Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig

I dag för exakt ett år sedan förändrades mitt liv i grunden. I dag för exakt ett år sedan vaknade jag upp utan dig. Bara timmar tidigare hade du varit full av liv och värme, förvisso väldigt sjuk men levande. Den sista tiden gick allt så snabbt. Jag hängde inte med, tror knappt någon av oss gjorde det.

Pappa, du var mitt stora stöd i livet och jag är förkrossad. Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg från den där sista dagen men vi fanns hos dig hela familjen och kunde säga adjö. Jag höll din hand där jag satt bredvid din säng, smekte den tunna huden och försökte ingjuta hopp, kanske mer i mig själv än i dig.

Timmar i väntan på döden.

Lukten av sjukdom och desinficeringsmedel.

Det ständiga pipandet från larmsignalen ute i korridoren.

De vita väggarna som hotade att sluka mig hel.

Storslagen sorg.

När jag kom till sjukhuset på morgonen hade de flyttat dig till ett eget rum pappa, jag vet inte om du hade märkt det. Personalen hade tagit bort några av de venkatetrar du haft i halsen – för att det inte längre var någon idé. De visste att du skulle dö. Jag fattade det inte då men nu ser jag allt så klart: De visste att du inte hade långt kvar.

Du somnade en stund. Jag kunde inte avgöra om det var minuter eller timmar men jag lämnade inte din sida på hela dagen, satt och höll din hand, så tunn och skör. Lika skör som min en gång var. Lillebror och Sussie var också där. Snart kom mamma med taxi och även storebror med barnen direkt från Arlanda och en höstlovsvecka i New York. Jag visste det inte då men ett dygn senare slog det mig: Vilken tur att de hann hem. Vilken tur att de hann säga farväl.

Under natten lämnade du oss i sömnen, lugnt och rofyllt. När samtalet kom från sjukhuset kändes det som att marken rämnade under mig. Jag hade gått med domedagskänslan i mig så länge, den malde och malde och jag ville inget annat än att frigöra mig. Men med samtalet kom ingen befrielse, bara smärta.

Vad gör man när man inte orkar mer? Vad gör man när det till och med är tungt att andas?

Året som har gått har varit svårt och omtumlande. Det känns som om jag har skalat av ett lager hud. Jag har många gånger tänkt att du är iväg på en golfresa med ditt gubbgäng och snart kommer hem. Men jag inser ju att du faktiskt inte kommer tillbaka. Jag vill bara, bara, bara ha dig tillbaka. Minnena räcker inte att leva på – och då har jag ändå en fantastisk sjö av minnen att ösa ur.

Jag minns hur du nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som vilken proffskock som helst hade avundats. Du kunde sjunga, förvisso alltid en halv tonart fel men du gjorde det.

Jag minns allt vårt kortspelande, alla fredagskvällar med plockmat då du och jag och mamma satt länge vid matbordet och pratade innan vi drog en spader och såg ”På spåret” tillsammans. Alltid bästa laget.

Jag minns din korkplatteverkstad. Alla påsarna med vinkorkar ordentligt sorterade efter längd; 45 mm, 50 mm, 55 mm …

Jag minns ditt ylande skratt. Du hade lätt till skratt och var omtyckt, alltid festens mittpunkt, älskad och respekterad av alla. Du var aldrig rädd för att säga din åsikt och stod alltid på de svagas sida.

Jag minns alla gånger då jag gråtande ringt dig för att jag mått dåligt, tvivlat, inte haft några svar och behövt dina faderliga råd.

Pappa, under hela mitt liv har du varit mitt stora stöd, den jag alltid kunnat vända mig till oavsett vad. Vi har upplevt så mycket tillsammans och det är fantastiska minnen att se tillbaka på. Men sorgen att inte få skapa fler minnen har varit smärtsam. Särskilt högtidsdagar har varit tunga, till exempel är de jultraditioner vi hade borta. Det gäller att försöka forma och bygga upp något nytt, men det är jättetufft eftersom du var den varma centralfiguren i vår familj som höll allting samman.

Jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen längre. Det sade du redan på sjukhuset när jag satt hos dig och grät över all skit. Du sa: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Så gör det.” Och jag försöker, pappa, jag försöker verkligen men sorgen finns där hela tiden. Ibland tar den överhanden och då kan jag inte göra något annat än att tänka på det. Men ibland när jag inte orkar längre utan behöver ”vila” från sorgearbetet så väljer jag att inte tänka på det. Jag väljer att försöka fortsätta leva och hitta glädjen igen.

Du var min trygghet. En famn att vila i, ett skratt som smittade, en axel att få luta mig mot och vara liten en stund, kloka råd när jag frågade och en blick som visade att du trodde på mig. Du fattas mig så intensivt att jag emellanåt har svårt att andas. Jag tittar på selfien vi tog tillsammans på sjukhuset förra sommaren när du hade hämtat dig efter ännu en infektion. Ljuset var tillbaka i ögonen, energin och aptiten också och jag satt vid din säng intill fönstret där sommarljuset föll över oss. Vi småpratade som vanligt, över banaliteter, saker som behövde fixas på huset, senaste nyheterna och allvarsamma betraktelser av världen. Jag försökte att vara stark samtidigt som jag inte ville annat än att få vara liten igen, att du skulle ta hand om mig och inte tvärtom.

Det är den 3 november 2018. Ett år i dag pappa. Ett år och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem från din golfresa. Jag känner sorg och tacksamhet. Ibland vanmakt. Ja, det är nog de känslorna som dominerat det senaste året sedan du somnade in. Jag saknar dig varje dag. Jag vet att du vill att jag ska skratta igen och ibland gör jag det men drabbas nästan omedelbart av ånger. ”Herregud, kan jag skratta? Får jag skratta?”

Jag ser mig själv i spegeln. Blicken som möter mig är förändrad, något slocknade men något annat har också tänts. Jag kan se det nu. Jag kan se att jag är på väg åt det håll du alltid vetat att jag skulle gå, fast du sade det inte till mig utan ville att jag själv skulle hitta svaren och upptäcka vägen. Vetskapen om att du alltid fanns bakom mig – och fortfarande gör – stärker mig. Jag är bara så ledsen över allt du aldrig fick uppleva. Att jag nått framgång inom ett yrke som du beundrade, att jag i år vågat ta det där steget att satsa på något nytt. Men jag vet att du är stolt över mig, mina bröder och dina barnbarn. Och jag vet att du ler i din himmel i dag. Jag älskar dig pappa. Tack för allt du gett mig, tack för allt du gett oss.

Jag och mina bröder lovar att ta hand om mamma och oss själva, och ge vidare allt du gav åt oss till generationen efter. Du är anledningen till den jag är i dag, den modiga person jag har blivit och du ska vara stolt över det liv som blev ditt. Men du kommer att fattas mig vid varje beslut när du inte längre finns ett telefonsamtal bort.

Du fattas mig pappa. Du fattas mig.

Kramar,
Jenny

Fotot på pappa, mig och Alexandra är taget i samband med att vi åkte till Mallorca hela familjen för att fira pappas 60-årsdag.

Words of wisdom

”Either write something worth reading or do something worth writing.”

― Benjamin Franklin

Kofta Soaked in Luxury // Kjol Nümph

Nyanser av beige

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Tröja Massimo Dutti // Jeans Crocker // Skärp Compotoir des Cotonniers // Skor Rizzo // Armbandsur Longines // Pärlhalsband (som armband) arvegods

 

Det är lika svårt att föreställa sig att det någonsin ska bli vår och sommar, som att det kommer att bli en vår och sommar utan pasteller. En av vårens trendfärger är beige i alla nyanser, från nude och sand till gräddkola och nougat.

Beiga nyanser är det bästa jag vet – och denimblått. Gärna i kombination som jag bär på bilden. Annars är ett tips att kombinera beige i olika nyanser från topp till, en klassiker som inte går att tjata om för mycket. Addera ett stänk brunt i form av snygga accessoarer så har du säsongens härligaste färgskala.

Ta en titt på de här fina sakerna i beige nyanser som tagit plats i butikerna. Själv ska jag förbereda mig inför dagens första möte, innan det bär av till Haymarket för lunch och möte med en återförsäljare.

 

Väska Mansur Gavriel // Klänning i crêpe Carl Kapp // Örhängen Isabel Marant // Ballerinaskor Sam Edelman / Kurt Geiger // Sidentopp Rochas // Shorts Arket // Kort trenchcoat Vero Moda // Armband Kyoto Tango // Minikjol Arket // Jeans Raey // Kortärmad kashmirtröja Connolly // Nappaskor Flattered // Ryggsäck Chloé

Proudly presenting AKENBERG

Hej från Sweet spot-kontoret! Sitter här och planerar veckans intervjuer och en massa andra roliga projekt som är på gång. Och vilken härlig vecka detta är. Nu är det nämligen dags! Jag har dröjt alldeles för länge med att berätta för er om mitt nya företag men nu går det inte att vänta längre för i dag lanserar vi vårt accessoarmärke AKENBERG!

Det känns lite overkligt att det är på riktigt – som vi har jobbat för detta det senaste året AnnKathrin och jag. Att starta företag är så sjukt roligt och läskigt på samma gång och man känner verkligen att man lever. Ibland måste man ta mod till sig och göra saker man drömmer om trots oro och rädsla, och det finns en enorm tillfredsställelse i att göra något EGET, det lovar jag. Jag gillar att jobba och var inställd på att det skulle vara jättemycket att göra även om jag inte är ensam i bolaget. Även om alllting har tagit längre tid än vi trott, bara den senaste månaden har ytterligare förseningar skett, så är det viktigaste är att produkterna blivit precis så bra som vi vill ha dem.

Ni känner ju mig och att jag klär mig relativt nedtonat och androgynt. Det är sällan jag går loss på kvinnliga attribut, jag använder nästan alltid byxor och satsar hellre på accessoarer som skor, bälten, skärp och solglasögon för att addera till looken. Men jag tyckte inte att jag fann det jag sökte så för ett par år sedan började skissa på egna idéer på pappret. När sedan jag och AnnKathrin fann varandra föll allt på plats.

Först ut är en premiumkollektion limiterade handgjorda solglasögon med tre modeller, Kallax, Tärendö och Skaulo. Materialet är ett cellulosaacetat i toppkvalitet och inspirationen kommer från den spektakulära naturen i svenska Lappland. Modellerna är unisex och passar alltså både kvinnor och män, de kommer i sex färger vardera och är utrustade med superlinser från Carl Zeiss med komplett UV3-skydd. Till varje par solglasögon medföljer ett superfint lädercase, Uuma, som vi designat i naturgarvat renskinn. Självklart är allt hållbart producerat för är det någonting vi brinner så är det hållbarhet och noggrant utvalda material och produktionssätt.

Det bästa med Akenberg är att vi nu får designa accessoarer som vi själva saknar på marknaden. Att nu se webbshopen gå live är så otroligt roligt. Vi har stora planer och har redan fler släpp och nya accessoarer på gång till vår och sommar.

Jag hoppas innerligt att ni kommer att gilla bågarna!

Till hela bloggen