Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig

I dag för exakt ett år sedan förändrades mitt liv i grunden. I dag för exakt ett år sedan vaknade jag upp utan dig. Bara timmar tidigare hade du varit full av liv och värme, förvisso väldigt sjuk men levande. Den sista tiden gick allt så snabbt. Jag hängde inte med, tror knappt någon av oss gjorde det.

Pappa, du var mitt stora stöd i livet och jag är förkrossad. Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg från den där sista dagen men vi fanns hos dig hela familjen och kunde säga adjö. Jag höll din hand där jag satt bredvid din säng, smekte den tunna huden och försökte ingjuta hopp, kanske mer i mig själv än i dig.

Timmar i väntan på döden.

Lukten av sjukdom och desinficeringsmedel.

Det ständiga pipandet från larmsignalen ute i korridoren.

De vita väggarna som hotade att sluka mig hel.

Storslagen sorg.

När jag kom till sjukhuset på morgonen hade de flyttat dig till ett eget rum pappa, jag vet inte om du hade märkt det. Personalen hade tagit bort några av de venkatetrar du haft i halsen – för att det inte längre var någon idé. De visste att du skulle dö. Jag fattade det inte då men nu ser jag allt så klart: De visste att du inte hade långt kvar.

Du somnade en stund. Jag kunde inte avgöra om det var minuter eller timmar men jag lämnade inte din sida på hela dagen, satt och höll din hand, så tunn och skör. Lika skör som min en gång var. Lillebror och Sussie var också där. Snart kom mamma med taxi och även storebror med barnen direkt från Arlanda och en höstlovsvecka i New York. Jag visste det inte då men ett dygn senare slog det mig: Vilken tur att de hann hem. Vilken tur att de hann säga farväl.

Under natten lämnade du oss i sömnen, lugnt och rofyllt. När samtalet kom från sjukhuset kändes det som att marken rämnade under mig. Jag hade gått med domedagskänslan i mig så länge, den malde och malde och jag ville inget annat än att frigöra mig. Men med samtalet kom ingen befrielse, bara smärta.

Vad gör man när man inte orkar mer? Vad gör man när det till och med är tungt att andas?

Året som har gått har varit svårt och omtumlande. Det känns som om jag har skalat av ett lager hud. Jag har många gånger tänkt att du är iväg på en golfresa med ditt gubbgäng och snart kommer hem. Men jag inser ju att du faktiskt inte kommer tillbaka. Jag vill bara, bara, bara ha dig tillbaka. Minnena räcker inte att leva på – och då har jag ändå en fantastisk sjö av minnen att ösa ur.

Jag minns hur du nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som vilken proffskock som helst hade avundats. Du kunde sjunga, förvisso alltid en halv tonart fel men du gjorde det.

Jag minns allt vårt kortspelande, alla fredagskvällar med plockmat då du och jag och mamma satt länge vid matbordet och pratade innan vi drog en spader och såg ”På spåret” tillsammans. Alltid bästa laget.

Jag minns din korkplatteverkstad. Alla påsarna med vinkorkar ordentligt sorterade efter längd; 45 mm, 50 mm, 55 mm …

Jag minns ditt ylande skratt. Du hade lätt till skratt och var omtyckt, alltid festens mittpunkt, älskad och respekterad av alla. Du var aldrig rädd för att säga din åsikt och stod alltid på de svagas sida.

Jag minns alla gånger då jag gråtande ringt dig för att jag mått dåligt, tvivlat, inte haft några svar och behövt dina faderliga råd.

Pappa, under hela mitt liv har du varit mitt stora stöd, den jag alltid kunnat vända mig till oavsett vad. Vi har upplevt så mycket tillsammans och det är fantastiska minnen att se tillbaka på. Men sorgen att inte få skapa fler minnen har varit smärtsam. Särskilt högtidsdagar har varit tunga, till exempel är de jultraditioner vi hade borta. Det gäller att försöka forma och bygga upp något nytt, men det är jättetufft eftersom du var den varma centralfiguren i vår familj som höll allting samman.

Jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen längre. Det sade du redan på sjukhuset när jag satt hos dig och grät över all skit. Du sa: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Så gör det.” Och jag försöker, pappa, jag försöker verkligen men sorgen finns där hela tiden. Ibland tar den överhanden och då kan jag inte göra något annat än att tänka på det. Men ibland när jag inte orkar längre utan behöver ”vila” från sorgearbetet så väljer jag att inte tänka på det. Jag väljer att försöka fortsätta leva och hitta glädjen igen.

Du var min trygghet. En famn att vila i, ett skratt som smittade, en axel att få luta mig mot och vara liten en stund, kloka råd när jag frågade och en blick som visade att du trodde på mig. Du fattas mig så intensivt att jag emellanåt har svårt att andas. Jag tittar på selfien vi tog tillsammans på sjukhuset förra sommaren när du hade hämtat dig efter ännu en infektion. Ljuset var tillbaka i ögonen, energin och aptiten också och jag satt vid din säng intill fönstret där sommarljuset föll över oss. Vi småpratade som vanligt, över banaliteter, saker som behövde fixas på huset, senaste nyheterna och allvarsamma betraktelser av världen. Jag försökte att vara stark samtidigt som jag inte ville annat än att få vara liten igen, att du skulle ta hand om mig och inte tvärtom.

Det är den 3 november 2018. Ett år i dag pappa. Ett år och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem från din golfresa. Jag känner sorg och tacksamhet. Ibland vanmakt. Ja, det är nog de känslorna som dominerat det senaste året sedan du somnade in. Jag saknar dig varje dag. Jag vet att du vill att jag ska skratta igen och ibland gör jag det men drabbas nästan omedelbart av ånger. ”Herregud, kan jag skratta? Får jag skratta?”

Jag ser mig själv i spegeln. Blicken som möter mig är förändrad, något slocknade men något annat har också tänts. Jag kan se det nu. Jag kan se att jag är på väg åt det håll du alltid vetat att jag skulle gå, fast du sade det inte till mig utan ville att jag själv skulle hitta svaren och upptäcka vägen. Vetskapen om att du alltid fanns bakom mig – och fortfarande gör – stärker mig. Jag är bara så ledsen över allt du aldrig fick uppleva. Att jag nått framgång inom ett yrke som du beundrade, att jag i år vågat ta det där steget att satsa på något nytt. Men jag vet att du är stolt över mig, mina bröder och dina barnbarn. Och jag vet att du ler i din himmel i dag. Jag älskar dig pappa. Tack för allt du gett mig, tack för allt du gett oss.

Jag och mina bröder lovar att ta hand om mamma och oss själva, och ge vidare allt du gav åt oss till generationen efter. Du är anledningen till den jag är i dag, den modiga person jag har blivit och du ska vara stolt över det liv som blev ditt. Men du kommer att fattas mig vid varje beslut när du inte längre finns ett telefonsamtal bort.

Du fattas mig pappa. Du fattas mig.

Kramar,
Jenny

Fotot på pappa, mig och Alexandra är taget i samband med att vi åkte till Mallorca hela familjen för att fira pappas 60-årsdag.

Fredag!

Håller ni med mig om att den här veckan har varit en sjuhelvetes resa? Galet hektisk för min del och jag har nog sällan varit så produktiv. Skrivit artiklar, intervjuat spännande personer, gjort research, gått på möten, förberett lanseringen inför jul, talat i telefon, sprungit ärenden, skissat på samarbetsförslag för 2019, talat ännu mer i telefon, plåtat till bloggen, cyklat på träningshojen i omgångar och hjälp morsan med att planera en glöggfika. Det jag inte hunnit med är pedikyren, hade tänkt att ha öppna skor på smokingfesten i kväll så jag får se hur jag gör med den saken. Jag har heller inte hunnit med administration för företaget som jag hade tänkt men det får vänta till nästa vecka. Den här helgen tänker jag ägna åt mer icke-relaterade aktiviteter såsom bokläsande, promenader och provsmakning av pepparkakor – bara fem veckor kvar till jul nu!

Men nu ska jag ge järnet på tangentbordet ett par timmar till innan det är dags att svida om till smoking. Först blir det fördrink hemma hos Robert och därefter färd till Såstaholm där baluns med Connoisseur-gänget väntar, vilket ska bli hur kul som helst. Note to self: Gå på fest lite oftare!

Jag hoppas att ni får en alldeles strålande fredagskväll ni med, vare sig ni ska på partaj eller chilla i myskläder hemma i soffan, så hörs vi lite senare.

 

Efter ett besök hos frisören

Nu känns håret fint och fräscht igen efter ett besök hos Camilla på Cardell.

Hej! Jag var hos Camilla på Cardell igår och fixade håret. Det är alltid mysigt att komma dit och få bli ompysslad. Camilla är grym på att få mitt hår att se mycket fräschare ut igen och jag går alltid därifrån lite mer rak i ryggen. Kan vi bara komma överens om att en bra frisör är värd sin vikt i guld?

För mig är ett besök hos frisören också en välbehövlig paus från vardagens knot. Jag sitter gärna tyst och ser på när Camilla jobbar och det är så skönt att kunna göra det utan att det känns konstigt. Camilla är helt fine med att inte behöva prata; jag kan tänka mig att som frisör blir det rätt mycket snack om allt mellan himmel och jord hela dagarna så hon tycker nog också att det är rätt skönt. Ibland har jag även med mig datorn så att jag kan jobba lite samtidigt.

Igår var det dags för omsättning av mina extensions. Mitt eget hår har blivit ganska långt i sig självt men typiskt nordiskt (läs: tunna hårstrån) så jag har förlängning främst för en tjockare känsla. Sedan jämnade hon till topparna och kapade min galet snabbväxande lugg, så nu går jag runt med den där härliga känslan av nyklippt hår.

Dags för mig att kila, jag ska hämta bilen och åka till däckverkstan för att byta till vinterdäck. Mors!

 

Torsdagsinspo

Nu när jag ändå redan har bombarderat er med så många bilder från Gleneagles så tycker jag att vi stannar kvar i Skottland ett tag till, i alla fall mentalt. Men vi lämnar Gleneagles och vänder blicken åt sydväst där en skotsk superanläggning väntar: Turnberry.

Bland alla ikonbanor står Turnberrys Alisa Course högt i popularitet. Belägen på randen av Atlanten talar vi links av bästa sort. Alisa har stått värd för British Open vid fyra tillfällen, senast 2009, och det är verkligen en underbar scen för The Open. Här finns lika spektakulära som legendariska hål där stor golfhistoria har skrivits. Det vore väl något att själv få åka dit och skriva vidare på den! Efter helgen som var har jag verkligen fattat tycke för Skottland, såväl atmosfären som folket och naturen så det skulle jag inte tacka nej till.

Här på Alisa utgör naturens element och det ombytliga vädret utgör en stor del av upplevelsen. Skulle den ständigt närvarande blåsten bli för svår är det samtidigt så vackert att man kan bortse från alla dubbelbogeys man garanterat kommer att göra. Det är väl ändå fair, känner jag.

I blickfånget står den storslagna fyren, 24 meter hög som visat sjömännen vägen ända sedan 1873. Och sedan 1901, då Turnberry invigdes, vägleder den golfare.

Det femstjärniga hotellet är lika omtalat som banan. Nu kan jag inte hela historien bakom men det var här som legenden Robert de Bruce en gång regerade. Och det ser ju superfint ut där det ligger inbäddat i grönskan med utsikt mot havet och den oförstörda kustlinje. Turnberrys andra bana Kintyre ska vara minst lika bra, sedan finns det också en niohålare, Arran, att pröva på om man vill maxa golfen.

Vi säger väl så, ha en fin torsdag!

 

Till hela bloggen