Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Fokus på detaljerna

Hej! Det är onsdag, mår ni bra? Hoppas det. Jag känner mig pepp för ikväll ska jag på sommarfest med Plaza Kvinna. Ska bli hur kul som helst! Jag har ännu inte bestämt vad jag ska ha på mig men jag är lite inne på en trevlig spetsklänning från H&M:s specialkollektion som jag köpte för några år sedan. Eller så blir det en mönstrad byxdress som jag använder alldeles för sällan.

Häromdagen satt jag och funderade på det här med detaljer och vilken stor skillnad det kan göra för en outfit. Om ni har följt bloggen ett tag så vet ni säkert att jag klär mig ganska nedtonat, enkelt med en edge. Men efter ett tag blir det så förutsägbara kombinationer, lite same same but different. Jag försöker hitta inspiration genom att titta på streetstyle-bilder och slutar aldrig att fascineras över hur fint dessa kvinnor får till helt otroliga outfits med väldigt enkla medel.

Men det finns alltid sätt att introducera en individuell touch i sin dagliga klädsel och det är här detaljerna kommer in i modebilden. En annorlunda form eller en asymmetrisk skärning ger basen ett nytt utseende. En vanlig tröja eller skjorta kan se nästan exakt likadan ut på alla, men om det finns en fin detalj i designen blir den genast mer individuell.

Jag har märkt att jag ofta söker plagg med fina knappar, eller som har andra sömnadsdetaljer som ett galet foder inuti en enfärgad blazer. Accessoarer är pricken över i; en väska, en scarf eller ett par coola solglasögon kan ta favoritoutfiten direkt till sidorna i vilket modemagasin som helst.

Ett annat sätt är att bära plagg men på ett nytt sätt, till exempel ha en croppad jeansjacka som blus med en fin spetsbehå under. Eller kombinera ett par slappa byxor med en striktare kavaj som jag gjorde häromdagen.

Jag älskar mina nya byxor från Röhnisch med sprund nedtill och revärer. Så svag för denna detalj. Mer revärer till folket!

Smycken är förstås ett annat sätt att förändra sin look. Och bälten, ett i mitt tycke briljant sätt att addera lite intresse till outfiten. Jag är alltid på jakt efter riktigt snygga skärp som jag laborerar med.

Eller så sätter jag helt enkelt på mig en hatt!

 

Om vänskap som vuxen

“Goda vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där” var det någon som sa. Jag har tänkt mycket på det här med vänskap den senaste tiden, på hur viktigt det är att ha vänner i livet. Det blev extra tydligt när pappa dog, hur mina närmaste vänner lyckades fånga upp mig när jag föll. Att jag kunde ringa närhelst jag behövde, bara för att få gråta en stund och förbanna livets jävlighet. Det värdesätter jag något oerhört mycket och jag hoppas att jag har talat om det för dem också, hur mycket deras stöd och deras vänskap betyder för mig.

Riktigt nära vänner kan jag räkna på min ena hand, ni vet sådana vänner man kan ringa när det är kris och kaos, som man kan lita på och utvecklas med. Sedan finns det en drös schyssta halvvänner som jag tycker om och har roligt med. Som jag träffar över en kaffe, bollar jobbtankar och pratar böcker med. Så har vi den yttersta ringen av ytligare bekanta, gamla klasskompisar från förr, grannbarnen man växte upp med som man hälsar på när man stöter på varandra men som man inte har så mycket gemensamt med längre.

Något stort kompisgäng utgör de totalt sett inte. Jag har nog aldrig tillhört något sådant gäng som firar midsommar och nyår ihop, drar i väg till fjällen eller ut och seglar och ses på spontanmiddagar titt som tätt. Och hur många kompisar bör man egentligen ha? Vad är normalt? Jag vet inte. Jag vet bara att för att må bra behöver vi både ha vänner och få vara en.

Jag läste någonstans att en av tio vuxna kvinnor saknar vänskap i livet. En av tio! Om man då som jag inte har någon egen familj blir det som en dubbel ensamhet. Jag har absolut inget emot att vara själv långa stunder, tvärtom behöver jag det för att tanka energi för att orka umgås i större sällskap – och då trivs jag ofta som fisken i vattnet. Jag är liksom både superminglare eller ensamvarg på samma gång. Men jag kan ändå känna mig ensam, att jag saknar mer av äkta vänskap, ett tomrum som inte kan fyllas på med fler bekanta.

I hela mitt liv har vänner kommit och gått av flera anledningar, och så är det nog för de allra flesta skulle jag tro. Tyvärr har jag förlorat flera stycken som inte kunnat ersättas. Hade jag haft man och barn hade jag kanske inte upplevt det på samma sätt. Det har aldrig bekymrat mig att inte leva i en parrelation och bilda familj. Nästan tvärtom. Jag kan inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Förrän kanske nu. Jag är singel, van att leva självständigt och satsa på sådant som fyller mitt liv med glädje och mening, men ändå känner jag en ilande rädsla fara genom kroppen när familjen jag är uppvuxen i krymper, när leden glesnar och jag själv inte bildat familj. Kommer jag aldrig att träffa någon? Ska jag för alltid leva ensam? Vad händer när jag dör, kommer någon ens att sakna mig?

Att träffa nya vänner som vuxen är inte lätt, inte alls så där enkelt som det var när man var liten då det räckte att fråga om någon ville hänga med ut och leka. Jag upplever att många inte verkar vara så intresserade av att lära känna nya människor. Därför är jag så väldigt glad att jag har träffat den här tjejen, Anna. Vi möttes genom AnnKathrin och har egentligen inte känt varandra mer än ett par månader, men jag har redan insett hur otroligt härlig och genuin hon är. Dessutom är hon så jäkla smart och besitter en massa kunskaper på områden som jag inte har en aning om. Ser fram emot att hänga mycket med henne!

Nära vänskap kräver tid och omsorg. Man får verkligen inte bli kompislat och strunta i att underhålla sina vänskapsrelationer, även om man kanske varken har tid eller kraft. Självklart finns det perioder i ens liv då man inte hinner vara så mycket vän som man borde, det behöver inte betyda att vänskapen påverkas så länge det finns tillit och acceptans. Men jag tror också att det är viktigt att prioritera rätt, för i slutändan är det ju mänskliga relationer som är det meningsfullt. Vänner växer verkligen inte på träd och hittar man nya i vuxen ålder ska man vara väldigt rädd om dem.

Så ta fram telefonen och ring dina vänner. Vänta inte med att tala om för dem hur viktiga de är för dig. Ge mer av din tid och de kommer att finnas där för dig när du behöver det som mest.

Möt hösten i stickat – 14 stickade tröjor jag vill ha nu

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Stickade tröjor hör väl ändå hösten till, inte sant? Nu kommer kylan krypande så jag sökte på internet efter en härlig stickad tröja att bära när vinden friskar i. Den får inte sitta för tajt, absolut inte klia. En man bara kan dra på sig men ändå känna sig lite fin i. Jag har gjort ett djupdyk i butikerna och hittat 14 snygga stickade tröjor som blir räddningen i höstrusket.

Enjoy!

Oversize polotröja i ull med slits i sidan, från Acne Studios.

Tröja i ullblandning med färgade ärmar från Alexa Chung.

Härligt saffransgul tröja från Sea.

Kabelstickad jumper från Fashion Union.

Krämfärgad lyxig mohairtröja från Filippa K.

Ulltröja med 80-talskänsla från Isabel Marant Étoile.

Paljetter på mjuk merinoull från Markus Lupfer.

Merinoulltröja i klassiskt färgkombo blå/vit/korall från Comptoir des Cotonniers.

Tröja i mohairblandning med hundtryck från French Connection.

Tjock ulltröja med hög krage och argylerutor från Massimo Dutti.

Ribbstickat i neongult från Samsøe & Samsøe.

Grovstickad ylletröja med retroinspirerat mönster från Peak Performance.

Pudrigt rosa polotröja i ullkashmir från Max Mara.

Blommönstrad ulltröja från RED Valentino.

 

A trip down Memory Lane

I helgen var jag över hos mamma och fortsatte rensningen i huset. Jisses vad många gamla grejer som dyker upp när man börjar rota i alla kartonger och byrålådor, allt från ungdomsböcker jag sträckläste i mellanstadiet till mammas åttiotalspumps (ska visa er vid tillfälle!). En djupdykning i minnenas stora sjö.

Jag växte upp i Täby Kyrkby och jag blir nostalgisk, lycklig och nykär varenda gång jag åker dit. I praktiken bara åtta kilometer från där jag själv bor, men på något märkligt vis känns denna plats som allra mest ”hemma” för mig. Trygghet. Det finns inte en vrå av Kyrkbyn jag inte känner till. Det kommer att bli svårt att säga adjö till huset när tiden är inne, det är en sak som är säker.

Lika mycket nostalgi infinner sig när de gamla veterantågen kör ut på Roslagsbanan. Att åka med dessa gamla tåg är så mycket barndom för mig. Jag minns fortfarande när jag blivit tillräckligt gammal att jag själv fick ta tåget till Tibble för att handla i Täby Centrum. På den tiden bara två stationer bort men en betydligt större resa mentalt. Så stor jag kände mig! Och sedan när jag började på gymnasiet åkte jag ju med de här tågen varenda dag fram och tillbaka. Tänk ändå.

Roslagsbanans veterantåg är ganska unika och det är så roligt att det blivit en tradition att man får åka med de gamla tågen några utvalda dagar varje sommar. Ibland förstår man inte värdet av ett tillfälle förrän det har blivit ett kärt minne ♥

 

Till hela bloggen