Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Om vänskap som vuxen

“Goda vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där” var det någon som sa. Jag har tänkt mycket på det här med vänskap den senaste tiden, på hur viktigt det är att ha vänner i livet. Det blev extra tydligt när pappa dog, hur mina närmaste vänner lyckades fånga upp mig när jag föll. Att jag kunde ringa närhelst jag behövde, bara för att få gråta en stund och förbanna livets jävlighet. Det värdesätter jag något oerhört mycket och jag hoppas att jag har talat om det för dem också, hur mycket deras stöd och deras vänskap betyder för mig.

Riktigt nära vänner kan jag räkna på min ena hand, ni vet sådana vänner man kan ringa när det är kris och kaos, som man kan lita på och utvecklas med. Sedan finns det en drös schyssta halvvänner som jag tycker om och har roligt med. Som jag träffar över en kaffe, bollar jobbtankar och pratar böcker med. Så har vi den yttersta ringen av ytligare bekanta, gamla klasskompisar från förr, grannbarnen man växte upp med som man hälsar på när man stöter på varandra men som man inte har så mycket gemensamt med längre.

Något stort kompisgäng utgör de totalt sett inte. Jag har nog aldrig tillhört något sådant gäng som firar midsommar och nyår ihop, drar i väg till fjällen eller ut och seglar och ses på spontanmiddagar titt som tätt. Och hur många kompisar bör man egentligen ha? Vad är normalt? Jag vet inte. Jag vet bara att för att må bra behöver vi både ha vänner och få vara en.

Jag läste någonstans att en av tio vuxna kvinnor saknar vänskap i livet. En av tio! Om man då som jag inte har någon egen familj blir det som en dubbel ensamhet. Jag har absolut inget emot att vara själv långa stunder, tvärtom behöver jag det för att tanka energi för att orka umgås i större sällskap – och då trivs jag ofta som fisken i vattnet. Jag är liksom både superminglare eller ensamvarg på samma gång. Men jag kan ändå känna mig ensam, att jag saknar mer av äkta vänskap, ett tomrum som inte kan fyllas på med fler bekanta.

I hela mitt liv har vänner kommit och gått av flera anledningar, och så är det nog för de allra flesta skulle jag tro. Tyvärr har jag förlorat flera stycken som inte kunnat ersättas. Hade jag haft man och barn hade jag kanske inte upplevt det på samma sätt. Det har aldrig bekymrat mig att inte leva i en parrelation och bilda familj. Nästan tvärtom. Jag kan inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Förrän kanske nu. Jag är singel, van att leva självständigt och satsa på sådant som fyller mitt liv med glädje och mening, men ändå känner jag en ilande rädsla fara genom kroppen när familjen jag är uppvuxen i krymper, när leden glesnar och jag själv inte bildat familj. Kommer jag aldrig att träffa någon? Ska jag för alltid leva ensam? Vad händer när jag dör, kommer någon ens att sakna mig?

Att träffa nya vänner som vuxen är inte lätt, inte alls så där enkelt som det var när man var liten då det räckte att fråga om någon ville hänga med ut och leka. Jag upplever att många inte verkar vara så intresserade av att lära känna nya människor. Därför är jag så väldigt glad att jag har träffat den här tjejen, Anna. Vi möttes genom AnnKathrin och har egentligen inte känt varandra mer än ett par månader, men jag har redan insett hur otroligt härlig och genuin hon är. Dessutom är hon så jäkla smart och besitter en massa kunskaper på områden som jag inte har en aning om. Ser fram emot att hänga mycket med henne!

Nära vänskap kräver tid och omsorg. Man får verkligen inte bli kompislat och strunta i att underhålla sina vänskapsrelationer, även om man kanske varken har tid eller kraft. Självklart finns det perioder i ens liv då man inte hinner vara så mycket vän som man borde, det behöver inte betyda att vänskapen påverkas så länge det finns tillit och acceptans. Men jag tror också att det är viktigt att prioritera rätt, för i slutändan är det ju mänskliga relationer som är det meningsfullt. Vänner växer verkligen inte på träd och hittar man nya i vuxen ålder ska man vara väldigt rädd om dem.

Så ta fram telefonen och ring dina vänner. Vänta inte med att tala om för dem hur viktiga de är för dig. Ge mer av din tid och de kommer att finnas där för dig när du behöver det som mest.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Snabbt middagstips: lerpottasill i elegant tappning

Snodde ihop den här lerpottasillen i lördags som kommer att bli en stående rätt på menyn hemma hos mig från och med nu. Sill ligger mig nämligen varmt om hjätat. Och röd lök och gräslök, ja all lök överlag. Dessutom är den enkal att laga.

Har nämligen fått stort sillbegär efter att mamma och jag åt middag på Sturehof härförliden då vi tog sill till förrätt. Finns det något godare? Jag älskar verkligen sill, allra mest klara sillinläggningar, så jag har med flera olika sillrecept i mina två Golfilicious-böcker, bland annat detta recept på lerpottasill.

Allra bäst blir den med färskpotatis och lite rivig, färsk pepparrot. Man kan egentligen använda vilken sorts matjessill man vill, men helst matjessill från Norröna för den är matigare och har lite mer sötma än vanlig matjessill. Blir en fräschare och elegantare tappning av denna klassiska sillrätt.

Ingredienser (4 personer):

4 ekologiska ägg
2 röda lökar
1 knippe gräslök
200 g smör
4 hela matjessillfiléer, Norröna eller annan matjessill av god kvalitet
6 kokta färskpotatisar
färsk dill
färsk pepparrot

Tillagning:

Koka äggen så pass att gulan är mjuk och nästan rinnande (ej hårdkokt). Finhacka lök och skär gräslök så fint som möjligt. Bryn smöret i en kastrull tills dess att det är gyllene och doftar en aning nötigt. Skär sillfiléerna i fyra bitar. Koka potatisen i saltat vatten och skiva dem sedan i tjocka skivor.

Lägg upp sillen och potatisen på ett fat. Sprid lök och gräslök ovanpå, och slå på rikligt med brynt smör. Dela äggen i halvor och lägg på, avsluta med några dillkvistar och finriven pepparrot.

Hoppas det smakar!

 

Vecka 42 – gasen i botten

God morgon!

Brittsommar, jag har bara en sak att säga: Jag älskar dig. Hur underbar har inte den här helgen varit? Känns som att jag tankat solljus och höstglöd för att klara mig i alla fall ett par veckor framöver.

Jag älskar att dra igång en ny vecka med stora planer och den bästa starten är att hålla energinivån uppe med ett bra träningspass direkt på morgonen. Check på den. Ett annat sätt är att ta på sig kläder i färger som man blir glad över. Näst efter neutraler så finns det nog ingen färg som är enklare att jobba med än blått – både mångsidigt, elegant och fräscht. I går plockade glatt fram min stickade cardigan från Cos Stores från några säsonger sedan.

Kanske lite otippat, men ljusblått är en av blåtonerna som bidrar till höstens trender, ett kul avbrott mot den klassiska höstpaletten med bordeaux, mörkgrön och senapsgul. Perfekt för att hålla kvar känslan av sommar lite längre, eller hur? Ljusblått är så snyggt att kombinera med konjak, alltså färgen inte drycken. I lördags när jag var på stan en sväng så gick jag in på Céline och såg DEN väskan i ett fantastiskt konjaktsfärgat skinn. Vågar knappt uttala hur mycket den kostade men jag har sagt till mig själv att när vi haft lansering och sålt slut första kollektionen så ska jag köpa en sådan till mig själv i present. Kan inte förstå att jag just skrev detta; jag är ju inte ens en handväsktjej?! Förstår ingenting. Sandra har en sådan intern lyxregel vet jag, att varje gång man byter jobb eller får ett nytt jobb så får man unna sig en ny designerväska. Tycker jag låter väldigt sympatiskt. Nu behöver det förstås inte vara just en designerväska, eller för att man har bytt jobb, men om man har nått ett stort mål tycker jag att det är värt att fira det på något sätt.

I alla fall. Den här veckan ska ALLT hinnas med. Det är pressvecka så jag kommer att flänga runt på stan som en dåre. Har möten inbokade varje dag, tre intervjuer att beta av, lämningar som ska in och så ska jag hinna till kiropraktorn igen för att jobba vidare på min stela nacke. Just ja, måste komma ihåg att ringa tandläkaren också. Kort sagt, det blir en vecka med full fart. Första anhalt blir kontoret, vi hörs lite senare.

 

Till hela bloggen