Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen