Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

FREDAG!

I går var det fullt ös hela dagen. Något av ett mötesmaraton och det trots att min kalender i början av veckan var ekande tom på möten. Men så blir det ibland, saker förändras snabbt och som frilansare gäller det att kunna anpassa sig och sin agenda.

Först tog jag ett snabbt skypemöte på morgonen innan jag lämnade min lägenhet för att ta mig till kontoret i stan. Där blev det nytt möte med en kund om några kundcase som ska skrivas framöver. På eftermiddagen hade jag träff med Ewa – vi gick till Löfbergs Lila, drack espresso och avhandlade allt vi inte hunnit med de senaste, typ, 190 åren. Sedan hade jag tänkte att svänga förbi Gant dit Icon hade bjudit in till en föreläsning i konsthistoria och en titt på höstens kollektion, men i stället var jag tvungen att göra en hastigt påkallad telefonintervju så så fick det bli.

Däremellan skulle jag hinna få lite gjort också! När det blir för många möten under en dag så känner jag mig ofta så oproduktiv, som att jag jobbar och jobbar och jobbar men att det inte kommer ut något. Noll resultat. Jag gillar att jobba och särskilt nu med ett nytt bolag på gång så är jag inställd på att det kommer att bli jättemycket att göra framöver, men jag måste få se resultat ganska snabbt, eller i alla fall kunna bocka av på att göra-listan för att känna att jag kommer framåt.

Men i dag är det fredag. FREDAG! Känns skönt att första riktiga arbetsveckan efter semestern är avklarad. Jag har visserligen någon timme kvar innan jag sajnar av och kommer även att sitta med lite småfix i helgen, men i alla fall – det är fredag!

Veckans bästa? Förutom att det var härligt att hinna träffa både Anna och Sanna så är jag faktiskt glad över ytterligare en ny klänning jag investerat i. Den kommer från Gina Tricot och är ett riktigt budgetkap. Ibland räcker det med något så banalt som att få känna sig lite fin för att man ska må bra. Förstår ärligt talat inte vad som händer med mig, jag har aldrig burit klänning så mycket som i år. Frågan är vad som är hönan och ägget; om jag mår bra av att bära klänning eller om jag bär klänning för att jag mår bra.

Trevlig helg på er!

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen