Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Nyårslöftenas vara eller icke vara

Nu har nedräkningen inför 2018 börjat! Ett år är snart till ända och ett nytt står för dörren. ETT NYTT ÅR! Det är inte klokt egentligen, vad hände med 2017?

För många innebär ett nytt år att man också ska ta tag i det där man vill förändra, kanske börja träna, sluta röka, leva hälsosammare – ut med det gamla, in med det nya.Handen på hjärtat, jag är ingen stor anhängare av nyårslöften. Jag har aldrig varit så mycket för det, jag tror att om man vill göra en stor förändring i livet så är det bara att sätta igång nu. Pang på. Däremot brukar jag formulera föresatser för mig själv, alltså vad jag vill att det kommande året ska innehålla. Mer som en riktning. 2018 vill jag ska bli ett år med glädje som främsta ledord för 2017 har varit så erbarmligt sorgligt och mörkt. När jag reflekterar över året som gått så finns det såklart också mycket att vara tacksam över, projekt som har infriats, människor jag mött. Men förlusten av pappa är ändå det som gjort 2017 till ett riktigt skitår. Men 2018, då ni!

Men om du är en person som vill eller kanske till och med behöver avlägga ett nyårslöfte ska jag hjälpa dig på traven och ge lite tips så att du lättare ska klara av att hålla det. Det har nämligen ingenting med god karaktär att göra, det är rätt taktik som kommer få dig att lyckas.

Jag har tidigare intervjuat Johan Plate, mental rådgivning åt elitidrottare och landslag inom en rad sporter och åt privatpersoner, om det här med nyårslöften och målsättningar. Han menar att det finns en väldigt enkel men naturlig förklaring till varför vi misslyckas. Så här: Någon gång har du fattat ett beslut om hur du vill leva ditt liv. Du har gjort en kalkylerad uträkning för ditt liv där du kanske äter lite för mycket och tränar lite för lite men utan att det leder till någon hälsofara. Att då medvetet göra våld på det beslutet genom att lova att leva hälsosammare är som att underkänna sitt eget tidigare val.

Det är det som är det svåra med livsstilsförändringar. Om man vill åstadkomma en varaktig förändring måste man ha en stark övertygelse om att det är rätt väg att gå. Den nya vanan måste ha en mening just för dig. Då krävs det motivation för ett beteende förändras inte över en natt. Har du ägnat tio år åt att bygga upp en vana som inte är bra för dig, tar det tid att ersätta den med en ny och sundare. Belöningen måste hela tiden överskrida kostnaden. Om vi tar motion som exempel så ska det kännas som en belöning att träna. Själv skulle jag bli tokig om jag inte fick träna men så har det inte alltid varit. Det här har du säkert hört och läst massor med gånger, men det gäller verkligen att hitta en träningsform som passar dig och som du tycker är rolig. Om du tycker det är trist att springa så gör inte det då, välj något annat. Det behöver inte vara så avancerat men kontinuitet är jätteviktigt.

Johan berättade också att en anledning till varför så många bryter sina nyårslöften efter en tid är att löftena varit alltför vaga. Det räcker inte att på nyårsnatten stolt utbrista ”Nu ska jag börja träna” eller ”Jag ska inte stressa så mycket”, eftersom det är alldeles för diffust. Det gäller att sätta konkreta mål, inte bara att man ska göra något utan också definiera vad det innebär konkret: hur mycket, hur ofta, på vilket sätt. Du måste också vara realistisk och inte sätta mål som redan från början är ouppnåeliga. Har du inte de fysiska förutsättningarna att se ut som en fotomodell, då kommer du heller aldrig att kunna göra det.

Samtidigt får målen inte vara för enkla att nå. Ett bra nyårslöfte ska gälla något viktigt, vara lagom svårt att genomföra och på något sätt kunna mätas. Sedan tror jag att det är väldigt viktigt att det är du själv som har bestämt vad du vill uppnå, inte någon annan, och att du styr processen.
Okej, så du har bestämt dig för vad ditt nyårslöfte ska gälla och definierat vad det innebär konkret. Sen då?

Nu handlar det om att skapa utrymme i vardagen för din nya vana. Här behövs det rätt taktik. Många missbedömer sin förmåga och möjlighet att faktiskt avsätta mer tid till träning, till att laga nyttig mat istället för att köpa färdigmat, till att umgås med vänner och familj istället för att alltid jobba över (#jenny!), eller vad det nu kan vara. Du måste utgå från dig själv och planera in det i kalendern, inte bara leva på som tidigare. Så ett tips här är att du avsätter en tid varje dag som är vigd åt att uppfylla nyårslöftet så att du får kontinuitet. Och sen, se till att det är förbaskat roligt! Det är viktigt framför allt i början att man har kul så att man kommer över den första tröskeln.

Det som blir en hjälp på traven är att man får en positiv återkoppling efter ett tag, så att man känner att man är på rätt väg. Märkbara resultat ger en knuff så att det bara blir roligare att fortsätta och att motivationen inte dör. Genom att sätta delmål på vägen mot det stora målet och ta det steg för steg är chansen att lyckas betydligt större.

Ett sista knep: Själva grejen med nyårslöften är att man ger det allmän spridning och något som för många blir avgörande är att låta andra få vetskap om det.. Det finns en psykologi i att uttala sitt nyårslöfte högt inför andra och inte bara tyst för sig själv, för du får en positiv effekt av att du har vittnen. Chansen att du når ditt mål ökar helt enkelt ju fler som vet om det.

Oavsett om det blir något nyårslöfte eller inte så hoppas jag att du får en magisk nyårsafton – och lycka till!

 

Sparris med citronhollandaise och serranoskinka

Man gillar ju när sparrisen kommer. Denna efterlängtade grönsak som blir en kulinarisk höjdare även med bara några få kompisar på tallriken. Att äta mat just nu gör en glad mest hela tiden. Allt är gott så här på våren. Den första rädisan, den första potatisen, den första sparrisen. Jag tycker grön sparris är godare än vit och den kan ju varieras i det oändliga; kokt, stekt, marinerad, grillad, glaserad, ugnsbakad. I går lagade jag grön sparris med citronhollandaise och serranoskinka. Superenkelt och supergott.

Vill man göra det lite festligare och dricka vin till så finns det många sorter som passar bra att kombinera med, men man måste få smakerna att samspela för sparris innehåller glutamat som kan ge vin, särskilt rött vin, en metallisk bismak. Allra bäst passar det med ett friskt och fruktigt vitt vin med lite sötma (halvtorrt till torrt). Till den klassiska sparrisrätten med hollandaisesås kan ett fylligt och smakrikt vitt vin utan för mycket fatkaraktär också passa bra. Varför inte en champagne?

Här kommer i alla fall gårdagens middag som recept.

Ingredienser (4 personer):
ca 250 g grön sparris
8 tunna skivor serranoskinka
150 g skirat smör
2 äggulor
citronsaft och skal från 1 citron
salt och peppar

Börja med att koka upp en kastrull med lättsaltat vatten till sparrisen, samt en kastrull med vatten till vattenbad för hollandaisesåsen. Skär eller bryt av den hårda nedre delen av sparrisen. Sparrisen går naturligt av där den träigare delen som man inte vill ha släpper. Lägg åt sidan och ha redo att koka under tiden som du vispar hollandaisesåsen. Den behöver 3–4 minuter beroende på tjocklek.

Smält smöret i en kastrull på medelhög värme utan att det bryns. Kontrollera gärna temperaturen, smöret bör vara 80–85 grader, är det varmare är risken stor att såsen skär sig. Ställ åt sidan.

Vispa äggulorna i en skål (gärna av glas) eller mindre kastrull över ett vattenbad på svag värme. Det får inte bli för varmt för då koagulerar äggulorna. Vispa tills de börjar bli vita och fluffiga.

Tillsätt en liten skvätt av det skirade smöret under kraftig vispning så att det binder. Tillsätt resten av smöret droppvis lite i taget och vispa hela tiden. Undvik att få med det vita skummet (bottensatsen).

Ta av från värmen och tillsätt finrivet citronskal samt en del av citronsaften. Smaka av tills du är nöjd med syrligheten, salta och peppra. Servera den nykokta sparrisen med ljummen hollandaisesås och några skivor god serranoskinka.

 

En annan dag

Fortsatt glad påsk! Ville egentligen bara kika in och säga god morgon så här på annandagen. Har ni haft en fin påskhelg? Här i Stockholm har det varit ett jäkla pangväder, och så härligt att solen går upp så tidigt nu. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat utomhus den här helgen med ryggen mot en vägg och en kaffekopp i händerna.

Det har varit en lugn och rofylld helg i eftertänksamhet och saknad efter pappa. Men lite påskfirande har det ändå blivit, och så har vi ägnat tid åt att rensa i huset som nu är sålt. Det känns skönt att det är ett ungt par som är uppvuxna i kyrkbyn precis som jag och mina bröder som kommer att ta över huset. Nästan 45 år blev det och ni kan ju tänka er vad mamma och pappa hann samla på sig under de åren så det kommer ta sin tid att tömma.

Vad denna annandag påsk har i sitt sköte är ännu lite oklart, men jag ska sitta och skriva en del, förbereda en intervju jag gör nästa vecka och pilla lite med det administrativa för bolaget. Häromdagen fick jag tillskott till bokhyllan så jag tänkte också öppna pärmarna på min nya bok (klick) av Celeste Ng. Jag tyckte om hennes förra roman ”Allt jag inte sa” så jag har stora förhoppningar på ”Små eldar överallt”. Den väcker frågor kring kärlek, abort, hemligheter och lojalitet och har länge legat på New York Times bästsäljarlista och det bådar ju gott. Dessutom håller den just nu håller på att filmatiseras till teveserie med Reese Witherspoon och Kerry Washington som producenter och skådespelare – spännande!

Må väl, hörs imorgon.

 

Påsk, pappa, vemod och varma minnen

Jag kan fortfarande höra pappas röst. Skratta till åt ett minne som dyker upp, bli glad över ett gott råd han gett mig och som jag hållit fast vid. Men under vintern som gått är det som att mina inre bilder av pappa har börjat blekna lite. Ibland får jag panik när jag känner att han försvinner. När detaljer och händelser blir suddiga och fnasiga i kanten och jag inte längre kan minnas hur det var. När jag kliver in i det tomma huset där varken han eller mamma längre bor kvar. Där endast väggarna skvallrar om det liv som en gång levdes där. Då hugger det till av ångest.

Det är påsk och jag saknar pappa något oerhört. Det gör jag varje dag men extra mycket så här när det är en långhelg som i mångt och mycket handlar om umgänge med familjen. Det känns vemodigt. Den första julen direkt efter att pappa hade dött var till exempel en prövning. En sorgeprövning. Det tog hårt på mig eftersom julen var så starkt präglad av pappa. Ett julbak utan honom kändes lemlästat. Stundtals ville jag bara packa väskan och fly utomlands för att slippa allt, glömma bort att det var jul. Det blev så tydligt att livet aldrig mer skulle vara sig likt, och att en ny tid väntade där vi som är kvar var tvungna att skapa nya traditioner utan honom.

Jag tycker så mycket om påskhelgen och det var en favorithögtid även för pappa. Färgglad och otvungen då man kan göra lite vad man har lust med – vilket för oss ändå alltid slutade på ungefär samma sätt: Sillbord och påsklamm, kortspel, påskäggsjakt, promenader, kanske en golfrunda, fika på bänken framför köket med ansiktena vända mot solen. Obetydligt innehåll, kan tyckas, men oerhört minnesfulla stunder. Tid och rum för varandra.

När pappa dog gjorde jag inget annat än sörjde. Sörjde och sörjde tills jag trodde att jag var klar. Nuförtiden sörjer jag väldigt sällan, men ibland kommer det liksom ifatt en. Sorgen har blivit till saknad, en saknad som numera bor i varje andetag jag andas.

Tiden går och det har blivit påsk igen. Det är så tyst och tomt och ensamt. Jag vill men orkar inte riktigt ta itu med påskhelgen. Tänkte att jag skulle ha bjudit in familjen till en fin påskmiddag med sill och snaps och ägghalvor och gula porslinskycklingar på bordet men lusten finns inte där. Eller jo, lusten finns där men inte kraften. Det får väl vara så då, tänker jag. Men det känns vemodigt. Igår kväll läste jag lite i pappas dagbok. Lars, Lasse, som han hette, hade en sådan där 10-årsdagbok där han skrev ett par tre rader om dagen och noterade vädret och små och stora händelser. Jag bläddrade tillbaka genom åren till tidigare påskhelger för att se vad vi gjorde då, i ett försök att hålla minnena vid liv.
Långfredagen 2015: Kokar saft, 8 flaskor. Behövde plats i frysen. L strök handdukar + dammsög.
Påskafton 2014: Melodikrysset. J på kortspel och påskmiddag. Konstigt lamm.
Skärtorsdag 2012: R jobbade ½ dag. Vi sågs i TC. Köpte påskmat rabatt 12 % = 250 kr. Köpte böcker till 4 flickor.
Påskdagen 2010: Flugor och fjärilar – VÅR. En promenad med Jenny.

Under pappas sista levnadsår blir det allt glesare mellan noteringarna. Raderna under påsken 2017 lyser tomma. Pappa låg då på sjukhus och jag var där med ett enormt påskägg åt honom med saker jag hoppades skulle liva upp tillvaron lite. Jag tog några bilder på honom medan han satt på sängkanten och öppnade påskägget och jag tittar på den där bilden. Han är orakad och vildvuxen i håret, ser tunn ut i den blå landstingströjan. Men jag kan ändå se ett ljus i hans ögon – det var ju trots allt påsk.

Så idag kommer jag att minnas pappa just så, med ett ljus i ögonen. Och jag kommer att ägna dagen till att göra lite vad jag har lust med, kanske sillbord och påsklamm, kanske kortspel, kanske påskäggsjakt, kanske en promenad eller en golfrunda, och definitivt fika på bänken framför köket med ansiktet vänt mot solen.

 

Till hela bloggen