Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Words of wisdom

”Either write something worth reading or do something worth writing.”

― Benjamin Franklin

Kofta Soaked in Luxury // Kjol Nümph

Nyanser av beige

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Tröja Massimo Dutti // Jeans Crocker // Skärp Compotoir des Cotonniers // Skor Rizzo // Armbandsur Longines // Pärlhalsband (som armband) arvegods

 

Det är lika svårt att föreställa sig att det någonsin ska bli vår och sommar, som att det kommer att bli en vår och sommar utan pasteller. En av vårens trendfärger är beige i alla nyanser, från nude och sand till gräddkola och nougat.

Beiga nyanser är det bästa jag vet – och denimblått. Gärna i kombination som jag bär på bilden. Annars är ett tips att kombinera beige i olika nyanser från topp till, en klassiker som inte går att tjata om för mycket. Addera ett stänk brunt i form av snygga accessoarer så har du säsongens härligaste färgskala.

Ta en titt på de här fina sakerna i beige nyanser som tagit plats i butikerna. Själv ska jag förbereda mig inför dagens första möte, innan det bär av till Haymarket för lunch och möte med en återförsäljare.

 

Väska Mansur Gavriel // Klänning i crêpe Carl Kapp // Örhängen Isabel Marant // Ballerinaskor Sam Edelman / Kurt Geiger // Sidentopp Rochas // Shorts Arket // Kort trenchcoat Vero Moda // Armband Kyoto Tango // Minikjol Arket // Jeans Raey // Kortärmad kashmirtröja Connolly // Nappaskor Flattered // Ryggsäck Chloé

Proudly presenting AKENBERG

Hej från Sweet spot-kontoret! Sitter här och planerar veckans intervjuer och en massa andra roliga projekt som är på gång. Och vilken härlig vecka detta är. Nu är det nämligen dags! Jag har dröjt alldeles för länge med att berätta för er om mitt nya företag men nu går det inte att vänta längre för i dag lanserar vi vårt accessoarmärke AKENBERG!

Det känns lite overkligt att det är på riktigt – som vi har jobbat för detta det senaste året AnnKathrin och jag. Att starta företag är så sjukt roligt och läskigt på samma gång och man känner verkligen att man lever. Ibland måste man ta mod till sig och göra saker man drömmer om trots oro och rädsla, och det finns en enorm tillfredsställelse i att göra något EGET, det lovar jag. Jag gillar att jobba och var inställd på att det skulle vara jättemycket att göra även om jag inte är ensam i bolaget. Även om alllting har tagit längre tid än vi trott, bara den senaste månaden har ytterligare förseningar skett, så är det viktigaste är att produkterna blivit precis så bra som vi vill ha dem.

Ni känner ju mig och att jag klär mig relativt nedtonat och androgynt. Det är sällan jag går loss på kvinnliga attribut, jag använder nästan alltid byxor och satsar hellre på accessoarer som skor, bälten, skärp och solglasögon för att addera till looken. Men jag tyckte inte att jag fann det jag sökte så för ett par år sedan började skissa på egna idéer på pappret. När sedan jag och AnnKathrin fann varandra föll allt på plats.

Först ut är en premiumkollektion limiterade handgjorda solglasögon med tre modeller, Kallax, Tärendö och Skaulo. Materialet är ett cellulosaacetat i toppkvalitet och inspirationen kommer från den spektakulära naturen i svenska Lappland. Modellerna är unisex och passar alltså både kvinnor och män, de kommer i sex färger vardera och är utrustade med superlinser från Carl Zeiss med komplett UV3-skydd. Till varje par solglasögon medföljer ett superfint lädercase, Uuma, som vi designat i naturgarvat renskinn. Självklart är allt hållbart producerat för är det någonting vi brinner så är det hållbarhet och noggrant utvalda material och produktionssätt.

Det bästa med Akenberg är att vi nu får designa accessoarer som vi själva saknar på marknaden. Att nu se webbshopen gå live är så otroligt roligt. Vi har stora planer och har redan fler släpp och nya accessoarer på gång till vår och sommar.

Jag hoppas innerligt att ni kommer att gilla bågarna!

Till hela bloggen