Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Om vänskap som vuxen

“Goda vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där” var det någon som sa. Jag har tänkt mycket på det här med vänskap den senaste tiden, på hur viktigt det är att ha vänner i livet. Det blev extra tydligt när pappa dog, hur mina närmaste vänner lyckades fånga upp mig när jag föll. Att jag kunde ringa närhelst jag behövde, bara för att få gråta en stund och förbanna livets jävlighet. Det värdesätter jag något oerhört mycket och jag hoppas att jag har talat om det för dem också, hur mycket deras stöd och deras vänskap betyder för mig.

Riktigt nära vänner kan jag räkna på min ena hand, ni vet sådana vänner man kan ringa när det är kris och kaos, som man kan lita på och utvecklas med. Sedan finns det en drös schyssta halvvänner som jag tycker om och har roligt med. Som jag träffar över en kaffe, bollar jobbtankar och pratar böcker med. Så har vi den yttersta ringen av ytligare bekanta, gamla klasskompisar från förr, grannbarnen man växte upp med som man hälsar på när man stöter på varandra men som man inte har så mycket gemensamt med längre.

Något stort kompisgäng utgör de totalt sett inte. Jag har nog aldrig tillhört något sådant gäng som firar midsommar och nyår ihop, drar i väg till fjällen eller ut och seglar och ses på spontanmiddagar titt som tätt. Och hur många kompisar bör man egentligen ha? Vad är normalt? Jag vet inte. Jag vet bara att för att må bra behöver vi både ha vänner och få vara en.

Jag läste någonstans att en av tio vuxna kvinnor saknar vänskap i livet. En av tio! Om man då som jag inte har någon egen familj blir det som en dubbel ensamhet. Jag har absolut inget emot att vara själv långa stunder, tvärtom behöver jag det för att tanka energi för att orka umgås i större sällskap – och då trivs jag ofta som fisken i vattnet. Jag är liksom både superminglare eller ensamvarg på samma gång. Men jag kan ändå känna mig ensam, att jag saknar mer av äkta vänskap, ett tomrum som inte kan fyllas på med fler bekanta.

I hela mitt liv har vänner kommit och gått av flera anledningar, och så är det nog för de allra flesta skulle jag tro. Tyvärr har jag förlorat flera stycken som inte kunnat ersättas. Hade jag haft man och barn hade jag kanske inte upplevt det på samma sätt. Det har aldrig bekymrat mig att inte leva i en parrelation och bilda familj. Nästan tvärtom. Jag kan inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Förrän kanske nu. Jag är singel, van att leva självständigt och satsa på sådant som fyller mitt liv med glädje och mening, men ändå känner jag en ilande rädsla fara genom kroppen när familjen jag är uppvuxen i krymper, när leden glesnar och jag själv inte bildat familj. Kommer jag aldrig att träffa någon? Ska jag för alltid leva ensam? Vad händer när jag dör, kommer någon ens att sakna mig?

Att träffa nya vänner som vuxen är inte lätt, inte alls så där enkelt som det var när man var liten då det räckte att fråga om någon ville hänga med ut och leka. Jag upplever att många inte verkar vara så intresserade av att lära känna nya människor. Därför är jag så väldigt glad att jag har träffat den här tjejen, Anna. Vi möttes genom AnnKathrin och har egentligen inte känt varandra mer än ett par månader, men jag har redan insett hur otroligt härlig och genuin hon är. Dessutom är hon så jäkla smart och besitter en massa kunskaper på områden som jag inte har en aning om. Ser fram emot att hänga mycket med henne!

Nära vänskap kräver tid och omsorg. Man får verkligen inte bli kompislat och strunta i att underhålla sina vänskapsrelationer, även om man kanske varken har tid eller kraft. Självklart finns det perioder i ens liv då man inte hinner vara så mycket vän som man borde, det behöver inte betyda att vänskapen påverkas så länge det finns tillit och acceptans. Men jag tror också att det är viktigt att prioritera rätt, för i slutändan är det ju mänskliga relationer som är det meningsfullt. Vänner växer verkligen inte på träd och hittar man nya i vuxen ålder ska man vara väldigt rädd om dem.

Så ta fram telefonen och ring dina vänner. Vänta inte med att tala om för dem hur viktiga de är för dig. Ge mer av din tid och de kommer att finnas där för dig när du behöver det som mest.

The Edit

Jessica Alba – om passion, fördomar och att gå sin egen väg
Porter Edit maj 2019
Foto: Will Davidson // Styling: Tracy Taylor

Tröja och byxor Chloé; halsband Alighieri; ringar Spinelli Kilcollin, Stone and Strand och Grace Lee // Klänning 3.1 Phillip Lim; halsband Alighieri // Klänning Zimmermann; sandaler Chloé; ringar Spinelli Kilcollin, Stone and Strand och Grace Lee // Klänning och armband Isabel Marant, sandaler Chloé

 

Touché!

För en tid sedan ledsnade jag på mina mörka partier under ögonen och gav mig ut på jakt efter en mirakelkräm. Nu sminkar jag mig inte särskilt mycket, men sedan gammalt är ju att man inte vill se trött och sliten ut, särskilt inte när det inte finns fog för det, haha. Till vardags använder jag som bas BB-krämen Nudista från L’Oréal för en naturlig lyster och jämnare hudton, men den är inte särskilt täckande.

Så kom det sig att jag fick den lilla guldpennan Touche Éclat från Yves Saint Laurent i händerna. Jag har ju hört mycket gott om denna concealerpenna som nått en form av kultstatus världen över, men tyckt att den varit aningen dyr. Nu har den släppts som ett add on-makeupverktyg, High Cover 2, med ny formula som jag blev nyfiken på så jag beslutade mig för att testa. Skulle verkligen denna klassiker kunna trolla bort mina mörka ringar under ögonen?

Skeptiker som jag är har jag sällan några höga förväntningar på produkter men jag kan redan säga att jag är fast. High Cover 2 är precis som originalet ljusreflekterande och den funkar som både highlighter och concealer tack vare att den innehåller mycket pigment. Ändå blir den inte kakig eller lägger sig i de fina linjerna under ögonen, vilket jag upplevt med andra produkter.

High Cover 2 finns i flera olika nyanser som kompletterar originalpennan. Jag valde 0,75 som är den ljusaste. Först tyckte jag den såg lite orange ut men när jag applicerade den lättarbetade highlightern så smälte väldigt bra in i min hudton. Resultatet är väldigt naturligt och jag upplever att hela området under ögonen med mörka ringar försvinner på ett fascinerande sätt. Även röda prickar och blemmor fungerar toppen att dölja.

Nu var det inte jättebra ljus där jag tog dessa bilder men jag hoppas att ni kan se. Helt klart en game changer som från och med nu kommer att ha sin självklara plats i necessären.

 

On the spot i Humlegården

Hej torsdag! Gudars vad jag njuter av detta väder – ÄNTLIGEN! Man älskar ju hur hela stan lever upp så här års. Så härligt att slå av på taken och bara promenera runt i det gröna fluffet och le mot andra glada människor.

Och med våren öppnar också nya satsningar upp – kul! Ett ställe som jag är nyfiken på är Omnipollo som öppnat ölträdgård vid Floras kulle i Humlegården. Jag passerar nästan dagligen genom Humlan som är en av mina favoritparker och det känns närmast självklart att här ska finnas en bra ölträdgård, tycker ni inte?

Omnipollo är ett av stans mikrobryggerier som gör hantverksöl. För ett par år sedan öppnade de pizzabaren Omnipollos hatt på Söder – som bekant är ju pizza ölens bästa vän. Jag har inte varit där men det är visst populärt. Omnipollo driver också ett ställe i Göteborg.

Nu har de alltså längtat ut och med tanke på at namnet är en sammanskrivning av orden omnipotent och det spanska ordet för kyckling, pollo, så lovar det gott tycker jag. På menyn finns, förutom öl förstås, godsaker såsom grillade skaldjur och mjukglass.

Vad säger ni, när går vi dit?

Foto: Gustav Karlsson Frost och Simon Bredenberg

 

Till hela bloggen