Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Mammas hand

Ullväst Massimo Dutti // Skjorta Massimo Dutti // Kostymbyxor Wera // Skor Rizzo // Portmonnä Ceannis

 

God morgon måndag! Hur mår ni? Vilken helg jag har haft, som inleddes med en pangfest på Såstaholm som Connoisseur bjudit in till. Jag jobbar ju med dem sedan många många år och det är alltid fullt ställ när det bjuds till fest. Riktigt jäkla kul, god mat, toppencrew, snygg date och bra musik. Både Uno Svenningsson och Charlie King som uppträdde och rev av höjdare efter höjdare. Jag tog inte så många bilder (hade ju fullt sjå med att festa) men några ligger på instagram om ni vill se.

Lördag borde jag väl sovit ut med tanke på den sena timmen det blev, men jag vaknade i ottan som vanligt. Efter morgonträning var det ärenden på stan som gällde, påfyllnad till garderoben, bocka av på to do-list plus hjälpa mamma med en del saker. Och söndag var det jobb för hela slanten. Jag hade tänkt att ta igen mig och chilla lite men kände mig stressad över att det är så mycket att göra just nu med olika uppdrag som löper parallellt. Plus att vi ju lanserar snart! Några veckor kvar innan produkterna kommer från fabrik så just nu jobbar vi med att få klart hemsidan och webbshopen, gör pr-planer och skissar på en samarbetskollektion för nästa år. Jag längtar verkligen tills jag kan visa er vad jag och AnnKathrin jobbat så hårt med den senaste tiden. På onsdag åker jag upp till henne i Luleå för en workshop ihop med vår byrå och det ska bli riktigt kul.

I alla fall. När jag satt med datorn i knät i helgen så började den skrika till att minnet lagringsminnet håller på att ta slut, så jag passade jag att rensa bland alla dokument och bilder. Jag insåg att jag skrivit en hel del genom åren från artiklar till halvfärdiga bokmanus, krönikor och dikter, och upptäckte en massa saker som jag helt hade glömt bort. Den här novelletten skrev jag till min mamma för ett par år sedan när vi båda hade gått igenom en tuff period. Tänkte att jag ville dela med mig av den till er denna gråkalla måndag. Hoppas att ni tycker om den.


Mammas hand

Jag stannar på tröskeln, andas in den välbekanta lukten. Det här huset är tillit och regelbundenhet. Trots att väggarna ännu bär spår av oroligheter och uppror är det här jag hör hemma. En plats där jag inte längre behöver vara på min vakt.

Jag ser ryggen som sticker upp ur rullstolen, det grånade håret som blivit långt i nacken och hålls tillbaka från att falla fram i ansiktet av ett guldfärgat diadem.

– Hej älskade, säger hon innan hon ens hunnit vänt sig om.

Hon har känt igen mina steg. Det har hon alltid gjort. På långt håll kunnat särskilja ljudet från andras och höra att det är jag som kommer gående. Jag vet inte om det är just hennes speciella förmåga eller helt enkelt en mors intuitiva kunskap och omsorg om sitt barn. Men det känns fint på något sätt.

På samma sätt har jag aldrig kunnat dölja något för henne. Trots att jag svikit och ljugit för precis alla i min närhet har hon alltid kunna se rakt igenom mig, läst mig som en öppen bok. Vetat precis hur det är. Aldrig krävt några förklaringar eller svar utan bara funnits där om jag velat prata. Ändå är det nästan alltid till pappa jag vänt mig.

Jag går fram och lägger min hand på hennes.

– Vad fin du är, säger jag.

Hon vänder sig om, ler.

Kinderna är insjunkna, blicken mattare. Men leendet är fortfarande detsamma, om än med fler rynkor längs läpparnas konturer.

Jag blir varm i kroppen. Samma känsla varje gång. Om hon bara visste hur många gånger jag förbannat mig själv för att jag inte talat om hur mycket jag älskar henne. Orden liksom fastnar och istället förvandlas jag till någon slags själlös nihilist, men obekväm i rollen, bara för att slippa visa mig sårbar och osjälvständig.

Min mamma. Min fina mamma. Skönheten med de höga kindknotorna som kunde blivit sextiotalets hetaste fotomodell om hon bara vågat ta steget från småstaden ut i stora världen. Flickan som hade kunnat gå hur långt som helst om hon bara fått lite mer stöd hemifrån. Den unga kvinnan som brädade Tjocka Kristina och blev fänrikens stora kärlek och som vid den allra första dammiddagen med officersfruarna helt sonika satte sig till bords bredvid generalskan, utan att ens reflektera över att det kunde finnas sociala koder och att det enligt de andra närvarande officersfruarna verkligen inte passade sig att hon som stod lägst i rang tog sig sådana friheter.

Min mamma har aldrig brytt sig om några faux pas. Inte på något sätt av brist på respekt eller oförstånd om sekretess – om det är någon som vet hur man för sig så är det mamma – utan för att det är så hon är. Öppen, nyfiken och uttrycksfull. Hon hade ju bara tyckt att generalens fru var trevlig att prata med.

Jag stryker sakta hennes hand som är lika len som den alltid har varit. Tunnare, men lika len. Handen som en gång i tiden hårt knuten om en tjugofemöring fick köpa kaksmulor i påse på Heiels konditori om lördagarna i barndomens Jönköping. Handen som långt senare skulle älska att greppa golfklubborna, men som till slut var tvungen att släppa taget eftersom det gjorde alltför ont.

Ärret längs handloven efter operationen har nästan bleknat bort, det syns knappt längre, men jag vet att det finns där.

Min mamma. Min fina, starka mamma.

Var hon jag?

Var jag hon?

Under bråkdelen av en sekund fylls jag av en sådan sorg att jag knappt kan hålla tårarna tillbaka. Jag vet att jag inte kan göra henne frisk hur mycket jag än försöker och det känns svårt. Svullnaden på högerfoten och blånaderna längs benet efter alla fallolyckor som genom den kvarvarande solbrännan lyser i olika nyanser av rött, blått och gult är ständiga påminnelser om att någon annan just nu har makten.

Men jag kan hålla hennes hand och den vill jag aldrig släppa.

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen