Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Påsk, pappa, vemod och varma minnen

Jag kan fortfarande höra pappas röst. Skratta till åt ett minne som dyker upp, bli glad över ett gott råd han gett mig och som jag hållit fast vid. Men under vintern som gått är det som att mina inre bilder av pappa har börjat blekna lite. Ibland får jag panik när jag känner att han försvinner. När detaljer och händelser blir suddiga och fnasiga i kanten och jag inte längre kan minnas hur det var. När jag kliver in i det tomma huset där varken han eller mamma längre bor kvar. Där endast väggarna skvallrar om det liv som en gång levdes där. Då hugger det till av ångest.

Det är påsk och jag saknar pappa något oerhört. Det gör jag varje dag men extra mycket så här när det är en långhelg som i mångt och mycket handlar om umgänge med familjen. Det känns vemodigt. Den första julen direkt efter att pappa hade dött var till exempel en prövning. En sorgeprövning. Det tog hårt på mig eftersom julen var så starkt präglad av pappa. Ett julbak utan honom kändes lemlästat. Stundtals ville jag bara packa väskan och fly utomlands för att slippa allt, glömma bort att det var jul. Det blev så tydligt att livet aldrig mer skulle vara sig likt, och att en ny tid väntade där vi som är kvar var tvungna att skapa nya traditioner utan honom.

Jag tycker så mycket om påskhelgen och det var en favorithögtid även för pappa. Färgglad och otvungen då man kan göra lite vad man har lust med – vilket för oss ändå alltid slutade på ungefär samma sätt: Sillbord och påsklamm, kortspel, påskäggsjakt, promenader, kanske en golfrunda, fika på bänken framför köket med ansiktena vända mot solen. Obetydligt innehåll, kan tyckas, men oerhört minnesfulla stunder. Tid och rum för varandra.

När pappa dog gjorde jag inget annat än sörjde. Sörjde och sörjde tills jag trodde att jag var klar. Nuförtiden sörjer jag väldigt sällan, men ibland kommer det liksom ifatt en. Sorgen har blivit till saknad, en saknad som numera bor i varje andetag jag andas.

Tiden går och det har blivit påsk igen. Det är så tyst och tomt och ensamt. Jag vill men orkar inte riktigt ta itu med påskhelgen. Tänkte att jag skulle ha bjudit in familjen till en fin påskmiddag med sill och snaps och ägghalvor och gula porslinskycklingar på bordet men lusten finns inte där. Eller jo, lusten finns där men inte kraften. Det får väl vara så då, tänker jag. Men det känns vemodigt. Igår kväll läste jag lite i pappas dagbok. Lars, Lasse, som han hette, hade en sådan där 10-årsdagbok där han skrev ett par tre rader om dagen och noterade vädret och små och stora händelser. Jag bläddrade tillbaka genom åren till tidigare påskhelger för att se vad vi gjorde då, i ett försök att hålla minnena vid liv.
Långfredagen 2015: Kokar saft, 8 flaskor. Behövde plats i frysen. L strök handdukar + dammsög.
Påskafton 2014: Melodikrysset. J på kortspel och påskmiddag. Konstigt lamm.
Skärtorsdag 2012: R jobbade ½ dag. Vi sågs i TC. Köpte påskmat rabatt 12 % = 250 kr. Köpte böcker till 4 flickor.
Påskdagen 2010: Flugor och fjärilar – VÅR. En promenad med Jenny.

Under pappas sista levnadsår blir det allt glesare mellan noteringarna. Raderna under påsken 2017 lyser tomma. Pappa låg då på sjukhus och jag var där med ett enormt påskägg åt honom med saker jag hoppades skulle liva upp tillvaron lite. Jag tog några bilder på honom medan han satt på sängkanten och öppnade påskägget och jag tittar på den där bilden. Han är orakad och vildvuxen i håret, ser tunn ut i den blå landstingströjan. Men jag kan ändå se ett ljus i hans ögon – det var ju trots allt påsk.

Så idag kommer jag att minnas pappa just så, med ett ljus i ögonen. Och jag kommer att ägna dagen till att göra lite vad jag har lust med, kanske sillbord och påsklamm, kanske kortspel, kanske påskäggsjakt, kanske en promenad eller en golfrunda, och definitivt fika på bänken framför köket med ansiktet vänt mot solen.

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen