. Jag tycker om allt det här vackra. Med åldern har jag också lärt mig vad som är min stil och vad jag trivs i.

Hur skulle du beskriva din stil?

– Ganska enkel med en twist. Det måste alltid finnas någon detalj, en axelvadd, ett snitt, ett smycke, en volang, en applikation. Men jag har oftast inte så mycket olika saker som händer i min outfit, bara någon corny detalj. Och så gillar jag skor som är glada. Det får gärna vara glitter och hjärtan och blommor och fjärilar, det skadar inte alls.

 

Vilka nya utmaningar ser du fram emot att ta dig an?

– Jag har jättemycket idéer i huvudet jag vill göra, samarbeten inom mat och dryck och vidareutveckling inom doft. Det jag brinner för är också det här med kunskap. Jag tycker att kunskapsnivån inom doft är alldeles för låg i världen, särskilt i Skandinavien, och då blir det inte lika stimulerande och dynamiskt och roligt att som kund gå in i en butik. Det vill jag gärna vidareutveckla, kanske bygga en nätskola som är lättillgänglig för konsumenten.

Det låter spännande! Men först väntar en skön sommar, hur ser planerna ut?

– Både jag och min sambo är egna företagare med ett par bolag på varsina håll, vilket gör att man alltid måste vara tillgänglig. Men det är viktigt att också vara ledig. Sommartid stannar jag gärna i Sverige och vi har ett lantställe i Tierp där vi lever en väldigt opretentiös tillvaro. Sedan får vi se vad det blir. Jag tycker om att resa och reser jag i ett kreativt syfte tar jag mig gärna till platser med en miljö och en natur som stimulerar mig. Jag är en ritualmänniska så jag åker gärna till ställen där jag känner mig hemma, som Frankrike och Spanien. Sedan tycker jag mycket om att upptäcka städer och ta del av kulturen dit jag åker. Jag älskar Madrid och London och Paris är också jättekul. Sedan skulle jag gärna åka till Nordnorge och utforska Lofoten och glaciärerna. Livet är fullt av möjligheter!

Lindas bästa karriärknep

  • Våga ta betalt för din arbetstid. Hamna inte i ”rabattsatser” så att du sänker ditt standardarvode och blir utnyttjad. Sätt din kompetens, förmåga och arbete i relation till det du uträttar.
  • Var påläst och väl förberedd inför ett möte: Vem eller vilket bolag har jag framför mig?
  • Se till att ha kunskap, att du gör saker noggrant och att du säkerställer att du vet vilket uppdrag du har och vad som förväntas av dig.
  • Ta dig själv och andra på allvar oavsett storleken på det som ska göras – visa respekt!
  • Var bjussig. Ge, det kommer tillbaka – boomerangeffekten.
  • Våga lita på människor. Ibland kommer någon att knycka din idé eller sno ditt material, det är en del av djungelns lag. Men tänk, att bli kopierad är ju också ett kvitto på att du är ”rätt”.
  • Var konsekvent i vad du står för. Ska du vara trendig kommer det att innebära att du i framtiden ”vänder kappan efter vinden” vilket underminerar din trovärdighet.
  • Glöm inte bort passionen och glädjen.
  • Våga vara ledig. Är du alltid tillgänglig kommer du alltid att bli kontaktad – dygnets alla timmar. Det finns inget som är så viktigt att det inte kan vänta 24 timmar. Är det akut ringer man 112, och är det så att kunden har så pass bråttom då skulle de ha varit ute i god tid.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Snabbt middagstips: lerpottasill i elegant tappning

Snodde ihop den här lerpottasillen i lördags som kommer att bli en stående rätt på menyn hemma hos mig från och med nu. Sill ligger mig nämligen varmt om hjätat. Och röd lök och gräslök, ja all lök överlag. Dessutom är den enkal att laga.

Har nämligen fått stort sillbegär efter att mamma och jag åt middag på Sturehof härförliden då vi tog sill till förrätt. Finns det något godare? Jag älskar verkligen sill, allra mest klara sillinläggningar, så jag har med flera olika sillrecept i mina två Golfilicious-böcker, bland annat detta recept på lerpottasill.

Allra bäst blir den med färskpotatis och lite rivig, färsk pepparrot. Man kan egentligen använda vilken sorts matjessill man vill, men helst matjessill från Norröna för den är matigare och har lite mer sötma än vanlig matjessill. Blir en fräschare och elegantare tappning av denna klassiska sillrätt.

Ingredienser (4 personer):

4 ekologiska ägg
2 röda lökar
1 knippe gräslök
200 g smör
4 hela matjessillfiléer, Norröna eller annan matjessill av god kvalitet
6 kokta färskpotatisar
färsk dill
färsk pepparrot

Tillagning:

Koka äggen så pass att gulan är mjuk och nästan rinnande (ej hårdkokt). Finhacka lök och skär gräslök så fint som möjligt. Bryn smöret i en kastrull tills dess att det är gyllene och doftar en aning nötigt. Skär sillfiléerna i fyra bitar. Koka potatisen i saltat vatten och skiva dem sedan i tjocka skivor.

Lägg upp sillen och potatisen på ett fat. Sprid lök och gräslök ovanpå, och slå på rikligt med brynt smör. Dela äggen i halvor och lägg på, avsluta med några dillkvistar och finriven pepparrot.

Hoppas det smakar!

 

Vecka 42 – gasen i botten

God morgon!

Brittsommar, jag har bara en sak att säga: Jag älskar dig. Hur underbar har inte den här helgen varit? Känns som att jag tankat solljus och höstglöd för att klara mig i alla fall ett par veckor framöver.

Jag älskar att dra igång en ny vecka med stora planer och den bästa starten är att hålla energinivån uppe med ett bra träningspass direkt på morgonen. Check på den. Ett annat sätt är att ta på sig kläder i färger som man blir glad över. Näst efter neutraler så finns det nog ingen färg som är enklare att jobba med än blått – både mångsidigt, elegant och fräscht. I går plockade glatt fram min stickade cardigan från Cos Stores från några säsonger sedan.

Kanske lite otippat, men ljusblått är en av blåtonerna som bidrar till höstens trender, ett kul avbrott mot den klassiska höstpaletten med bordeaux, mörkgrön och senapsgul. Perfekt för att hålla kvar känslan av sommar lite längre, eller hur? Ljusblått är så snyggt att kombinera med konjak, alltså färgen inte drycken. I lördags när jag var på stan en sväng så gick jag in på Céline och såg DEN väskan i ett fantastiskt konjaktsfärgat skinn. Vågar knappt uttala hur mycket den kostade men jag har sagt till mig själv att när vi haft lansering och sålt slut första kollektionen så ska jag köpa en sådan till mig själv i present. Kan inte förstå att jag just skrev detta; jag är ju inte ens en handväsktjej?! Förstår ingenting. Sandra har en sådan intern lyxregel vet jag, att varje gång man byter jobb eller får ett nytt jobb så får man unna sig en ny designerväska. Tycker jag låter väldigt sympatiskt. Nu behöver det förstås inte vara just en designerväska, eller för att man har bytt jobb, men om man har nått ett stort mål tycker jag att det är värt att fira det på något sätt.

I alla fall. Den här veckan ska ALLT hinnas med. Det är pressvecka så jag kommer att flänga runt på stan som en dåre. Har möten inbokade varje dag, tre intervjuer att beta av, lämningar som ska in och så ska jag hinna till kiropraktorn igen för att jobba vidare på min stela nacke. Just ja, måste komma ihåg att ringa tandläkaren också. Kort sagt, det blir en vecka med full fart. Första anhalt blir kontoret, vi hörs lite senare.

 

Till hela bloggen