Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Minimalism och black is back

Minimalism är en ”välkommen tillbaka”-trend i höst vilket jag gör vågen inför. Efter ett så anti-minimalistiskt mode under de senaste säsongerna känner jag en stark längtan efter att skala av och tona ner.

Oavsett om det varit storblommigt eller mönstermixat som varit på tapeten så är det en exhibitionlistisk trend som inte riktigt är jag. Hela den danska streetstylen som alla verkar ha gått loss på känner jag mig helt fel och vilsen i – även om jag tycker det är snyggt på andra. Så jag säger välkommen tillbaka minimalism! Med enkla basplagg i neutrala färger beige, vitt, svart, marin och brunt känner jag mig rättare än rätt den här hösten.

En minimalistisk look är verkligen inte synonymt med tråkig stil. Tvärtom. Att bära stilrena plagg med raka snitt, enkla modeller och i fina material i en tidlös färgskala är för mig ett sätt att kunna koncentrera mig på mitt arbete och dagens alla uppgifter utan att känna att någonting stör mig. Jag jobbar och vill vara snyggt klädd – på samma gång.

En annan stark trend den här hösten är återkomsten av svart. Även det en välkommen motreaktion mot allt det färgstarka och mönstrade – även om starka färger fortsatt är hett i höst. Svart är ju något de allra flesta har i sin garderob. Färgen känns alltid stilren och elegant eller rockig beroende på hur man sätter ihop sin outfit. Ett knep om man vill köra på en monokrom svart look men ändå känna att det händer något är att välja material med olika struktur som man matchar med varandra. Jag har fått massor med ny klädinspiration så den här hösten ska jag bo i min garderob och testa nya kombinationer och stylingar.

Kavaj och sidentopp Massimo Dutti // Jeans Lee // Ballerinaskor Rizzo // Väska & Other Stories // Skärp Afound

Klassiker: Loafern

På sommaren är det så enkelt att bära skor. Allt man behöver göra är att sticka fötterna i ett par sandaler eller träskor så är man klar. Hösten gör saker lite mer komplicerade, särskilt om vädret ställer till det. Inte för att ett par boots inte är schysst, men är man ute efter något bekvämt ska man satsa på loafers, en klassiker som aldrig går ur tiden.

Jag gillar verkligen herrinspirerade loafers. Den här hösten då modet är inspirerat av maskulint skräddat och det tidlösa återigen har blivit trendigt, är loafers den ultimata höstskon som man kan bära även när kylan börjar krypa på. Med sin breda platta klack är de sköna att gå runt i men ger ändå ett välklätt intryck. Lika snyggt att bära till ett par jeans eller kostymbyxor som till en dressad kjol. Man kan till och med matcha dem med en smokingbyxa till fest, eller en feminin klänning om man vill bryta av det gulliga. Ja, ni hör ju – loafers passar till allt.

Jag har samlat på mig några favoriter som jag varvar mellan. Tar man bara hand om sina skor håller de länge och jag har loafermodeller i min garderob med gott och väl tio år på nacken. Just nu älskar jag mina vinröda blanka från Massimo Dutti.

Kuriosa: Till skillnad från andra skor så har loafern flera ursprungshistorier. De flesta är dock överens om att de härstammar från vårt grannland Norge. Under 1930-talet blev de enkla mockasinliknande skor som norska samer bar uppmärksammade i ett bildreportage i ett amerikanskt livsstilsmagasin. Inspirerade av bilderna börjar familjen Spaudling tillverka liknande skor som försågs med en liten slejf tvärsöver. Skons namn, loafer, härrör från engelskans ord för att gå och dra, to loaf. Men vartefter skomodellen utvecklats och nya tillverkare velat sätta sin prägeln har den också fått fler namn, såsom weejuns, penny loafers och tasselloafer (med tofsar framtill).

 

Hösttipset

Sugna på att lämna stan för ett höstäventyr? Kanske en dag på Kastellet i Vaxholm? Då har jag bästa tipset åt er. Från och med den 16 september kan man nämligen använda sitt SL-kort på Waxholmsbåtarna.

Skärgården är underbar off-season, kanske till och med som allra bäst så här års när turisterna lämnat, och nu är det alltså fritt fram att resa med båt till bland annat Vaxholm, Nacka och Lidingö med SL:s periodbiljetter. Man testade att låta resenärer åka Waxholmsbåt med SL-kort under lågsäsong redan i fjol och det blev så populärt att satsningen fortsätter. Jag tycker att det är toppen att kunna använda båttrafiken som kollektivtransportmedel, jag fattar bara inte varför man inte permanentar detta året om och att det gäller över hela skärgården. Det skulle vara suveränt att kunna komma ut i skärgården, och för de som bor eller driver verksamhet där skulle det förstås underlätta oerhört.

SL:s periodbiljetter gäller i Waxholmsbolagets trafik som längst till 7 maj 2020. Jag längtar redan ut!

 

Foto: Kenneth Hellman, Waxholmsbolaget

 

Till hela bloggen