Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Om vänskap som vuxen

“Goda vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där” var det någon som sa. Jag har tänkt mycket på det här med vänskap den senaste tiden, på hur viktigt det är att ha vänner i livet. Det blev extra tydligt när pappa dog, hur mina närmaste vänner lyckades fånga upp mig när jag föll. Att jag kunde ringa närhelst jag behövde, bara för att få gråta en stund och förbanna livets jävlighet. Det värdesätter jag något oerhört mycket och jag hoppas att jag har talat om det för dem också, hur mycket deras stöd och deras vänskap betyder för mig.

Riktigt nära vänner kan jag räkna på min ena hand, ni vet sådana vänner man kan ringa när det är kris och kaos, som man kan lita på och utvecklas med. Sedan finns det en drös schyssta halvvänner som jag tycker om och har roligt med. Som jag träffar över en kaffe, bollar jobbtankar och pratar böcker med. Så har vi den yttersta ringen av ytligare bekanta, gamla klasskompisar från förr, grannbarnen man växte upp med som man hälsar på när man stöter på varandra men som man inte har så mycket gemensamt med längre.

Något stort kompisgäng utgör de totalt sett inte. Jag har nog aldrig tillhört något sådant gäng som firar midsommar och nyår ihop, drar i väg till fjällen eller ut och seglar och ses på spontanmiddagar titt som tätt. Och hur många kompisar bör man egentligen ha? Vad är normalt? Jag vet inte. Jag vet bara att för att må bra behöver vi både ha vänner och få vara en.

Jag läste någonstans att en av tio vuxna kvinnor saknar vänskap i livet. En av tio! Om man då som jag inte har någon egen familj blir det som en dubbel ensamhet. Jag har absolut inget emot att vara själv långa stunder, tvärtom behöver jag det för att tanka energi för att orka umgås i större sällskap – och då trivs jag ofta som fisken i vattnet. Jag är liksom både superminglare eller ensamvarg på samma gång. Men jag kan ändå känna mig ensam, att jag saknar mer av äkta vänskap, ett tomrum som inte kan fyllas på med fler bekanta.

I hela mitt liv har vänner kommit och gått av flera anledningar, och så är det nog för de allra flesta skulle jag tro. Tyvärr har jag förlorat flera stycken som inte kunnat ersättas. Hade jag haft man och barn hade jag kanske inte upplevt det på samma sätt. Det har aldrig bekymrat mig att inte leva i en parrelation och bilda familj. Nästan tvärtom. Jag kan inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Förrän kanske nu. Jag är singel, van att leva självständigt och satsa på sådant som fyller mitt liv med glädje och mening, men ändå känner jag en ilande rädsla fara genom kroppen när familjen jag är uppvuxen i krymper, när leden glesnar och jag själv inte bildat familj. Kommer jag aldrig att träffa någon? Ska jag för alltid leva ensam? Vad händer när jag dör, kommer någon ens att sakna mig?

Att träffa nya vänner som vuxen är inte lätt, inte alls så där enkelt som det var när man var liten då det räckte att fråga om någon ville hänga med ut och leka. Jag upplever att många inte verkar vara så intresserade av att lära känna nya människor. Därför är jag så väldigt glad att jag har träffat den här tjejen, Anna. Vi möttes genom AnnKathrin och har egentligen inte känt varandra mer än ett par månader, men jag har redan insett hur otroligt härlig och genuin hon är. Dessutom är hon så jäkla smart och besitter en massa kunskaper på områden som jag inte har en aning om. Ser fram emot att hänga mycket med henne!

Nära vänskap kräver tid och omsorg. Man får verkligen inte bli kompislat och strunta i att underhålla sina vänskapsrelationer, även om man kanske varken har tid eller kraft. Självklart finns det perioder i ens liv då man inte hinner vara så mycket vän som man borde, det behöver inte betyda att vänskapen påverkas så länge det finns tillit och acceptans. Men jag tror också att det är viktigt att prioritera rätt, för i slutändan är det ju mänskliga relationer som är det meningsfullt. Vänner växer verkligen inte på träd och hittar man nya i vuxen ålder ska man vara väldigt rädd om dem.

Så ta fram telefonen och ring dina vänner. Vänta inte med att tala om för dem hur viktiga de är för dig. Ge mer av din tid och de kommer att finnas där för dig när du behöver det som mest.

Tänd ett ljus – sju vackra och väldoftande doftljus

Doftljus är ett säkert kort för att skapa en ombonad och lyxig stämning i vintermörkret. Jag tror inte att jag är ensam om att älska doftljus. Ett extra plus är om de är vackra i sig så att de blir en fin inredningsdetalj i hemmet. Jag har valt ut sju stycken som jag tycker extra mycket om just nu, både gamla favoriter och nya doftbekantskaper.

 

 

Ambre Japonais från Byredo. En av Byredos allra första produkter var doftljuset Bibliothèque som jag tycker mycket om. Nu har jag spetsat in mig på deras Ambre Japonais, en kryddig doft med toppnoter av koriander och svartpeppar, avrundat med antydan av bourbon och vanilj. Brinntid: ca 60 timmar.

Cire Trudon är en av världens äldsta ljustillverkare. Deras doftljus Reggio förflyttar en till Kalabrien i södra Italien där luften är mättad av mimosa, mandarin och grapefrukt. Det handblåsta glaset är i sig ett vackert blickfång. Brinntid: ca 55 timmar.

Franska Diptyque har varit mitt favorit dofthus ända sedan jag pluggade i Paris på 90-talet. De har hur många underbara dofter som helst, både parfymer och doftljus. Feu de Bois är en helt ljuvligt träig doft som jag ständigt återkommer till. Brinntid: ca 60 timmar.

Italienska designhuset Fornasetti gör supersnygga inredningsprodukter och deras doftljus är vackra som små konstverk. Losanghe har en komplex doft av timjan och lavendel. Vansinnigt dyrt men ack så fint. Brinntid: ca 60 timmar.

Noir 89 från Victor Vaissier  har en behaglig doft av sandelträ med inslag av orientaliska kryddor. Så här i jultider sprider doftljuset en härlig hemtrevlig känsla. Brinntid ca 45 timmar.

När man köper doftljus får man efter ett tag många fina glas till övers. Det har Candelize löst på ett smart sätt med sina doftljusrefiller. Jag gillar särskilt Black Wood som doftar intensivt av rökigt cederträ och blad från kryddnejlika, och La Champa, med sin bubblande champagnedoft med lätta toner av vanilj och ekfat. Brinntid: ca 70 timmar.

 

 

Ett märke jag nyligen sprungit på är Oribe som gör lyxiga doftljus. Deras signaturdoft Côte d’Azur skänker en ljuvlig arom av italiensk bergamott, svartvinbär, sicilianska apelsin och sandeltrå. Brinntid: ca 40 timmar.

 

Inspirationsbild Candelize

 

En drömmig måndagslook i klänning och sandaler

Klänning For Love and Lemons // Sandaler Flattered // Underklänning Twilfit

Fysiskt må jag vara tillbaka i kallgrader med snö som yr i luften, men mentalt är jag kvar exakt här, på Belle Mare Plage på Mauritius. Jag behövde den veckan med ljus och värme, god sömn, socialt umgänge och en kreativ process. Det var fint att få omge sig med skäggiga palmer, frodig grönska och ett sjungande hav – och att få klä sig i tunna sommarkläder.

Snart är 2018 till ända och när jag ser tillbaka på året kan jag konstatera att det varit ett år då väldigt mycket har hänt. Ett år av utforskande då jag utmanat mig själv på flera olika sätt, både jobbmässigt som privat och inte minst i hur jag har klätt mig. Jag skulle beskriva min stil som enkel och maskulin, och jag bär nästan alltid samma siluett i form av byxor och kavaj alternativt tröja. Men det här året har jag burit klänning extremt mycket – och tyckt om det, vilket faktiskt förvånat mig lite.

Jag har en maskulin stil. Jag har den kropp jag har. Jag upplever mig som androgyn. Jag kan inte vara, och har nog aldrig varit, speciellt feminin i ordets klassiska bemärkelse. Men när jag väl fått på mig en klänning så har jag trivts i det och känt mig fin på ett nytt sätt så jag ska försöka fortsätta på den linjen och ha på mig klänning oftare. Eftersom jag mer dras till den androgyna stilen tycker jag dock att gulliga, mer feminina plagg till vardags ofta blir snyggare till ett par boots eller sneakers, som tar udden av det alltför sockersöta.

Den här fina klänningen från For Love and Lemons hade jag på mig flera gånger på Mauritius. Tunn och skir så jag bar den med en enkel hudfärgad underklänning. Den var faktiskt helt perfekt i det tropiska klimatet, både snygg och sval på samma gång. Slip-in-sandalerna kommer från Flattered och de ska jag springa omkring i mycket nästa sommar tänker jag.

Men nu är jag hemma igen och har lämnat värmen bakom mig. Jag är taggad på en ny jobbvecka och laddade upp på bästa vis i helgen genom att dricka glögg, köpa några klappar och vila i soffan. Kan inte minnas senast jag gjorde det; kan nog aldrig ha hänt faktiskt.

Nu ska jag ta mig an inkorgen – hoppas ni får en bra start på veckan!

 

Julstjärnor och andra stämningshöjare

Nedräkningen mot jul har börjat och vi är mitt inne i tiden med tända ljus och vackra blomsterarrangemang. Jag skippar komplicerade julgrupper och skapar stämning på enklast möjliga vis med klassiska julstjärnor, stilrena amaryllis och levande ljus i olika höjder.

I onsdags var det julstjärnans dag så jag tänkte passa på att ge några av mina bästa julstjärnetips – som den lekman jag är när det kommer till blommor. Ett och annat har jag ändå snappat upp av min kompis Sanna som arbetat som florist och är helt makalöst duktig på att skapa stämning och vackra blickfång med blommor.

För det första, satsa gärna på en enhetlig färgskala. Det kan lätt bli överflöd av allt det röda men vitt, svart och grönt ger en elegant och lite annorlunda inramning till julen.

Jag gillar julstjärnor och amaryllis i kruka men kanske allra mest som snittblommor. Det är både snyggt och trendigt, både i fönstret men också till effektfulla arrangemang vid dukningar. Släng också gärna in material från naturen. Med kottar, kanelstänger och granris bland alla röda julstjärnor och vita linnedukar blir det en härlig stämning.

Vill du ha en vit jul? Satsa på genomgående vita julstjärnor. Så snyggt när man håller sig till en enda färg och i stället vräker på med extra många i antalet så att det blir riktigt maffigt.

Är du lyckligt lottad med en vacker takkrona ska du absolut satsa på att klä den extra fint. Hemma hos oss har vi små fina handblåsta glasfigurer som vi hänger med röda band i ljuskronan i taket, men lika fint är det att klä den med julstjärnor.

Foto: Blomsterfrämjandet/Stars for Europe

 

Till hela bloggen