Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Måndagsfunderingar, och nu är det Valborg

God morgon, har ni haft en fin helg? Många av er kanske är lediga denna klämdag och har således lyckats få till en riktig långhelg. Jag är väl ledig jag med, eller, som frilans finns det alltid något som ska skrivas, fixas, ordnas eller bokas så jag ska sitta och jobba en del i dag fast i lagom tempo. Just nu har jag två riktigt stora projekt på gång som jag hoppas kunna berätta mer om snart, så jag ser fram emot den här veckan.

Men jag lämnar en helg bakom mig som inte riktigt blev som jag hade hoppats. Den började lite i moll eftersom jag var tvungen att träffa min tandläkare akut i fredags förmiddag. Min tand som gick sönder i torsdags visade sig var spräckt hela vägen ner så det blir till att plocka bort den helt, rötter och allt. Suck. Jag orkar inte. Och dyrt lär det bli. Har fått en ny tid på torsdag då vi ska kolla hur allvarligt det är, han tog i alla faöö bort det som satt löst, vilket var merparten, men eftersom tandköttet var inflammerat behövde det få vila några dagarinnan vi kan gå vidare.

Jag försökte ta det med jämnmod. Det var ändå ingen idé att lägga energi på något jag inte kunde påverka. Så jag for in till stan och efter en riktigt bra intervju kände jag mig ändå uppåt och pepp på fredagens AW med tjejerna. Efter några timmar på kontoret promenerade jag således genom stan glad i hågen bort till Eataly för att möta upp alla. En efter en trillade de in, från varsin sida av stan, och det var så kul att ses över ett glas och ventilera allt som hänt sedan sist. Varför gör vi inte det oftare, så där spontant bara? Jag behöver bli mer spontan, vet att det skulle vara bra för mig.

Sedan kom lördagen och saknaden efter pappa slog till. Hårt. Jag vet inte vad det var som triggade igång det och det spelar väl egentligen ingen roll, men jag blev så otroligt ledsen så jag ställde in allt jag hade planerat. Ville mest av allt gråta hela dagen. Kanske hade det varit bättre att inte avboka vernissaget, golfträningen och middagen för det hade säkert varit bättre för mig att ha folk omkring mig, men när jag blir så där oerhört ledsen och tom av sorg och saknad så vill jag ingenting. Att hantera sorgen är verkligen som en känslomässig berg- och dalbana. Hur ofattbart det än är att pappa inte finns hos oss längre så blir det mer och mer hanterbart. Men vissa dagar bara brister det.

Jaja, i dag tar jag nya tag. Det är ändå Valborg, en av mina favorithögtider. Jag älskar att stå vid en brasa och sjunga vårsånger. Glädjas åt studenterna. Känna livet i mig. Vi är några som har pratat om att ses vid brasan ikväll så så får det nog bli. Hoppas att ni hittar på något kul denna Valborgsmässoafton.

Avslutar med en fin bild på ett kesande föl, måndagspepp i sin bästa form.

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen