Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Sweet Meet: Birgitta Ohlsson om drivkrafter, Sveriges framtid och den ultimata dagen i Oxford

Med drivkraft och starka ideal har hon varit med och skrivit politisk historia. Men efter att i mer än 20 år varit en av de mest tongivande i svensk politik som riksdagsledamot och även Sveriges EU-minister och demokratiminister står det nu annat på agendan för Liberalernas Birgitta Ohlsson. Valet i höstas markerade nämligen inte bara en tydlig kursförändring i Sverige, utan också slutet för Birgittas riksdagspost.

– Åh, det känns såklart ganska nostalgiskt att lämna politiken efter 20 år på riksnivå. Men jag tror att när man bottnar djupt i ett beslut, så känns det lättare att våga hoppa. Det parti som varit mitt stora engagemang drog ibland i en riktning som inte var min och då var det både rätt att utmana om partiledarposten, ta förlusten som en kvinna och sedan gå vidare. Men det var ändå skönt att inte rusa från riksdagen utan att sitta hela mandatperioden ut och hinna säga adjö till alla som varit speciella för mig. Nu fick jag chansen att ta ett långsamt farväl.

Att svensk politik befinner sig i gungning har knappast undgått någon. Svårigheterna med att bilda en ny regering som ska leda Sverige framåt är nu inne på sin åttonde vecka. Jag har länge varit nyfiken på hur det egentligen är att arbeta i politiken. Eftersom Birgitta är en av min generations främsta kvinnliga politiker och någon som jag tyckt haft kloka tankar och ett mod att utmana rådande strukturer, både inom svensk politik men även på EU-nivå, blev jag väldigt glad när hon tackade ja till en intervju.

– Normalt i Sverige så vet man på söndagen 20:00 när vallokalerna stänger vem eller vilka som styra landet de kommande åren. En statsminister deklarerar att hen sitter kvar eller avgår. Den här gången är det så annorlunda. För mig som liberal är det viktigt att den kommande regeringen inte lutar sitt stöd på Sverigedemokraterna i riksdagen. Jag tror att det allra bästa för Sverige i detta läge vore en regering med sin tyngdpunkt i mitten (L, C, S och MP) utan några ytterkantspartier med som SD eller V. Sverigedemokraternas politik är för mig både främlingsfientlig och antifeministisk medan Vänsterpartiets politik i dag främst är skadlig för företagande, jobbskapande och svensk tillväxt.

En liberal öppen småstadsbubbla

För tillfället bor Birgitta med sin man Mark Klamberg och döttrarna Stella, 8 år och Olivia, 4 år, i Oxford, då maken förverkligar en livsdröm genom att forska i folkrätt vid ett av världens främsta universitet Christ Church. Oxford är, menar Birgitta, som att bo i en liberal öppen småstadsbubbla när resten av världen förpestas av konservatism, nationalism och populism. En kosmopolitisk miljö där människor från hela världen blandas och den typ av miljö där Birgitta trivs allra bäst.

Själv ägnar hon tiden åt att skriva på en barnbok, gör uppdrag för Talarforum, är Senior Adviser för Weber Shandwick, samt är en av oberoende kommissionärer i Oxfams högnivåkommission som utreder sexbrott och maktmissbruk inom biståndssektorn.

Att skriva bok är inget nytt för Birgitta. 2017 kom hon ut med”Duktiga flickors revansch”, ett personligt och politiskt försvarstal till de duktiga flickorna, där hon visade att duktighet och höga prestationskrav inte behöver vara en börda utan faktiskt kan vara ett maktmedel och ett redskap på vägen mot ett mer jämställt samhälle. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

– Boken fann snart sin publik och jag får fortfarande brev från kvinnor som känner igen sig. Vi börjar tuffa på mot 27 000 sålda exemplar av boken, så den har dessutom blivit lite av en feministisk bästsäljare. Boken kom i rätt ögonblick och jag tror att många längtat efter också liberal feminism som både handlar om aktiv politik, delad föräldraledighet och systerskap, men också att sträva efter kloka personliga beslut som val av livspartner, ta ansvar för sitt liv och betona vikten av att vara ekonomiskt oberoende av sin partner.

Hur lätt eller svårt upplever du att det är att kombinera familjeliv och karriär?

–”Jag är ju gift med en modern man och inte en dinosaurie”, sa jag när det blev debatt kring att jag höggravid tackat ja till att bli EU-minister i februari 2010. Välj den rätta/rätte med omsorg är ju dessutom ett av mina feministiska budord i min bok Duktiga Flickors Revansch, så att bland det viktigaste beslutet som vi tar i våra liv är vem vi väljer att skaffa våra barn med. Jag skulle aldrig kunnat leva mitt liv utan min jämställde make. Det är tufft såklart att få ihop det berömda livspusslet ibland, men det går med god planering.

Den politiska arenan domineras av män. Hur upplever du klimatet och vari ligger svårigheterna med att vara kvinna i politiken?

– Det ska jag skriva mer öppet om i någon kommande bok. Men vi behöver inte vara Marie Curie eller Albert Einstein för att inse att kvinnor och män inte tävlar på lika villkor i politiken. Speciellt kvinnor som inte väljer att curla eller underordna sig manliga dominanta ledare utan istället går sin egen väg har det inte alltid så lätt.

Stöttar kvinnor varandra i politiken, finns det ett systerskap? 

– Väldigt ofta! Ibland målas bilden av catfights upp mest för att det säljer massmedialt i typ alla branscher. Några av de som jag stått som allra närmast i politiken har varit kvinnor – ibland också över partigränserna. Att jag orkade mina sista år hade mycket att göra med systerskapet med två av mina liberala riksdagskollegor Christina Örnebjär och Nina Lundström. Men är vi feminister ser vi också maktstrukturerna och samtidigt måste vi förstå att vi lever i ett manssamhälle, där ofta män dikterar villkoren också i politiken. Kvinnor och män väljer att göra motstånd, försöka manövrera i systemet eller följa dessa redan satta spelregler. En del väljer det senare. Jag brukar ibland citera poeten Sylvia Plath som en gång skrev: ”Om du har låga förväntningar så blir du aldrig besviken”. Jag brukar ofta känna så inför personer som aldrig backat när det verkligen gällt. Att jag vanligen från början har så låga förväntningar på dem att jag inte ens ids förvänta mig att de ska ta strid för något eller någon.

Stor dos idealism

Birgittas politiska intresse väcktes väldigt tidigt. Redan i förskoleåldern blev hon på något sätt omedvetet engagerad. Hon är ensambarn, gick i Söndagsskolan hemma i Tokarp utanför Linköping och var väldigt lillgammal. Hängde med sina politiskt medvetna föräldrar nästan jämt och trivdes i sällskap med vuxna som tog henne på allvar, vilket medförde att hon började tänka på svält, utsatta barn och fattigdom mitt i den radhusidyll hon befann sig i.

– Vi hade en pappbössa från Lutherhjälpen hemma vid köksbordet som man brukade lämna någon peng i vid middagarna och jag kommer fortfarande ihåg fotografiet på ett utmärglat barn som prydde bössan. Sedan tittade jag enormt mycket på TV under uppväxten. TV-serier som ”Rötter om slaveriet”, ”Förintelsen” och ”Krigets vindar” om andra världskriget gjorde också sitt för att intressera mig för orättvisor och vår historia.

Att hon långt senare skulle bli politiker var inte självklart. Önskeyrkena pendlade, alltifrån frisör till veterinär och ridlärare lät spännande för en ung Birgitta. Väl på gymnasiet insåg hon att hon inte skulle ha tillräckligt bra betyg för att komma in på journalist-, psykolog- eller juristprogrammet. Det blev statsvetenskap istället, vilket med facit i hand visat sig vara en fullträff. Hon insåg snabbt att det var detta hon brann för, vilket till slut resulterade i en fil. kand examen.

Det avgörande tillfället som ledde till den politiska karriären kom när hon vann ordförandestriden för att leda Liberala Ungdomsförbundet i augusti 1999.

– Det var lite av ”make it or brake” it för mig. Om jag ville föra ungdomsförbundet i en viss riktning så måste jag nog leda det själv. Jag var redan då inne på att antingen fortsätter jag med politiken eller så satsar jag på att vara ledarskribent, vilket jag gjorde dessförinnan på några liberala landsortstidningar samt ett kort tag på Dagens Nyheter.

Vad driver dig i ditt arbete?

– Jag har behållit en stor dos av den idealism som fick mig att en gång i tiden börja vilja förändra. Ju äldre vi blir desto mer känner vi oss själva. Vilket ledarskap som får oss att växa och inte krympa, vilka värderingar du inte vill kompromissa med och det som jag skriver mycket om i min bok Duktiga Flickors Revansch att följa sin inre kanariefågel. I de brittiska gruvorna brukade arbetarna ta med sig burar med kanariefåglar. När luften blev för kvav eller giftig slutade fåglarna att sjunga. Då var det dags att gå upp ur gruvan. Jag vill vara i sammanhang där jag kvittrar.

Vilka lärdomar har du dragit under din karriär?

– Var snäll, men inte dumsnäll. Jag tycker att snällhet är så viktigt och jag tror innerligt på att ett generöst, uppmuntrande och rättvist ledarskap bygger företag och organisationer positivt. Men detta är inte detsamma som att vara dumsnäll, då vi börjar göra andras jobb och lätt blir både utbrända, urlakade och utnyttjade.

Kan du nämna några viktiga böcker eller personer som har gjort intryck och påverkat dig djupt?

– När jag var EU-minister försökte jag träffa min stora idol Simone Veil varje gång jag reste till Paris. Hon var den första franska kvinnan som blev minister, hon var mamma till den franska abortlagen och överlevde Auschwitz som ung flicka. Hela hennes liv genomsyrades av tanken att vi måste stå upp för frihetliga ideal, feminism och ett öppet samhälle. Hon om någon hade fått uppleva vad som händer när andra ideal tillåts att ta över. Jag har också sedan tonåren älskat den polsk-amerikanske-judiske författaren Isaac Bashevis Singers böcker. Han skriver så djupt och innerligt om döden, svåra känslor och så var han vegetarian av etiska skäl, vilket jag själv varit i 30 år sedan tidiga tonåren.

Nej, livet är ju inte utan svårigheter för någon. Vad har varit din djupaste kris?

– Det tog oss sju långa år med många IVF-behandlingar innan vi blev föräldrar till vår första dotter Stella. Det var en bottenlös och avgrundsdjup sorg. Jag blev ganska ledsen under alla dessa år över personer som antydde att jag valde bort barn för att satsa på karriären i stället när sanningen var att jag skulle bytt bort alla jobb i världen mot att få bli mamma. Jag var som ofta en slags ardennerhäst som bara jobbade på under tiden utan att riktigt bearbeta alla de gånger som inte lyckades. Det märkliga är att när man väl blir gravid sedan så bara suddas allt bort som varit jobbigt. Det är lite som en förlossning efteråt tänker man knappt på den enorma smärtan utan bara landar euforiskt i glädjen.

Investerar i hälsa och kläder

Familjen Ohlsson-Klamberg bor i en stadsdel i Oxford som liknar Notting Hill i London med pastellfärgade små radhus. Birgitta trivs väldigt bra i Oxford, berättar hon. Här finns mycket att göra, nästan alla museum är dessutom gratis och likaså universitetens gigantiska parker där man kan ströva i timmar.

– En drömdag här är att ta lokalbussen ut till en pittoresk by som heter Woodstock. Där ligger Blenheim Palace där Winston Churchill föddes, växte upp och tog många viktiga beslut genom livet. Det finns en lekplats på området med en förtrollande labyrint för barnen, gigantiska parker, utställningar för hela familjen och sedan kan man avsluta med klassisk afternoon tea i orangeriet. Om man har orken kvar på vägen hem kan man hoppa av bussen några stationer tidigare och vandra genom kohagarna vid Port Meadow. Det är helt magiskt att se solnedgången över fälten. Hinner jag gå på kvartersbion eller se några avsnitt av SVT:s ”Vår tid är nu” eller BBC:s ”Bodyguard” på kvällen är dagen fulländad.

Vad gör du för att motivera dig en ”motig” dag? 

– När vi flyttade till Oxford började jag att testa att träna med en personlig tränare. Under alla år har jag skjutit upp detta med PT, då jag känt att man måste vara i bättre form innan man börjar. Liksom lite starkare och mer spänstig innan man vågar sig dit. I stället har jag utan resultat harvat på ensidigt på en crosstrainer-maskin och helt skippat styrketräning. Så väldigt fel, men nu är mina träningspass med duktiga Fatou en viktig investering i min hälsa och energipåslag. Häromdagen klarade jag 96 kilo i benpress och för mig med otränade lår var det en seger.

Som politiker står man i det mediala strålkastarljuset och behöver tänka på vilket intryck man gör på andra. Kläder kan ju förmedla många budskap. Hur intresserad är du av mode och hur skulle du beskriva din jobbstil?

– Det pendlar verkligen. Jag har för tillfället i samband med utlandsflytten haft en gigantisk rensning i garderoben och både skänkt till Stadsmissionen och sålt av. Det är ingen mening att ha garderoben fylld med klänningar som du inte burit på flera år eller kavajer som sitter illa. Av miljöskäl undviker jag numera att spontanshoppa utan satsar istället på att spara och längta efter något visst plagg. Just nu när jag mest sitter och skriver på boken hemmavid på dagarna, hämtar barnen på skolan och går och tränar när jag hinner. Så då blir det träningskläder, slarvig knut och osminkat som gäller. Jag lever i mina i olika Nike-skor känns det som, lite under mottot ”Walking shoes and talking shoes”. Även om jag ska på ett möte går jag dit i gymnastikskor och byter bara om jag måste på plats till något mer traditionellt.

Hur klär du dig när du är ute och reser på uppdrag?

– Under hösten har jag rest till bland annat Nairobi och Manilla för Oxfam. Då reser jag lätt, enkelt och utan större modeambitioner än att vara korrekt klädd vid viktiga möten. Men vid tillfällen när jag måste in till London eller Bryssel, då kommer favoriterna fram. Jag har älskat knytblusar i tiotals år, gärna i starka färger. Chockrosa, kleinblå eller gult tillsammans med en svart pennkjol. Jag märker på min sinnesstämning att när jag är mer nedstämd klär jag mig mer anonymt i svart eller marinblått. När jag är lycklig och förväntansfull kommer färgerna fram. Det senaste året är det långa klänningar som helt tagit över. Favoriterna är från nordiska designer som Rodebjer, H & M Studio och Marimekko, gärna tillsammans med ett par klassiska veganska stövlar från Stella McCartney som jag köpte på rean för några år sedan. Stilmässigt har väl flätor eller flätuppsättningar varit mitt signum de senaste åren. I Stockholm försöker jag besöka flätbaren Braid & Blow när jag hinner. På 25 minuter till bra pris fixar de duktiga stylisterna flätfrisyrer som kan hålla i fem dagar.

Finns det en glamourfaktor inom politiken?

– Det varierar verkligen, men mer i dag än förr. Annie Lööf är verkligen stilsäker, elegant och modemedveten.

Nya utmaningar

Förutom uppdrag för Oxfam reser Birgitta gärna till sina föräldrars sommarstuga i Bussjö utanför Umeå. Även om hon inte är någon genuin sommarstugeperson känns det barndom och Västerbotten för henne.

– Internationellt blir jag lika pirrig i magen varje gång jag rullar in på Manhattan. New York har alltid en speciell plats i mitt hjärta och särskilt när jag dessutom haft chansen att samtidigt få besöka de goda vännerna i Catskills några timmar norr om staden uppe i bergen. I bygden där legendariska ”Dirty Dancing”- filmen spelades in.

Vilka nya utmaningar ser du fram emot att ta dig an?

– Jag längtar mer och mer efter att få arbeta med feminism, bistånd, demokrati och mänskliga rättigheter på internationell nivå. Det är inte omöjligt att detta var första testet att bo utomlands. Sedan drömmer jag om att skriva en roman. Jag har en berättelse i mitt huvud som jag någon gång ska få ner.

Kommer du att klara av att hålla dig från politiken?

– Just nu känner jag mig väldigt färdig med partipolitiken, men däremot har jag inte alls tappat min glöd att vilja förändra världen. Finner vägar för detta nu.

Och om vi lyfter blicken mot horisonten. Var är Sverige om tio år? Vilka utmaningar står vi inför, och hur löser vi dem?

– Det är en stor fråga. Jag tror att nyckeln för långsiktig framgång är att inte stänga sig som nation. Ensam är inte stark. Sverige är ett underbart land, men vi behöver bygga upp våra samarbeten politiskt och försvarsmässigt med värderingsmässigt liknande länder inom EU, FN och Nato. Globaliseringen måste bejakas, men frukterna av den ska nå fler människor. Man får perspektiv på Sveriges framgångar när man bor utomlands. Dels alla fantastiska starka företag som är globala varumärken som man ju ser fysiskt på gatan och i folks hem överallt. Dels att så många är avundsjuka på att våra skolor och universitet inte tar ut terminsavgifter, på ”pappamånaderna” och subventionerad barnomsorg som möjliggör också för mammor att yrkesarbeta. Dels att Sverige är en liten nation i världen, ett medelstort land i Europa, men som ändå är en viktig spelare och känd för skarpa värderingar om solidaritet, jämställdhet och miljöengagemang. Detta ska vi vara stolta över. Och en nyckel för att utveckla och behålla allt detta är att satsa mycket på skolan och här inse att många länder sprungit om oss vad gäller kunskapsnivåer med mera. Vår 8-åriga dotter sa efter två dagar i sin vanliga brittiska statliga skola som drivs av Church of England, där det går många barn från asiatiska länder: ”Flickorna från Japan, Sydkorea och Kina är väldigt duktiga i skolan”. Det är lite av ”Wake up and smell the coffee”-mentalitet som behövs. Om inte skolresultaten höjs rejält så kommer vi varken att klara den globala konkurrensen, fixa integrationen eller att kunna uppnå den nivå av välfärd som vi har i dag.

 

Birgitta Ohlssons bästa Oxfordtips!

  • Ashmolean Museum från 1683 som är Storbritanniens äldsta museum. Här samsas skatter från antiken med modern konst. Gratis entré.
  • Stadsdelen Jericho. Här kan man strosa runt i timmar. Besöka caféet Opera med både brittiska gräddbakelser och lunch från Nordafrika, ta ett glas vin på Branca och avsluta med en kvällspromenad längs Themsen och beundra de gamla villorna vid Soutmoore Road.
  • Port Meadow. Ta promenadvänliga skor och vandra i en timme genom kohagarna med magnifik natur. Väl framme i byn Wolvercote besök lokalkrogen Jacobs Inn, där man kan sitta utomhus i trädgården eller inne i typisk brittisk miljö.

 

Foto: Martin Stenmark, Lotte Fernvall/Aftonbladet/IBL, Magnus Norden

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen