Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Glimtar från Gleneagles

Oboy, vilken fantastisk helg jag har haft. Jag vet knappt var jag ska börja. Den här resan till Skottland och Gleneagles var verkligen helt perfekt både längd- och innehållsmässigt. Ingen dag har varit den andra lik och jag har checkat av allt mellan himmel och jord på knappa 48 timmar – natur, ridning, spanat in golfbanor, lyxliv, gastronomiska höjdare och roliga aktiviteter som falkonering och lerduveskytte. Men följ med från min kameravinkel, stunder fångade med mobilen i farten.

Fredagen var härligt intensiv. Jag landade vid lunchtid och blev upphämtad av en privatchaufför som tog mig till Gleneagles. Man tänker ju att man ska mötas av dimma och duggregn, men det var tvärtemot strålande sol och milt så jag passade på att tanka så mycket energi jag bara kunde.

Något av det första jag slogs av var den vackra naturen. Gleneagles ligger ungefär tre kvart med bil nordväst om Edinburg, vid fötterna av högländerna, och landskapet är mystiskt, dramatiskt, kargt men ändå romantiskt på en och samma gång. På vägen från flygplatsen passerade vi slottet Linlithgow där Mary Queen of Scots föddes och en stund senare även platsen där den skotske nationalhjälten William Wallace mötte engelsmännen när de invaderade Skottland i början av 1300-talet – filmen Braveheart, ni vet.

Gleneagles Hotel öppnade 1924 och byggdes av tidigare skotskt järnvägsföretag, som även byggde tågstationen en bit ifrån. I dag ägs det av ett privat företag, Ennismore, som under de senaste åren lagt ner många miljoner pund på en helrenovering. Känslan från dåtidens elegans är kvar men man har blåst in nytt liv och har gett hela stället en modern fräschör, en balansgång de har lyckats väldigt bra med. När man besöker ett sådant här ställe så vill man ju känna historiens vingslag i väggarna samtidigt som det ska vara smakfullt och samtida.

Här finns runt 230 rum och sviter och jag fick typ den största? The Cragganmore Suite, herregud bara sovrumsdelen var större än min lägenhet! Och sängen kunde jag ligga på tvären i.

Enda nackdelen med sådana här fina sviter är ju att man spenderar alldeles för lite tid i dem. Vardagsrummet var hur tjusigt som helst men det fick jag knappt möjlighet att använda.

Eftersom byggnaden består av så många annex och vinklar och vrår får man ändå intrycket av att det inte är så stort som det är. Det känns intimt och mysigt. Det förstärktes av en massa öppna spisar och stora sittgrupper överallt – så härligt att slå sig ner för en afternoon tea och en bok, eller en drink före maten. Den här lilla piazzan inbjöd också till pausering.

Efter att snabbt ha installerat mig i min svit mötte jag upp Karen som är Gleneagles pr-chef för en kaffe i The Century Bar. Sedan var det dags att hoppa upp i sadeln, bokstavligen …

… så efter att ha bytt om till passande klädsel promenerade jag bort till deras sportarena där jag hade en ridlektion bokad. Gleneagles har en av Skottlands finaste ridanläggningar, vilket jag inte visste, med 26 hästar där man kan ta lektioner, rida uteritter, köra häst och vagn, eller lära sig spela hästpolo.

Hästen jag skulle få rida hette Alfie, var tio år och hade gått en del hoppning. Eftersom jag inte har ridit på typ 18 år var jag lite orolig att jag skulle vara alldeles för ringrostig men det gick faktiskt jättebra. Och det var så kul att sitta i sadeln igen!

Självklart ville jag ta några språng över hinder; en gång i tiden var jag faktiskt rätt vass på hoppning och tävlade en del på klubbnivå och det var precis lika kul som jag mindes det. Det här har naturligtvis väckt tankar på att jag kanske ska plocka upp ridningen igen. Fast samtidigt är det svårt att hinna med allt jag vill göra, så då kanske jag får pausa golfen i stället. Vi får se.

Ett glatt ekipage.

Mina farhågor att jag skulle ha sjukt mycket träningsvärk dagen därpå kom dock på skam. Jag kände mest av lite på insidan av låren och i bröstryggen. Tänker att det kanske var massagen som hjälpte till. Efter ridningen väntade nämligen aromamassage i spaet. Det är något jag aldrig missar när jag är iväg på ett sådant här fint ställe, att ta någon spabehandling och då gärna massage som jag aldrig unnar mig här hemma.

Efteråt tog jag det lugnt en stund innan jag gick upp till min svit för att byta om.

Halv sju mötte jag upp hotellchefen Conor O’Leary för en drink i The Century Bar. Rosébubbel blev det – jag sade inte nej till det.

Därefter blev det middag i en av de fem restaurangerna, The Birnam Brasserie, i fransk stil med en fin vinterträdgård. Åt charkuterier till förrätt och sedan skotska pilgrimsmusslor som var så jäkla gott! Åkte direkt upp på topp 5-listan godaste skaldjursrätter. Det glömde jag nu att fota men om ni tänker er perfekt stekta pilgrimsmusslor med selleri och äpple och allt toppat med tryffel så ser ni bilden framför er.

Min högst egensinniga frukosttallrik på lördag morgon fastnade dock på bild. Massor med god cheddarost, charkuterier och så det där sodabrödet (det till vänster) som var så vansinnigt gott. Innan frukost hade jag redan hunnit med en långpromenad medan det fortfarande var mörkt ute. Jag älskar att komma igång direkt på morgonen och har svårt att ligga kvar i sängen, även om det är världens skönaste hotellsäng. Sedan körde jag ett litet pass i deras gym som var riktigt stort och fint.

Det var klokt att frukostladda ordentligt för vid halv elva skulle jag skjuta lerduvor.

Fast först var jag ju tvungen att ta en bild med Andrew i hans fina kilt. Allstå det här med män i kilt, det gör något med mig. Kan inte förklara det men jag tycker det är så förbannat snyggt. Den kilt som Andrew bar var Gleneagles egen tartan med grå botten och en blå och röd ruta.

Varning för självskryt nu men jag var fasen en naturbegåvning. Vi testade flera olika stationer där lerduvorna kom från olika håll och i olika hastigheter och på en av stationerna sköt jag 6 av 6!

Matchande klädd var jag också. Nick som min instruktör hette var mäkta imponerad. Kanske inte så mycket av klädseln – själv var han oklanderlig i jaktutstyrsel och mörkgrön slips med må orange änder på – men av hur jag sköt. Superkul!

Eftersom solen sken och jag hade några timmar egentid innan lunch så tog jag en långpromenad över golfbanorna. Gleneagles är ju världsberömt för sin golf med banorna King’s, Queen’s och PGA Centenary, som är den banan där Ryder Cup spelades 2014 och där även Solheim Cup avgörs nästa år.

Jag hoppas verkligen få möjlighet att vara på plats då. Det måste vara helt magisk stämning med 50 000 åskådare på plats som hejar fram Europas lag.

Väl tillbaka hämtade jag min dator och gick till The Dormy i klubbhuset. Fortfarande proppmätt efter frukosten nöjde jag mig med en fika och satt och skrev en stund. Solen flödade och både The Dormy och Auchterarder 70, den andra restaurangen i klubbhuset som syns här i bild, fylldes snabbt med folk. Tydligen är det tradition här att gå ut och äta lunch hela familjen på helgerna så det var ganska snart fullt med folk i alla åldrar.

På eftermiddagen drog molnen in men det var uppehåll vilket var skönt eftersom det stod fågelhundsträning och falkonering på programmet. Väldigt intressant och lärorikt att se hur de arbetar med detta

Det här skulle jag kunna prata om hur länge som helst men det får vi ta en annan gång. Jag fick i alla fall jobba med den otroligt vackra falken Delta …

… och smartsnabba labradoren Bracken.

Klockan slog fem och det var dags att svida om till aftonkläder. Jag skulle nämligen avnjuta drink i dekadenta American Bar med Colin Farndon, som är chef för Gleneagles aktivitetsutbud.

Colin som visade sig vara en mycket trevlig man – är inte alla britter det? –  har jobbat många år i hotellbranschen och det var intressant att höra honom berätta mer om hotellets historia och hur de arbetar för att fortsätta att vara relevanta i framtiden.

Middag på finrestaurangen The Strathearn. Jag beställde pilgrimsmusslor till förrätt, ja igen, haha, och sedan skotsk hummer som hastigt grillats. Mumma. Ja, sedan avslutades kvällen med lite mer champagne och minglande i salongerna innan jag, som det så fint heter, drog mig tillbaka.

God gott!

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen