Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Fredag!

Håller ni med mig om att den här veckan har varit en sjuhelvetes resa? Galet hektisk för min del och jag har nog sällan varit så produktiv. Skrivit artiklar, intervjuat spännande personer, gjort research, gått på möten, förberett lanseringen inför jul, talat i telefon, sprungit ärenden, skissat på samarbetsförslag för 2019, talat ännu mer i telefon, plåtat till bloggen, cyklat på träningshojen i omgångar och hjälp morsan med att planera en glöggfika. Det jag inte hunnit med är pedikyren, hade tänkt att ha öppna skor på smokingfesten i kväll så jag får se hur jag gör med den saken. Jag har heller inte hunnit med administration för företaget som jag hade tänkt men det får vänta till nästa vecka. Den här helgen tänker jag ägna åt mer icke-relaterade aktiviteter såsom bokläsande, promenader och provsmakning av pepparkakor – bara fem veckor kvar till jul nu!

Men nu ska jag ge järnet på tangentbordet ett par timmar till innan det är dags att svida om till smoking. Först blir det fördrink hemma hos Robert och därefter färd till Såstaholm där baluns med Connoisseur-gänget väntar, vilket ska bli hur kul som helst. Note to self: Gå på fest lite oftare!

Jag hoppas att ni får en alldeles strålande fredagskväll ni med, vare sig ni ska på partaj eller chilla i myskläder hemma i soffan, så hörs vi lite senare.

 

Efter ett besök hos frisören

Nu känns håret fint och fräscht igen efter ett besök hos Camilla på Cardell.

Hej! Jag var hos Camilla på Cardell igår och fixade håret. Det är alltid mysigt att komma dit och få bli ompysslad. Camilla är grym på att få mitt hår att se mycket fräschare ut igen och jag går alltid därifrån lite mer rak i ryggen. Kan vi bara komma överens om att en bra frisör är värd sin vikt i guld?

För mig är ett besök hos frisören också en välbehövlig paus från vardagens knot. Jag sitter gärna tyst och ser på när Camilla jobbar och det är så skönt att kunna göra det utan att det känns konstigt. Camilla är helt fine med att inte behöva prata; jag kan tänka mig att som frisör blir det rätt mycket snack om allt mellan himmel och jord hela dagarna så hon tycker nog också att det är rätt skönt. Ibland har jag även med mig datorn så att jag kan jobba lite samtidigt.

Igår var det dags för omsättning av mina extensions. Mitt eget hår har blivit ganska långt i sig självt men typiskt nordiskt (läs: tunna hårstrån) så jag har förlängning främst för en tjockare känsla. Sedan jämnade hon till topparna och kapade min galet snabbväxande lugg, så nu går jag runt med den där härliga känslan av nyklippt hår.

Dags för mig att kila, jag ska hämta bilen och åka till däckverkstan för att byta till vinterdäck. Mors!

 

Torsdagsinspo

Nu när jag ändå redan har bombarderat er med så många bilder från Gleneagles så tycker jag att vi stannar kvar i Skottland ett tag till, i alla fall mentalt. Men vi lämnar Gleneagles och vänder blicken åt sydväst där en skotsk superanläggning väntar: Turnberry.

Bland alla ikonbanor står Turnberrys Alisa Course högt i popularitet. Belägen på randen av Atlanten talar vi links av bästa sort. Alisa har stått värd för British Open vid fyra tillfällen, senast 2009, och det är verkligen en underbar scen för The Open. Här finns lika spektakulära som legendariska hål där stor golfhistoria har skrivits. Det vore väl något att själv få åka dit och skriva vidare på den! Efter helgen som var har jag verkligen fattat tycke för Skottland, såväl atmosfären som folket och naturen så det skulle jag inte tacka nej till.

Här på Alisa utgör naturens element och det ombytliga vädret utgör en stor del av upplevelsen. Skulle den ständigt närvarande blåsten bli för svår är det samtidigt så vackert att man kan bortse från alla dubbelbogeys man garanterat kommer att göra. Det är väl ändå fair, känner jag.

I blickfånget står den storslagna fyren, 24 meter hög som visat sjömännen vägen ända sedan 1873. Och sedan 1901, då Turnberry invigdes, vägleder den golfare.

Det femstjärniga hotellet är lika omtalat som banan. Nu kan jag inte hela historien bakom men det var här som legenden Robert de Bruce en gång regerade. Och det ser ju superfint ut där det ligger inbäddat i grönskan med utsikt mot havet och den oförstörda kustlinje. Turnberrys andra bana Kintyre ska vara minst lika bra, sedan finns det också en niohålare, Arran, att pröva på om man vill maxa golfen.

Vi säger väl så, ha en fin torsdag!

 

Till hela bloggen