Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Game of Thrones

Följde ni Ryder Cup i helgen? Alltså, vilken rafflande upplösning! Efter en tuff första session i fredag så tog vi tillbaka det under lördagens spel och räknade in poäng efter poäng under söndagen tills vi tagit hem hela tjottaballongen.                     .

För er som inte är insatta i golf så är Ryder Cup en av golfens stora höjdpunkter, en lagtävling vartannat år då USA möter Europa. Man mot man. Kontinent mot kontinent. Det är inte blod men nästintill. På pappret var det amerikanska laget bättre och så fick de ju med sig Tiger Woods. Men Europa har alltid haft en mycket starkare lagkänsla och det får man aldrig underskatta, den otroliga styrkan som ligger i sammanhållningen och viljan att vinna. Och det var den som förde oss till seger på Le Golf National i Paris, nionde triumfen på tolv upplagor.

Jag har aldrig varit på plats i samband med vare sig Ryder Cup eller Solheim Cup som är damernas motsvarighet, men det måste vara helt magiskt att få uppleva stämningen live. Både Fredrik och Tomas var där och har lämnat löpande rapporter. Och som spelare måste det kännas helt fantastiskt att få äran att representera Europalaget. Det såg man på spelarna också, hur mycket detta betyder för dem. De såg rent genuint lyckliga ut när det stod klart att de hade vunnit.

En av dem många svenskar som spelat Ryder Cup är Jocke Haeggmann, en av 90-talets stora golfstjärnor. För ett par år sedan berättade han för mig om när han som 24-åring blev utvald till Europalaget 1993. Berättelsen tog jag med i min senaste golfbok och jag tänkte dela med mig av den till er här och nu. Mycket nöje!

The Belfry, september 1993

Åskådarleden stod täta runt första tee. Larmandet var öronbedövande och det kändes nästan som en tryckvåg slog emot mig när jag klev upp på tee.

”Representing Europe. On tee, Joakim Haeggman”, basunerade startern.

Jag var 24 år gammal och utvald att möta en av de vassaste spelarna på PGA-touren, John Cook. Tolv år äldre och tusen gånger mer erfaren. Och detta i världens mest prestigefulla golftävling.

”Go get him!” vrålade publiken uppfordrande.

Det var overkligt. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, att jag en dag skulle stå där på första tee på The Belfry i Ryder Cup och det som förste svensk någonsin. Definitivt inte när jag åtta år gammal en gång började spela golf med ett gammalt halvset och mest plitade ner dubbel- och trippelbogeys i scorekortet. Men nu stod jag där.

Säsongen hade varit fantastiskt. På våren hade jag vunnit Spanish Open i Madrid två slag före Ernie Els och Nick Faldo, vilket blev inledningen till en otrolig formtopp. Sen hade allt gått min väg den sommaren. Tack vare Seve Ballesteros och Nick Faldo som rekommenderat mig till Ryder Cup-kaptenen Bernard Gallagher, hade jag sedan fått det ultimata kvittot: ett wild card.

Jag visste att jag gjort mig förtjänt av min plats i laget och kände mig välkommen på alla sätt och vis, men ändå var det lite som att jag var fel gubbe på fel plats. Jämfört med mina lagkamrater – Ballesteros, Faldo, Woosnam, Langer, Montgomerie, Rocca, Lane, Baker, James, Torrance och Olazábal – var jag minst i gänget. En ”junis”. De här spelarna var ju mina barndomsidoler, golfhjältar som jag lekt att jag var hemma på putting green ihop med kompisarna, och nu skulle jag, Joakim Haeggman från Kråkstigen 3 i Kalmar, spela med dem!

Drillad från tiden som amatör och landslag dök jag således jag upp med min väska och bag lika troget packade som vanligt, bara för att kliva in på mitt hotellrum och upptäcka att där fanns allt man över huvud taget kunde tänkas behöva under en vecka: golfbag med mitt namn på, trunk med mitt namn på, bollväska med mitt namn på, tjugo par byxor, tio tröjor, västar, kepsar, mössor, vantar, regnställ, skjortor, kostymer – och en smoking. Där fanns grejer upp till taket. Ja, till och med en flaska whisky!

Hakan föll till golvet. Vad gör jag här?

Till mitt försvar får jag väl säga att ingen är beredd på vad Ryder Cup innebär första gången. Eftersom ingen annan svensk varit med tidigare var hela Golfsverige ovant. Men ett sådant här mottagande! Inte konstigt då att jag betedde mig som en junis …

Redan vid invigningen hamnade jag på efterkälken eftersom jag inte lyckats få på mig slipsen. Herre gud, jag visste knappt hur man knöt en slips! Det slutade med att kapten Gallagher fick springa tillbaka i hotellkorridoren, hämta mig i mitt rum och knyta slipsen åt mig.

Men killarna var schyssta mot mig. Särskilt Seve och Faldo tog hand om mig som ett par extrapappor och hade koll på mig. ”Ta det bara lugnt, Junior” och ”Häng på här så ska du se att du inte går bort dig” var stående kommentarer under veckan.

Seve togs emot som en gud på The Belfry. Jag minns än idag hur hela anläggningen började pulsera när vi kom gående in på övningsområdet den första morgonen. Där stod tiotusentals människor för att se honom träna och alla ställde sig upp och skrek:

”Seve, Seve, Seve, Seve …”

Seve slängde upp knytnäven i luften och svarade dem:

”Europe, Europe, Europe, Europe!”

Och under femton, tjugo sekunder var det som om han styrde hela ögonblicket. Alla de andra spelarna slutade träna, allt stannade upp. Publikstödet var verkligen enormt! Föregående Ryder Cup hade USA vunnit så vi ville göra allt vi kunde för att återta bucklan. Jag visste inte om eller när jag skulle få spela, men fick veta att jag hela tiden skulle vara beredd. Fast just då kände jag att det var rätt skönt att jag inte skulle spela den morgonen.

Efter den första dagens spel med foursomes och bästbollar ledde Europa med 4 ½ mot USA:s 3 ½. Dag två spelade Seve återigen förmiddagens foursome med José Maria Olazábal, tillsammans utgjorde de en av de bästa spelarkonstellationerna någonsin i Ryder Cups historia. Men Seve fick problem med sitt spel, så även om de vann matchen mot Tom Kite och Davis Love III ville han inte spela eftermiddagens planerade bästboll med sin parhäst. Istället sa han till kapten Gallagher att sätta in mig i hans ställe.

Så in i hetluften kliver rookien Haeggman. Nu var det dags att visa vad jag gick för, att de inte hade satsat på fel häst.

Det gick väl så där.

Vi fick stryk.

Det berodde dock inte på mig, för jag var den som höll kvar oss i matchen mot Payne Stewart och Ray Floyd de första nio. Men Olazábal hade vaknat till för sent. Kanske för att han aldrig hade spelat med någon annan än Seve under alla år och varit oförberedd på situationen.

Totalställning var nu 8 ½ mot 7 ½.

Dag tre. Klockan blev 13.45. Sista dagens singelmatcher väntade och jag skulle upp mot John Cook. Ni kan tro att nerverna var på helspänn. Nog för att jag i sammanhanget var grön och jag kände stor respekt för Cook – på pappret skulle han köra över en osnuten spelare som jag – men samtidigt handlade det inte om att lägga sig platt, tvärtom. I matchspel får man aldrig visa svaghet, ett fast handslag och så ögonkontakt med motståndaren.

Vi hälsade på varandra och jag gjorde mitt bästa för att ingjuta fruktan i amerikanen. Alldeles intill Cook stod USA:s kapten Tom Watson, en spelare jag både läst och drömt om eftersom han var en sådan legendar. Watson sträckte fram sin rejäla hand i vilken min valpiga juniorhand nästan försvann.

”Lycka till idag!” sa han och tryckte till.

Nu ljuger du allt, gubbjävel … tänkte jag, log och önskade detsamma.

”Representing Europe. On tee, Joakim Haeggman”, basunerade startern.

Det var dags.

Publiken vrålade omkring första tee. Inombords rusade blodet och adrenalinmätaren slog i botten. Jag drog några djupa andetag, valde ut en punkt på tee och tryckte ner peggen. Men händerna skakade så av nervositet att jag inte fick upp bollen på peggen. Flera försök tog det innan den låg kvar.

Jag provsvingade några gånger, tog sikte och ställde upp mig.

Nu Jocke, slå för tusan inte en sådan där gammal hook till vänster som du brukar!

Efter en sista djupandning svingade jag tillbaka min 8,75 graders Langertdriver och gick så hårt på bollen att jag skickade ut den i ruffen till höger.

Det blev en segsliten match som knappast går till historien som den mest välspelade. Vi var jämbördiga motståndare och jag bet mig fast som en igel hela vägen. Vi närmade oss det artonde. All square.

Det artonde hålet på The Belfrys Barabazon course är en par 4, kraftig dogleg vänster. Inte överdrivet långt men med vatten som löper längs med vänstersida av fairway och en stor damm framför green.

Jag slog en bra drive. För bra. Fast vildsint kanske snarare är det rätta ordet för bollen tog mark och satte igång att rulla och rulla och rulla …

Är den i???

Fan, den är i!!!

Helt övertygad om att bollen gått i vattnet hade jag nu bara delning för ögonen. Men när jag kom fram till sjökanten, vad ligger där om inte min boll? Det är inte möjligt! Egentligen borde den vara i, en halv centimeter längre så hade den också tippat över kanten, men nu liksom hänger bara bollen där på ett magiskt sätt.

Matchen levde i allra högsta grad.

Jag försökte bedöma läget och gjorde några provsvingar. 127 meter kvar till flaggan. Svag vind från höger. Stark motståndare. Det fanns inget annat än att vräka upp den där bolljäveln på green.

Jocke, det står 30 000 pers därframme som förväntar sig att du ska slå upp den här bollen på green. Bara gör det! Gör det nu!

Och med ena foten halvt ner i vattnet fick jag tag på bollen och slog upp den på green kanske 12-15 meter ifrån. Luften började vibrerade av uppståndelsen. Tusentals åskådare hade samlats kring green och jag kommer aldrig att glömma känslan när jag klev upp där i vetskap om att jag kopplat greppet.

Cook hade i sin tur haft lite problem efter ett bunkerbesök, låg 3,5–4 meter ifrån och skulle putta för bogey.

Min tur först. Jag markerade bollen med min speciella markeringsknapp som vanligt.

Dunk, du-dunk, dunk, du-dunk … Hjärtat pickade. Jag visste att en vinst skulle innebära en viktig poäng för laget. Samtidigt var det en väldigt lång birdieputt jag hade framför mig …

Jag missade. Bollen stannade åtta, kanske nio decimeter kort. Inte alls ett självklart avstånd.

Mina ben var som gelé när jag gick fram och markerade undan. Runt greenkanten satt mina lagkamrater, deras fruar och familjer och min storebror. Jag försökte skärma av allt runt omkring och bara koncentrera mig på putten jag hade framför mig, men samtidigt kände jag mig som den där junioren i allt för stora skor. Allt hängde på en enda människa, och nu på en väldigt liten människa.

Cook gjorde sig redo. Jag vågade inte titta utan hukade bakom min puttlinje och satte upp händerna runt kepsen som skygglappar.

En, två, fem sekunder senare började publiken återigen att vråla – Cook hade missat!

Tyvärr räckte inte min vinst till lagseger för oss och i nederlagets stund kändes det bittert. Men samtidigt som jag såg Olazábal, Seve, Lane och de andra stjärnorna sitta och storgråta på det där sättet jag själv hade gjort när jag förlorat en tävling som femtonåring, kunde jag inte låta bli att känna en stor glädje. Jag hade överträffat allas förväntningar, även mina egna, och vunnit min match. Det var en pojkdröm som gått i uppfyllelse och samtidigt ett helt nytt kapitel i svensk golfhistoria som jag fick vara med att skriva. Jag hade fått uppleva något av det allra största som finns inom golfen och fått nya spelarvänner för livet. Och jag hade blivit ”Haeggi” med hela världen.

 

Ur boken ”Go Golfilicious”. Foto: Peter Cordén, Golf is Art.

 

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Snabbt middagstips: lerpottasill i elegant tappning

Snodde ihop den här lerpottasillen i lördags som kommer att bli en stående rätt på menyn hemma hos mig från och med nu. Sill ligger mig nämligen varmt om hjätat. Och röd lök och gräslök, ja all lök överlag. Dessutom är den enkal att laga.

Har nämligen fått stort sillbegär efter att mamma och jag åt middag på Sturehof härförliden då vi tog sill till förrätt. Finns det något godare? Jag älskar verkligen sill, allra mest klara sillinläggningar, så jag har med flera olika sillrecept i mina två Golfilicious-böcker, bland annat detta recept på lerpottasill.

Allra bäst blir den med färskpotatis och lite rivig, färsk pepparrot. Man kan egentligen använda vilken sorts matjessill man vill, men helst matjessill från Norröna för den är matigare och har lite mer sötma än vanlig matjessill. Blir en fräschare och elegantare tappning av denna klassiska sillrätt.

Ingredienser (4 personer):

4 ekologiska ägg
2 röda lökar
1 knippe gräslök
200 g smör
4 hela matjessillfiléer, Norröna eller annan matjessill av god kvalitet
6 kokta färskpotatisar
färsk dill
färsk pepparrot

Tillagning:

Koka äggen så pass att gulan är mjuk och nästan rinnande (ej hårdkokt). Finhacka lök och skär gräslök så fint som möjligt. Bryn smöret i en kastrull tills dess att det är gyllene och doftar en aning nötigt. Skär sillfiléerna i fyra bitar. Koka potatisen i saltat vatten och skiva dem sedan i tjocka skivor.

Lägg upp sillen och potatisen på ett fat. Sprid lök och gräslök ovanpå, och slå på rikligt med brynt smör. Dela äggen i halvor och lägg på, avsluta med några dillkvistar och finriven pepparrot.

Hoppas det smakar!

 

Vecka 42 – gasen i botten

God morgon!

Brittsommar, jag har bara en sak att säga: Jag älskar dig. Hur underbar har inte den här helgen varit? Känns som att jag tankat solljus och höstglöd för att klara mig i alla fall ett par veckor framöver.

Jag älskar att dra igång en ny vecka med stora planer och den bästa starten är att hålla energinivån uppe med ett bra träningspass direkt på morgonen. Check på den. Ett annat sätt är att ta på sig kläder i färger som man blir glad över. Näst efter neutraler så finns det nog ingen färg som är enklare att jobba med än blått – både mångsidigt, elegant och fräscht. I går plockade glatt fram min stickade cardigan från Cos Stores från några säsonger sedan.

Kanske lite otippat, men ljusblått är en av blåtonerna som bidrar till höstens trender, ett kul avbrott mot den klassiska höstpaletten med bordeaux, mörkgrön och senapsgul. Perfekt för att hålla kvar känslan av sommar lite längre, eller hur? Ljusblått är så snyggt att kombinera med konjak, alltså färgen inte drycken. I lördags när jag var på stan en sväng så gick jag in på Céline och såg DEN väskan i ett fantastiskt konjaktsfärgat skinn. Vågar knappt uttala hur mycket den kostade men jag har sagt till mig själv att när vi haft lansering och sålt slut första kollektionen så ska jag köpa en sådan till mig själv i present. Kan inte förstå att jag just skrev detta; jag är ju inte ens en handväsktjej?! Förstår ingenting. Sandra har en sådan intern lyxregel vet jag, att varje gång man byter jobb eller får ett nytt jobb så får man unna sig en ny designerväska. Tycker jag låter väldigt sympatiskt. Nu behöver det förstås inte vara just en designerväska, eller för att man har bytt jobb, men om man har nått ett stort mål tycker jag att det är värt att fira det på något sätt.

I alla fall. Den här veckan ska ALLT hinnas med. Det är pressvecka så jag kommer att flänga runt på stan som en dåre. Har möten inbokade varje dag, tre intervjuer att beta av, lämningar som ska in och så ska jag hinna till kiropraktorn igen för att jobba vidare på min stela nacke. Just ja, måste komma ihåg att ringa tandläkaren också. Kort sagt, det blir en vecka med full fart. Första anhalt blir kontoret, vi hörs lite senare.

 

Till hela bloggen