Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Pappas öga

I morse var jag uppe tidigt för att köra ett hårt styrkepass i gymmet. Jag sov dåligt i natt igen, låg och vände och vred mig länge innan jag kunde somna och vaknade sedan flera gånger. Så jag kände att jag behövde en riktig genomkörare och bara släppa alla tankar för en stund.

Nu sitter jag och rensar bland dokumenten i både dator och pärmar och upptäcker att jag faktiskt skrivit en himla massa genom åren. Den här novelletten skrev jag till min pappa för ungefär tio år sedan. Som ni kanske har förstått betyder min pappa så oerhört mycket för mig. Det är tufft att hantera att han är svårt sjuk och se honom sakta tyna bort. Min fina, starka, kloka pappa. Nu när jag läser texten jag skrev så inser jag vad han har betytt för mig ända sedan jag var liten. Han har lärt mig så oerhört mycket genom livet, alltid trott på mig, peppat mig när det har varit jobbigt, ifrågasatt mig när jag har behövt det, funnits där när jag behövt prata och hängt med på diverse upptåg. Det var faktiskt han som fick mig att börja spela golf en gång i tiden.

Jag har så många fantastiska minnen tillsammans med honom – bland annat det här tillfället som jag ville dela med mig av till er. Tack pappa, för att du hjälpt mig att bli den jag är!


Pappas öga

Vi sitter i den gamla ekan. Pappa och jag. Det är tidigt, tidigt och morgondimman har ännu inte hunnit lätta.

Jag fryser lite grann, och är faktiskt rätt glad över att pappa insisterade på flytväst. Trots att den är fulorange och jättetöntig värmer den skönt. På fötterna har jag morfars gamla stövlar. De är alldeles för stora förstås, men med två par sockar funkar de ganska bra ändå.

Det är helt tyst omkring oss. Stilla, vinden vilar. De sista avvaktande fåglarna som ännu inte hunnit lämna för resan söderut har knappt vaknat, så tidigt är det.

Ekans för skär genom den stålblanka vattenytan. Ljudlöst, som en vass kniv genom smör. Det enda som hörs är det svaga knirket från årornas gnidning mot tullarna och vattendropparna som rinner av när årbladen lyfts för vila och sakta sänks igen.

Skvittrrr … Skvittrrr … Skvittrrr …

De små dropparna bildar ringar på den spegelblanka vattenytan, de blir större och större ända tills de helt försvinner och blir ett med resten av sjön.

Pappa ror. Jag sitter längst fram i fören som jag brukar. Min haka vilar mot underarmen på relingen och jag spanar ut i dimman. Där ute finns något stort att hämta. Det pirrar i kroppen och jag tänker att jag aldrig vill vara någon annanstans än just nu.

På durken ligger redan den första fångsten och skvalpar i lite regnvatten. Ett par mörtar och några små abborrar. Nackade, med de blottade gälarna uppspärrade likt näsborrarna på en skrämd hingst. Men ändå, helt i frid. Några blodsträngar från fiskarna sprider sig i vattnet på båtens botten.

Pappa slutar ro och lägger upp årorna att vila mot aktertoften. Vi glider tyst en bit innan farten tar slut och ekan stannar till.

Pappa lyfter fram den öppna glasburken med agnet, men han tar inte upp någon mask. I stället skruvar han på det spikhålade plåtlocket igen och ler.

– Nu förstår du, ska vi locka med något alldeles extra. Vad tror du storgäddan vill ha till frukost?

Han blinkar finurligt åt mig.

Jag tittar på honom och skakar fundersamt på huvudet. Vad vet jag? Mask brukar ju fungera bra.

Pappa tar upp en av de silverglänsande mörtarna från durken. Med ett vant grepp vrider han ur ögat ur den nyss levande fisken. Sedan tar han fram metspöet och agnar kroken.

Ögat hänger där och dinglar. Det är ett vackert öga, alldeles blankt och klart. Det ser sig om nästan lite förvånat tycker jag.

Pappa sänker ner kroken i vattnet och jag ser hur ögat försvinner i mörkret. Längre och längre ner sjunker det tills jag inte längre kan följa det med blicken.

Det rödvita flötet lägger sig till vila på den stilla vattenytan.

Jag tar fram en smörgås ur korgen vi har med och tar en tugga. Pillar bort ett silverglänsande fiskfjäll som envisas med att fastna på osten. Jag ser ut över relingen ner i vattnet, och jag tänker på ögat där nere i mörkret, som måste blänka precis som ett litet smycke. Undrar vad det ser?

Kanske ser det gäddan som ligger och lurar någonstans i den bottenlösa sjön. Kanske ser det allt liv som finns. Kanske ser pappas öga precis hur allting är.

Jag vänder mig om och ser på min pappa och blir alldeles varm inombords. Egentligen gör det inte så mycket om vi inte får någon mer fisk. Det räcker om vi bara sitter här, utan att säga något. Pappa och jag. Och ett vakande öga. Det räcker mer än nog.

 

 

Work in progress – hur min arbetsprocess fungerar

Det finns inget rätt eller fel när det kommer till skrivande men man måste hitta ett sätt som fungerar för en själv. Processen kan också skilja sig åt beroende på vilken typ av skrivande det handlar om och vad syftet är.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om hur min arbetsprocess fungerar när det kommer till journalistiska uppdrag till magasin och företag.

Först vill jag bara förklara att i och med att jag arbetar med så många olika saker utöver att jobba som journalist, så har jag ständigt tusen bollar i luften som jag måste hålla koll på. Det gör att jag ibland måste hantera ett flertal uppdrag av olika karaktär på samma gång vilket gör vardagen rätt splittrad, så det gäller att kunna fokusera, vara flexibel och ha stenkoll på att inga lösa trådar hänger någonstans. Jag är dessutom analytiskt och organisatoriskt lagd, har kontrollbehov och prestationsångest och är detaljstyrd, vilket format sättet jag arbetar på. För att just ha superkoll, både övergripande men framför allt på detaljnivå har jag ett arbetsdokument ”Att göra” där jag listar ALLT som ska göras, det vill säga pågående uppdrag, kommande uppdrag, påminnelser, deadlines, uppföljningar som ska göras och när etc. Dokumentet är högst levande och jag stryker från listan och adderar nytt varje dag. Det ger mig en bra överblick samtidigt som jag har koll på varenda liten detalj.

Så till skrivandet. Först ser jag till att jag är på det klara med vad uppdraget går ut på: ämne, vinkel, omfång, målgrupp, eventuella intervjupersoner, deadline osv. Därefter gör jag research för att dels ha tillräckligt mycket bakgrundsfakta och kunskaper om ämnet i sig, men också för att kunna ställa relevanta frågor till den/de jag ska intervjua. Ska jag till exempel skriva en artikel om diabetes så måste jag ju ha läst in mig på ämnet för att kunna fråga efter rätt saker.

Parallellt med researchen bokar jag in intervjun/-erna och sätter upp intervjufrågor. Jag ser det lite som en snitslad bana jag vill lotsa intervjupersonen igenom. Frågorna måste löpa i en logisk ordning men samtidigt måste jag vara lyhörd för att kunna sticka in nya frågor beroende på vad som dyker upp under intervjun. Det gäller att kunna lyssna, göra stickspår och samtidigt föra samtalet framåt. Ibland är det intervjuer då man träffas men ofta är det rena telefonintervjuer och då skriver jag ner svaren samtidigt som vi talar. Träffas vi spelar jag in intervjun och skriver in svaren när jag kommit hem.

Sedan, och det här är det intressanta med min process, när intervjun är gjord och intervjusvaren nedtecknade måste jag lämna allt och gå ifrån embryot till text. Jag måste låta hjärnan vila från all input så jag tar alltid en lång powerwalk direkt efter en intervju därför att under den timmen jag är ute och går så fortgår processen i hjärnan. Även om jag kanske lyssnar på radio samtidigt som jag är ute så söker hjärnan hitta logiken i anteckningarna och den röda tråden i storyn och så snart jag kommer hem igen vet jag nästan alltid precis vad artikeln ska börja och var den ska sluta och vilken röd tråd den ska följa – och det slår fasiken aldrig fel. Många gånger dyker också riktigt bra formuleringar upp under promenaden varför jag måste ha mobilen med så att jag kan spela in dem direkt. Så, väl hemma handlar det egentligen bara om att sätta sig och lägga pusslet av faktaanteckningar och intervjusvar utifrån den klarlagda tråden.

Det som är bra med att jag lärt mig hur min arbetsprocess fungerar är att jag kan ta till den de gånger jag känner att fastnat i en text, eller om jag kanske känner att det är en logisk lucka eller skaver någonstans men inte riktigt kan se var. Jag vet att svaret inte kommer till mig om jag sitter kvar vid datorn, däremot kommer jag att komma på lösningen när jag går ut och rör på mig. Det är säkert många av er som känner igen er i det här med att man tänker så mycket bättre när man rör på sig. Forskning har slagit fast att när man rör sig fritt och hjärnan får mer syre ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem – och visst är det väl ofta vi får våra allra bästa idéer under just fysisk rörelse? I alla fall jag. Av den anledningen är jag en stor förespråkare av promenadmöten för ett miljöombyte kan vara oerhört stimulerande, speciellt om det är ett möte då man behöver tala om svåra saker.

Men tillbaka till arbetsprocessen. När draften på artikeln är klar låter jag den sedan vila ett tag till. Jag jobbar snabbt och är alltid klar väl före deadline så det är aldrig några problem med att låta en artikel vila en dag eller två. Sedan tittar jag på den igen med fräscha ögon och justerar eventuella fel eller formuleringar som inte blivit helt hundra. När den redigeringen är genomförd är texten klar att skickas iväg för synpunkter och godkännande av den intervjuade och så snart det inkommit gör jag en sista slutlig koll innan den slutliga versionen skickas in.

Ungefär så. Kanske arbetar ni på liknande sätt, eller på något helt annat sätt som fungerar för er. I alla fall hoppas jag att ni kanske kan ta med er något tips från min arbetsprocess. Att skriva böcker är en betydligt svårare uppgift och kräver, i alla fall för mig, en annan process eftersom skrivandet är utspritt över en mycket längre tid. Men det får vi tala om en annan dag.

Rock Massimo Dutti // Tröja Cos Stores // Jeans Kappahl // Skor Vagabond // Scarf Beck & Söndergaard // Armband Lapponia

 

Vecka 46 – tillbaka i stan, vardagsstress och smokingfest

God morgon. Mitten av november. Skymningen är och gräver i hörnen och slukar ljuset. Det har varit grått i trehundra år nu? Jag fick ändå en välbehövlig dos sol i mig i Skottland över helgen. Alltså, kan vi bara pausa här en stund och prata om hur fantastiskt Skottland och Gleneagles är?! Jag kände visserligen till resorten eftersom jag skriver mycket om golf, men att få uppleva den med egna ögon har varit helt underbart. Över deluxe. Jag ska såklart berätta mer om helgen som var, har så många bilder att visa er, fast nu måste jag hugga tag i jobb.

Den här veckan har jag massor att göra, förutom ett gäng artiklar och texter en hel del som inte innefattar att sitta framför datorn. Springa ärenden i dag, läkarbesök på tisdag, frissan på onsdag, byta däck på bilen på torsdag och en pedikyr om jag hinner. Lite stressad över hur jag ska hinna med allt men det löser sig nog. Pedikyren är för att mina fötter ska ha en rimlig chans att se snygga ut i ett par öppna skor. På fredag väntar nämligen smokingfest extra allt med Connoisseur-gänget och jag låna ett par av mammas skor från 80-talet som är jäkligt snygga. Det ska bli skitkul med fest och den här gången är vi på Såstaholm inte långt från där jag bor så det blir skönt att ha nära hem. Kan man festa någon timme extra, bara för att, haha!

Men det är då, nu väntar en överfull inbox så bättre att vi hörs senare. Ska ta en espresso och dra igång veckan nu.

Pic source

 

Fredag med fyllda oxrullader för er, haggis för mig

Hej, det är fredag! Jag vet inte vad ni tror men jag har onda föraningar om att vintern kommer att bli svinkall. Jag har absolut inga belägg för det och med tio plusgrader så här en bra bit in i november så ter sig en vargavinter långt bort, men känslan säger det. Så hur överlever man vintern? Förutom en jäkla massa lager på lager i klädväg får man satsa på comfort food, mat som tillagats med mycket kärlek och som lägger sig som bomull i magen. Som fyllda oxrullader med potatisstomp där god stark västerbottenost får gå ner i potatisstompet och sätta smak på anrättningen. Och så rödvinssås och en klick gélé till.

Bjud hem människor ni tycker om och duka med överdrivet mycket tända ljus. Själv ska jag strax hoppa på planet till Skottland och Edinburgh! Så för egen del finns det chans/risk beroende på hur man se det att det blir haggis och en single-malt. Och just det, receptet är för fyra personer och tillagningstiden cirka 45 minuter. Lycka till!

Ingredienser:
8 skivor bra nötkött per person, innanlår eller utbankad biff (se till att köttet kommer från en svensk gård som bedriver ekologisk uppfödning)
4 saltgurkor, skurna på längden
8 tsk senap, gärna dijon
8 skivor bacon
1 msk tomatpuré
1/3 flaska rödvin
ca 6 dl kalvfond

500 g potatis
100 g smör
ca 1 dl mjölk
ca 1 dl grädde
3 dl riven västerbottensost
salt och peppar
en aning socker
hackade örter efter tycke och smak

gelé
30 g smör
maizena

Tillagning:

Bred senap på biffarna, lägg på saltgurka och baconskivor. Rulla ihop och fäst med tandpetare.

Bryn rulladerna runt om i en gjutjärnsgryta. Tillsätt en aning tomatpuré, rödvin och fond efter smak. Låt småkoka i cirka 15 minuter, då bör köttet vara mört och fint om det är av god kvalitet.

Koka under tiden potatisen så att den nästan blir genomkokt. Häll av vattnet och grovstöt potatisen med en potatisstöt ihop med en rejäl klick smör, lite mjölk och grädde. Tillsätt riven västerbottensost, salta och peppra, samt avsluta med en aning socker och om du vill hackade örter, till exempel persilja, dill eller vad du nu har i trädgården.

Ta upp rulladerna ur grytan. Sila av skyn i en kastrull. Tillsätt lite mer rödvin, smör och red eventuellt av med lite maizena. Låt såsen småkoka i några minuter. Smaka av med en klick gelé.

Servera oxrulladerna med potatisstompet, rödvinssåsen och lite gelé.

 

Receptet ur Golfilicious med foton av Peter Cordén, Golf is Art.

 

Till hela bloggen