Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Mentorskap – när, var, hur och varför?

Kappa H&M // Jeans Kappahl // Popotröja Massimo Dutti // Väska Palmgrens // Skor Rizzo

 

Hej tisdag! Hur mår ni idag? Jag har haft det hektiskt sedan jag kom hem från Palma men det är precis som det ska vara. Jag är extra extra glad över det stora intresset för vårt företag och för alla kommentarer vi har fått på bågarna. Det känns så otroligt roligt att ni verkar gilla dem. Men nu jobbar vi stenhårt på att få upp försäljningssiffrorna och ökad kännedom om varumärket.

Det känns faktiskt lite overkligt vilken resa jag befinner mig på just nu. För bara 1,5 år sedan så var detta fortfarande bara en dröm, en dröm som svävade någonstans där borta och som jag inte ens trodde att jag skulle våga ta steget emot. Att drömma är en sak, att förverkliga något helt annat. En person som har haft del i att jag faktiskt tagit det här steget är min mentor och vän Stefan. Vi träffades häromdagen över en fika så jag tänkte att jag skulle berätta lite om det här med mentorskap och hur det fungerar, för det är någonting som jag tror att många och särskilt kvinnor skulle vara hjälpta av för att utvecklas i sina karriärer.

Stefan och jag lärde känna varandra för drygt tio år sedan då han tog in mig på ett skrivuppdrag för Vallentuna Golfklubb under ett par månader. När uppdraget var slutfört behöll vi kontakten och eftersom vi båda spelar golf och bor rätt nära varandra så träffades vi med jämna mellanrum med klubban i handen. För ett par år sedan, efter att jag länge hade gått och varit frustrerad över att jag tyckte att karriären hade gått i stå, att jag upplevde att jag inte kom någonstans i livet och tvivlade så mycket på mig själv och vart jag var på väg, så frågade jag Stefan om han kunde tänka sig att bli min mentor – och det kunde han.

Alla människor kan någon gång i livet behöva ett bollplank, en person som kan stötta, ge inspiration och komma med kloka råd när det är dags att göra förändringar. Att skaffa sig en mentor att diskutera svåra frågor med är inte bara en hjälp i karriären, det kan vara bra vid olika tidpunkter i livet. Ett kvalitativt stöd som blir den hjälp på vägen som behövs för att komma vidare.

För trots att vi många gånger drivs framåt av en längtan och en vilja att utvecklas är det samtidigt inte ovanligt att något håller oss tillbaka. Jag om någon vet hur svårt det kan vara att förändra, jag som levt mitt liv med både livrem och hängslen på samma gång.

Att ha en person att samråda med har människor förvisso gjort i alla tider i olika former för att lära av varandra och få nya idéer. Det moderna begreppet mentorskap är dock en mer strukturerad och formaliserad metod som innebär att en erfaren ofta äldre person (mentorn) delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper till en mer oerfaren person (adepten) som är i behov av stöd och rådgivning.

I princip alla stora företagsledare har någon gång haft mentorer – och själva också agerat mentorer senare i livet, för de vet att man, speciellt i starten av sin karriär, är beroende av råd och stöd från andra oavsett om det handlar om att avancera, utveckla en idé, nå nya affärsmål eller att vässa sina personliga färdigheter. Detta gäller inte minst oss kvinnor som ofta tvingas jobba dubbelt så mycket för att tas på allvar.

Förutom att jag själv gick med rätt mycket ångest över att mina föräldrar var dåliga lekte jag, eller snarare brottades jag med vad jag själv skulle bli när jag blev ”stor”. Jag kände mig vilsen. Bland annat bar jag på tankar kring att starta ett accessoarvarumärke eftersom jag så gärna ville förverkliga den där ”hemliga” idén jag gått och funderat på så länge, men som jag var alldeles för feg för att våga ge mig in i. Det var då Stefan kom in i bilden. Eftersom jag hyser stort förtroende för honom och hans enorma kunskaper så kände jag att han skulle kunna vara det stöd jag behövde.

Så hur fungerar då mentorskap? Mentorskap är en metod för erfarenhetsutbyte, personlig utveckling och kvalitativt stöd. Kunskapsutbytet sker som en dialog efter former som bestäms av adepten och mentorn tillsammans. Här finns inget rätt eller fel, utan man sätter tillsammans ramarna och kriterierna för hur mentorskapet ska se ut och fungera och för hur länge det ska pågå. Vanligt är att man träffas regelbundet under ett års tid, någon eller ett par gånger i månaden. Under perioden då Stefan var min mentor träffades vi regelbundet ungefär var 5–6 vecka och hade kontakt per telefon och mejl däremellan.

En vanlig föreställning är att mentorn ger och adepten tar, men ett väl fungerande mentorskap handlar snarare om en ömsesidig och konfidentiell relation som präglas av öppenhet och ett utbyte av erfarenheter. Mentorn är inte någon expert eller problemlösare utan ska stötta adepten i att själv finna svar på frågor och göra de val som behövs för att komma vidare i sin utveckling. Även om fokus ligger på adeptens behov av stöd och kompetensutveckling ges även mentorn möjlighet att reflektera, få nya perspektiv och utöka sitt kontaktnät. Till varje träff gav Stefan mig en uppgift att göra. Det kunde vara att ta reda på vilken typ av kunskap eller utbildning som behövdes inom ett område jag var intresserad av, eller att kartlägga mitt nätverk. Han ställde skitjobbiga frågor till mig (tack Stefan!) som tvingade mig att tänka, tänka om, tänka nytt. Även om jag i stunden kanske inte hittade svaren så kom de så småningom till mig just för att frågorna ställdes. Jag är så oerhört tacksam och glad över att få ha haft Stefan som min mentor för jag tror ärligt talat inte att jag hade kommit dit där jag är i dag utan hans hjälp och tro på mig. Sedan tror jag faktiskt också att förlusten av min pappa gjorde något med mig. Efter det fanns det liksom ingen poäng med att se bakåt, för vad kunde det värsta vara om allt misslyckades? Ingenting! Det värsta hade ju redan hänt, att pappa dött.

Så till alla er som känner att ni skulle vara behjälpta av en mentor så säger jag bara kör! Jag kan verkligen rekommendera det. Till sist vill jag bara ge några tips på vägen om hur du hittar hittar en mentor som passar just dig:

1. Fundera över vad du vill ha ut av mentorskapet och vilka mål du vill nå.
2. Kartlägg din omgivning, både de som du känner direkt och indirekt, eller sätt upp en önskelista. Finns det någon i din bekantskapskrets som har rätt erfarenhet och skulle kunna passa?
3. Det är viktigt att mentorn passar adeptens nivå. Identifiera en profil med de kunskaper, erfarenheter och egenskaper du önskar hos en mentor. Försök hitta någon som har förståelse för din situation.
4. En mentor behöver inte vara äldre, det är erfarenheten och kunskapen hos mentorn som avgör samt att han/hon är intresserad av din utveckling.
5. Ta kontakt genom att ringa eller skicka ett mejl. Svårare än så behöver det inte vara. De flesta blir glada över en förfrågan och tackar de nej beror det oftast på tidsbrist.

Lycka till!

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme

 

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen