Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig

I dag för exakt ett år sedan förändrades mitt liv i grunden. I dag för exakt ett år sedan vaknade jag upp utan dig. Bara timmar tidigare hade du varit full av liv och värme, förvisso väldigt sjuk men levande. Den sista tiden gick allt så snabbt. Jag hängde inte med, tror knappt någon av oss gjorde det.

Pappa, du var mitt stora stöd i livet och jag är förkrossad. Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg från den där sista dagen men vi fanns hos dig hela familjen och kunde säga adjö. Jag höll din hand där jag satt bredvid din säng, smekte den tunna huden och försökte ingjuta hopp, kanske mer i mig själv än i dig.

Timmar i väntan på döden.

Lukten av sjukdom och desinficeringsmedel.

Det ständiga pipandet från larmsignalen ute i korridoren.

De vita väggarna som hotade att sluka mig hel.

Storslagen sorg.

När jag kom till sjukhuset på morgonen hade de flyttat dig till ett eget rum pappa, jag vet inte om du hade märkt det. Personalen hade tagit bort några av de venkatetrar du haft i halsen – för att det inte längre var någon idé. De visste att du skulle dö. Jag fattade det inte då men nu ser jag allt så klart: De visste att du inte hade långt kvar.

Du somnade en stund. Jag kunde inte avgöra om det var minuter eller timmar men jag lämnade inte din sida på hela dagen, satt och höll din hand, så tunn och skör. Lika skör som min en gång var. Lillebror och Sussie var också där. Snart kom mamma med taxi och även storebror med barnen direkt från Arlanda och en höstlovsvecka i New York. Jag visste det inte då men ett dygn senare slog det mig: Vilken tur att de hann hem. Vilken tur att de hann säga farväl.

Under natten lämnade du oss i sömnen, lugnt och rofyllt. När samtalet kom från sjukhuset kändes det som att marken rämnade under mig. Jag hade gått med domedagskänslan i mig så länge, den malde och malde och jag ville inget annat än att frigöra mig. Men med samtalet kom ingen befrielse, bara smärta.

Vad gör man när man inte orkar mer? Vad gör man när det till och med är tungt att andas?

Året som har gått har varit svårt och omtumlande. Det känns som om jag har skalat av ett lager hud. Jag har många gånger tänkt att du är iväg på en golfresa med ditt gubbgäng och snart kommer hem. Men jag inser ju att du faktiskt inte kommer tillbaka. Jag vill bara, bara, bara ha dig tillbaka. Minnena räcker inte att leva på – och då har jag ändå en fantastisk sjö av minnen att ösa ur.

Jag minns hur du nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som vilken proffskock som helst hade avundats. Du kunde sjunga, förvisso alltid en halv tonart fel men du gjorde det.

Jag minns allt vårt kortspelande, alla fredagskvällar med plockmat då du och jag och mamma satt länge vid matbordet och pratade innan vi drog en spader och såg ”På spåret” tillsammans. Alltid bästa laget.

Jag minns din korkplatteverkstad. Alla påsarna med vinkorkar ordentligt sorterade efter längd; 45 mm, 50 mm, 55 mm …

Jag minns ditt ylande skratt. Du hade lätt till skratt och var omtyckt, alltid festens mittpunkt, älskad och respekterad av alla. Du var aldrig rädd för att säga din åsikt och stod alltid på de svagas sida.

Jag minns alla gånger då jag gråtande ringt dig för att jag mått dåligt, tvivlat, inte haft några svar och behövt dina faderliga råd.

Pappa, under hela mitt liv har du varit mitt stora stöd, den jag alltid kunnat vända mig till oavsett vad. Vi har upplevt så mycket tillsammans och det är fantastiska minnen att se tillbaka på. Men sorgen att inte få skapa fler minnen har varit smärtsam. Särskilt högtidsdagar har varit tunga, till exempel är de jultraditioner vi hade borta. Det gäller att försöka forma och bygga upp något nytt, men det är jättetufft eftersom du var den varma centralfiguren i vår familj som höll allting samman.

Jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen längre. Det sade du redan på sjukhuset när jag satt hos dig och grät över all skit. Du sa: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Så gör det.” Och jag försöker, pappa, jag försöker verkligen men sorgen finns där hela tiden. Ibland tar den överhanden och då kan jag inte göra något annat än att tänka på det. Men ibland när jag inte orkar längre utan behöver ”vila” från sorgearbetet så väljer jag att inte tänka på det. Jag väljer att försöka fortsätta leva och hitta glädjen igen.

Du var min trygghet. En famn att vila i, ett skratt som smittade, en axel att få luta mig mot och vara liten en stund, kloka råd när jag frågade och en blick som visade att du trodde på mig. Du fattas mig så intensivt att jag emellanåt har svårt att andas. Jag tittar på selfien vi tog tillsammans på sjukhuset förra sommaren när du hade hämtat dig efter ännu en infektion. Ljuset var tillbaka i ögonen, energin och aptiten också och jag satt vid din säng intill fönstret där sommarljuset föll över oss. Vi småpratade som vanligt, över banaliteter, saker som behövde fixas på huset, senaste nyheterna och allvarsamma betraktelser av världen. Jag försökte att vara stark samtidigt som jag inte ville annat än att få vara liten igen, att du skulle ta hand om mig och inte tvärtom.

Det är den 3 november 2018. Ett år i dag pappa. Ett år och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem från din golfresa. Jag känner sorg och tacksamhet. Ibland vanmakt. Ja, det är nog de känslorna som dominerat det senaste året sedan du somnade in. Jag saknar dig varje dag. Jag vet att du vill att jag ska skratta igen och ibland gör jag det men drabbas nästan omedelbart av ånger. ”Herregud, kan jag skratta? Får jag skratta?”

Jag ser mig själv i spegeln. Blicken som möter mig är förändrad, något slocknade men något annat har också tänts. Jag kan se det nu. Jag kan se att jag är på väg åt det håll du alltid vetat att jag skulle gå, fast du sade det inte till mig utan ville att jag själv skulle hitta svaren och upptäcka vägen. Vetskapen om att du alltid fanns bakom mig – och fortfarande gör – stärker mig. Jag är bara så ledsen över allt du aldrig fick uppleva. Att jag nått framgång inom ett yrke som du beundrade, att jag i år vågat ta det där steget att satsa på något nytt. Men jag vet att du är stolt över mig, mina bröder och dina barnbarn. Och jag vet att du ler i din himmel i dag. Jag älskar dig pappa. Tack för allt du gett mig, tack för allt du gett oss.

Jag och mina bröder lovar att ta hand om mamma och oss själva, och ge vidare allt du gav åt oss till generationen efter. Du är anledningen till den jag är i dag, den modiga person jag har blivit och du ska vara stolt över det liv som blev ditt. Men du kommer att fattas mig vid varje beslut när du inte längre finns ett telefonsamtal bort.

Du fattas mig pappa. Du fattas mig.

Kramar,
Jenny

Fotot på pappa, mig och Alexandra är taget i samband med att vi åkte till Mallorca hela familjen för att fira pappas 60-årsdag.

Sparris med citronhollandaise och serranoskinka

Man gillar ju när sparrisen kommer. Denna efterlängtade grönsak som blir en kulinarisk höjdare även med bara några få kompisar på tallriken. Att äta mat just nu gör en glad mest hela tiden. Allt är gott så här på våren. Den första rädisan, den första potatisen, den första sparrisen. Jag tycker grön sparris är godare än vit och den kan ju varieras i det oändliga; kokt, stekt, marinerad, grillad, glaserad, ugnsbakad. I går lagade jag grön sparris med citronhollandaise och serranoskinka. Superenkelt och supergott.

Vill man göra det lite festligare och dricka vin till så finns det många sorter som passar bra att kombinera med, men man måste få smakerna att samspela för sparris innehåller glutamat som kan ge vin, särskilt rött vin, en metallisk bismak. Allra bäst passar det med ett friskt och fruktigt vitt vin med lite sötma (halvtorrt till torrt). Till den klassiska sparrisrätten med hollandaisesås kan ett fylligt och smakrikt vitt vin utan för mycket fatkaraktär också passa bra. Varför inte en champagne?

Här kommer i alla fall gårdagens middag som recept.

Ingredienser (4 personer):
ca 250 g grön sparris
8 tunna skivor serranoskinka
150 g skirat smör
2 äggulor
citronsaft och skal från 1 citron
salt och peppar

Börja med att koka upp en kastrull med lättsaltat vatten till sparrisen, samt en kastrull med vatten till vattenbad för hollandaisesåsen. Skär eller bryt av den hårda nedre delen av sparrisen. Sparrisen går naturligt av där den träigare delen som man inte vill ha släpper. Lägg åt sidan och ha redo att koka under tiden som du vispar hollandaisesåsen. Den behöver 3–4 minuter beroende på tjocklek.

Smält smöret i en kastrull på medelhög värme utan att det bryns. Kontrollera gärna temperaturen, smöret bör vara 80–85 grader, är det varmare är risken stor att såsen skär sig. Ställ åt sidan.

Vispa äggulorna i en skål (gärna av glas) eller mindre kastrull över ett vattenbad på svag värme. Det får inte bli för varmt för då koagulerar äggulorna. Vispa tills de börjar bli vita och fluffiga.

Tillsätt en liten skvätt av det skirade smöret under kraftig vispning så att det binder. Tillsätt resten av smöret droppvis lite i taget och vispa hela tiden. Undvik att få med det vita skummet (bottensatsen).

Ta av från värmen och tillsätt finrivet citronskal samt en del av citronsaften. Smaka av tills du är nöjd med syrligheten, salta och peppra. Servera den nykokta sparrisen med ljummen hollandaisesås och några skivor god serranoskinka.

 

En annan dag

Fortsatt glad påsk! Ville egentligen bara kika in och säga god morgon så här på annandagen. Har ni haft en fin påskhelg? Här i Stockholm har det varit ett jäkla pangväder, och så härligt att solen går upp så tidigt nu. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat utomhus den här helgen med ryggen mot en vägg och en kaffekopp i händerna.

Det har varit en lugn och rofylld helg i eftertänksamhet och saknad efter pappa. Men lite påskfirande har det ändå blivit, och så har vi ägnat tid åt att rensa i huset som nu är sålt. Det känns skönt att det är ett ungt par som är uppvuxna i kyrkbyn precis som jag och mina bröder som kommer att ta över huset. Nästan 45 år blev det och ni kan ju tänka er vad mamma och pappa hann samla på sig under de åren så det kommer ta sin tid att tömma.

Vad denna annandag påsk har i sitt sköte är ännu lite oklart, men jag ska sitta och skriva en del, förbereda en intervju jag gör nästa vecka och pilla lite med det administrativa för bolaget. Häromdagen fick jag tillskott till bokhyllan så jag tänkte också öppna pärmarna på min nya bok (klick) av Celeste Ng. Jag tyckte om hennes förra roman ”Allt jag inte sa” så jag har stora förhoppningar på ”Små eldar överallt”. Den väcker frågor kring kärlek, abort, hemligheter och lojalitet och har länge legat på New York Times bästsäljarlista och det bådar ju gott. Dessutom håller den just nu håller på att filmatiseras till teveserie med Reese Witherspoon och Kerry Washington som producenter och skådespelare – spännande!

Må väl, hörs imorgon.

 

Påsk, pappa, vemod och varma minnen

Jag kan fortfarande höra pappas röst. Skratta till åt ett minne som dyker upp, bli glad över ett gott råd han gett mig och som jag hållit fast vid. Men under vintern som gått är det som att mina inre bilder av pappa har börjat blekna lite. Ibland får jag panik när jag känner att han försvinner. När detaljer och händelser blir suddiga och fnasiga i kanten och jag inte längre kan minnas hur det var. När jag kliver in i det tomma huset där varken han eller mamma längre bor kvar. Där endast väggarna skvallrar om det liv som en gång levdes där. Då hugger det till av ångest.

Det är påsk och jag saknar pappa något oerhört. Det gör jag varje dag men extra mycket så här när det är en långhelg som i mångt och mycket handlar om umgänge med familjen. Det känns vemodigt. Den första julen direkt efter att pappa hade dött var till exempel en prövning. En sorgeprövning. Det tog hårt på mig eftersom julen var så starkt präglad av pappa. Ett julbak utan honom kändes lemlästat. Stundtals ville jag bara packa väskan och fly utomlands för att slippa allt, glömma bort att det var jul. Det blev så tydligt att livet aldrig mer skulle vara sig likt, och att en ny tid väntade där vi som är kvar var tvungna att skapa nya traditioner utan honom.

Jag tycker så mycket om påskhelgen och det var en favorithögtid även för pappa. Färgglad och otvungen då man kan göra lite vad man har lust med – vilket för oss ändå alltid slutade på ungefär samma sätt: Sillbord och påsklamm, kortspel, påskäggsjakt, promenader, kanske en golfrunda, fika på bänken framför köket med ansiktena vända mot solen. Obetydligt innehåll, kan tyckas, men oerhört minnesfulla stunder. Tid och rum för varandra.

När pappa dog gjorde jag inget annat än sörjde. Sörjde och sörjde tills jag trodde att jag var klar. Nuförtiden sörjer jag väldigt sällan, men ibland kommer det liksom ifatt en. Sorgen har blivit till saknad, en saknad som numera bor i varje andetag jag andas.

Tiden går och det har blivit påsk igen. Det är så tyst och tomt och ensamt. Jag vill men orkar inte riktigt ta itu med påskhelgen. Tänkte att jag skulle ha bjudit in familjen till en fin påskmiddag med sill och snaps och ägghalvor och gula porslinskycklingar på bordet men lusten finns inte där. Eller jo, lusten finns där men inte kraften. Det får väl vara så då, tänker jag. Men det känns vemodigt. Igår kväll läste jag lite i pappas dagbok. Lars, Lasse, som han hette, hade en sådan där 10-årsdagbok där han skrev ett par tre rader om dagen och noterade vädret och små och stora händelser. Jag bläddrade tillbaka genom åren till tidigare påskhelger för att se vad vi gjorde då, i ett försök att hålla minnena vid liv.
Långfredagen 2015: Kokar saft, 8 flaskor. Behövde plats i frysen. L strök handdukar + dammsög.
Påskafton 2014: Melodikrysset. J på kortspel och påskmiddag. Konstigt lamm.
Skärtorsdag 2012: R jobbade ½ dag. Vi sågs i TC. Köpte påskmat rabatt 12 % = 250 kr. Köpte böcker till 4 flickor.
Påskdagen 2010: Flugor och fjärilar – VÅR. En promenad med Jenny.

Under pappas sista levnadsår blir det allt glesare mellan noteringarna. Raderna under påsken 2017 lyser tomma. Pappa låg då på sjukhus och jag var där med ett enormt påskägg åt honom med saker jag hoppades skulle liva upp tillvaron lite. Jag tog några bilder på honom medan han satt på sängkanten och öppnade påskägget och jag tittar på den där bilden. Han är orakad och vildvuxen i håret, ser tunn ut i den blå landstingströjan. Men jag kan ändå se ett ljus i hans ögon – det var ju trots allt påsk.

Så idag kommer jag att minnas pappa just så, med ett ljus i ögonen. Och jag kommer att ägna dagen till att göra lite vad jag har lust med, kanske sillbord och påsklamm, kanske kortspel, kanske påskäggsjakt, kanske en promenad eller en golfrunda, och definitivt fika på bänken framför köket med ansiktet vänt mot solen.

 

Till hela bloggen