Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Min Lundahelg i bilder

Nu tycker jag att vi åker tidsmaskin till helgen som var då det vankades skånsk humorfestival. Vid lunchtid i fredags satte jag mig på planet som skulle ta mig ner till Lund och Humorfestivalen. Det här var tredje året jag åkte dit och vädret till trots var jag taggad till tusen.

Att jag hittade Humorfestivalen från första början var mer eller mindre en slump. Jag hörde ett radioprogram för fyra år sedan där de gjorde en intervju med radarparet Johan Wester och Anders Jansson på Anagram som arrangerar festivalen. Det tyckte jag lät himla skoj, en festival helt fokuserad på humor och med hela svenska humoreliten på plats. Vid tidpunkten hade jag haft det rätt tufft och kände att jag behövde få in mer glädje i livet, helt enkelt skratta mer.  Så året därpå bokade jag biljetter och åkte dit. Det har jag aldrig ångrat för det har varit bra och kul alla år sedan dess.

En annan anledning till att jag blev nyfiken var faktumet att festivalen äger rum i Lund. Eftersom jag aldrig hade varit där tidigare så tänkte jag att det var en anledning så god som någon att göra två flugor på smällen; att ha kul och samtidigt upptäcka en ny stad.

Jag anlände tidig eftermiddag och gav mig ut på stan så snart jag hade slängt in min väska på hotellet. Lund är inte jättestort men väldigt charmigt och en perfekt promenadstad. Jag hade inte orkat släpa med mig min systemkamera – när gör man någonsin det? – så bilderna gör inte Lund rätta. Dessutom är jag värdelös på att ställa färgerna i redigeringen, men jag hoppas att ni ändå kan se hur fint det är. Så här pampigt är i alla fall det stora universitetshuset, ni vet det man ser när SVT sänder det traditionella valborgsfirandet härifrån.

Jag har alltid haft i bakhuvudet att byggnaden heter Carolina Rediviva men det är ju universitetshuset i Uppsala som gör det. Det här i Lund heter Regia Academia Carolina. Byggt 1882 om någon undrar. Jag tänker varje vår att jag ska åka ner hit på Valborg och vara med om firandet på plats. Det ser alltid så fint ut när studentkören står på trapporna till universitetshuset och sjunger för full hals och magnoliorna blommar runt omkring dem. Jaja, någon gång ska jag få till det.

Jag fortsatte min promenad och svängde in i de äldre kvarteren för lite arkitekturspanade. Lund är ju en gammal stad och man känner verkligen historiens vingslag när man vandrar runt på smågatorna. Det är så pittoreskt! Särskilt korsvirkeshusen är fina, tycker jag.

Kulturen är ett område på över två kvarter i centrala Lund som är som ett lundensiskt Skansen, alltså ett museum fyllt med kulturhistoriska hus och trädgårdsmiljöer. Ett tips om man är historiskt intresserad eller bara gillar att se design genom tiderna.

Jag blev kaffesugen, som man ju blir. Om det finns någon stad man ska bli det i så är det Lund. Så jag lät fötterna byta riktning mot Klostergatan och Love Coffee Roasters, mitt favoritställe för en riktigt bra kopp.

Jag som läst och lärt mig en del om kaffe och rostning, och även gått några kurser, uppskattar verkligen ett riktigt bra hantverk. Nu har jag också blivit så pass insatt att jag lärt mig vilka rostningar jag gillar och från vilka länder jag föredrar att kaffebönorna kommer. På Love jobbar bara superduktiga baristor så här kan man nörda in precis hur mycket man vill.

Kopp på er.

Här finns en fin innergård och jag satt där bra länge och läste och skrev. Men tids nog var det dags att gå vidare till Borgen där jag skulle se min första föreställning ”Selfie – en skev självbild!” med Martin Svensson.

”Selfie” är en fristående uppföljare på Martin Svenssons succéföreställning ”Femtio, frånskild och förvånad”. Jag hade inte hört talas om honom tidigare utan  bokat biljett helt utifrån beskrivningen. Jag tyckte den var helt okej, småputtrigt rolig men inga jättegarv. En hel del igenkänning och finurligheter, men sångerna kunde han ha skippat några av.

Humorfestivalen pågår under tre dagar, alltid sista helgen i augusti, och totalt är det 150 olika föreställningar och gig så man kan verkligen välja brett, från kända komiker till nykomlingar och utländska stjärnor. Och det är inte alls bara stand-up utan många olika typer av föreställningar på tio olika scener över stan. Det är det som är så kul också tycker jag, att hela stan är involverad i festivalen.

Nöjd och glad gick jag tillbaka till mitt hotell, åt lite snacks i sängen, kollade det sista på valduellen och helt plötsligt var det ny dag. Den inleddes med stor hotellfrukost för en gångs skull för jag behövde verkligen något i magen för att stå mig hela dagen. Sedan blev det en lång powerwalk bort mot Sankt Hans backar, ett stort strövområde i norra Lund.

Tillbaka i stan tittade jag lite i affärer, gick in på Bric-à-Brac för att hälsa på Sara men hon var inte där, spanade in Domkyrkan och skrattade åt alla galna studentupptåg. Så här års är det ju terminsstart på universiteten och överallt var hågade juridik- och ekonomistudenter i full färd med diverse upptåg.

Hade jag varit 25 år yngre hade jag gärna läst här i Lund. Det verkar vara en så himla mysig stad att plugga och bo i. Och tempot är så mycket lägre än i Stockholm, det känns som att man lever mer i nuet här.

Sedan var det dags att se ”Om jag vore statsminister” en sorts humordebatt under ledning av en Hans Rosenfeldt – har ni inte lyssnat på honom i SR:s ”På minuten” så gör det, han är fenomenal. Medverkade gjorde några av mina absoluta favoritkomiker, som Per Andersson och Johan Wester. Även Anna Blomberg och Göran Gabrielsson var med och båda två är ju sjukt duktiga på att imitera folk så det dök upp en rad välkända profiler. Verkligen superkul – och högaktuellt med valet om hörnet.

En kort paus och en dubbel espresso senare var det dags för standup med fyra av Humorsveriges allra främsta: Ann Westin, Robin Paulsson, Anders ”Ankan” Johansson och Karin Adelsköld. Bra tempo, fräscha skämt och hög igenkänning.

Alltså, varför går jag inte på standup oftare? Man mår ju så jäkla bra av att få skratta och så svårt kan det väl ändå inte vara att klämma in en timmes garv lite då och då.

Robin var bäst den här kvällen, tätt följd av Anders. Jag är så imponerad av alla som håller på med standup. Själv har jag spelat rätt mycket teater när jag var yngre och stått på scen och spelat in film och tv, men det är ju en helt annan sak än standup då man ska ställa sig på scen och vara rolig. Jag skulle aldrig greja det! Naturligtvis handlar det mycket om att ha bra material, men man ska  ju klara av att leverera det också, ha bra tajming och kunna möta publiken på ett spontant sätt.

Efter så mycket skratt hade jag blivit hungrig så på vägen tillbaka till hotellet stannade jag till på Crêperiet och köpte med mig en galette. En De Gaulle med vitlöksfrästa champinjoner, spenat, rödbetor, grillad tomat och ost. Riktigt fräsch och god. Hade också snott med mig fruktsallad från frukostbuffén (det får man göra om man bor på hotell, tycker jag) som fick bli lördagens efterrätt.

Ja, och sedan blev det söndag. En fin helg fylld med humor och värme, samtidigt kändes det lite trist att åka själv denna gång. Jag är förvisso van att resa själv och låter inte brist på sällskap hindra mig, men det är ju alltid roligare att få dela upplevelserna. Men nästa år ska jag banne mig få med mig någon. Då är det dessutom 10-årsjubileum för Humorfestivalen så då lär det blir extra mycket drag.

Tack för den här gången Lund –  puss!

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen