Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Fixad i barret!

Jag har varit hos Camilla igen, satt om extensions, putsat lugg och fiffat till nyansen. Visst blev det fint? Jag måste nog ha världens bästa frisör. Utan tvekan.

För några år sedan började jag spara ut igen eftersom jag saknade att ha riktigt långt hår att kunna swoosha med. Fast även om mitt hår växer snabbt, vilket jag är väldigt tacksam för, så tar det ju sån tiiiid. Så tidigt i våras lät jag Camilla övertala mig (jag var iofs inte så svårövertalad) att genskjuta naturen med Hairtalk – et voilà!

 

Torsdagsinspo

Nu när jag ändå redan har bombarderat er med så många bilder från Gleneagles så tycker jag att vi stannar kvar i Skottland ett tag till, i alla fall mentalt. Men vi lämnar Gleneagles och vänder blicken åt sydväst där en skotsk superanläggning väntar: Turnberry.

Bland alla ikonbanor står Turnberrys Alisa Course högt i popularitet. Belägen på randen av Atlanten talar vi links av bästa sort. Alisa har stått värd för British Open vid fyra tillfällen, senast 2009, och det är verkligen en underbar scen för The Open. Här finns lika spektakulära som legendariska hål där stor golfhistoria har skrivits. Det vore väl något att själv få åka dit och skriva vidare på den! Efter helgen som var har jag verkligen fattat tycke för Skottland, såväl atmosfären som folket och naturen så det skulle jag inte tacka nej till.

Här på Alisa utgör naturens element och det ombytliga vädret utgör en stor del av upplevelsen. Skulle den ständigt närvarande blåsten bli för svår är det samtidigt så vackert att man kan bortse från alla dubbelbogeys man garanterat kommer att göra. Det är väl ändå fair, känner jag.

I blickfånget står den storslagna fyren, 24 meter hög som visat sjömännen vägen ända sedan 1873. Och sedan 1901, då Turnberry invigdes, vägleder den golfare.

Det femstjärniga hotellet är lika omtalat som banan. Nu kan jag inte hela historien bakom men det var här som legenden Robert de Bruce en gång regerade. Och det ser ju superfint ut där det ligger inbäddat i grönskan med utsikt mot havet och den oförstörda kustlinje. Turnberrys andra bana Kintyre ska vara minst lika bra, sedan finns det också en niohålare, Arran, att pröva på om man vill maxa golfen.

Vi säger väl så, ha en fin torsdag!

 

Diamantfeber

Några kolatomer. Och så extremt tryck och hög värme under lång tid djupt nere under jordytan. Mycket mer behövs inte för att råvaran till en av vår tids främsta accessoar ska uppstå – diamanten. Genom slipning förvandlas sedan det hoppressade stycket kristalliserat kol likt den fula ankungen till en gnistrande diamant.

I förra veckan besökte jag Cartier inför öppnandet av deras nya butik på Smålandsgatan (här), så jag tänkte vi kunde prata lite om det här med diamanter. Saker som glittrar är ju alltid trevligt.

Ordet diamant kommer från grekiskans adamas som betyder oövervinnerlig. I det gamla Grekland trodde man att diamanter var bitar från stjärnor som fallit ner på jorden. I Cartiers butik hade de några riktiga show pieces, oerhört vackra smycken med en lyster som var helt makalös. Jag har funderat kring vad det är som är så åtråvärt med dessa gnistrande ädelstenar att vi är beredda att betala hundratusentals kronor för en liten sten på ett finger. Jag tror att det är magin. Diamanter är så mytomspunna och det finns en sorts aura kring dem, plus det faktum att de skapas under så extrema förhållanden, vilket gör att de är väldigt speciella.

Själv bär jag sällan smycken. Mina två ringar har jag alltid på mig – den ena med tre diamanter har jag ärvt av min mormor och den andra har jag låtit en guldsmed göra åt mig utifrån egen design och gammalt guld med stenar som jag lät smälta ner – och ibland ett armband eller ett pärlhalsband. Väldigt sällan örhängen och då har jag ändå haft hål i öronen sedan jag var liten, men jag tycker inte riktigt att jag passar i det längre, vet inte varför. Men jag skulle gärna vilja ha en riktig håll käften-ring på fingret med en fet diamant på. Jag känner att den skulle göra sig fint där.

Fortfarande är det väl övervägande män som köper diamanter till sina kvinnor men jag tycker mig märka att det har börjat ändras. Ett smycke som en diamantring är inte längre någonting man bara får som gåva, tvärtom har det blivit en ny självständighetssymbol, ett sätt att visa både sitt oberoende och sitt intresse för trender. Bland oss vanlisar är det kanske inte så många som har råd med några större stenar och det är väl däri som en del av dragningskraften ligger. Det ligger något åtråvärt i att äga vad som för många är ouppnåeligt och det är väl exakt samma sak med andra typer av lyxprodukter såsom handväskor, även om de förstås är betydligt mer lättillgängliga för gemene man.

Diamant är det hårdaste naturliga mineral man känner till. Diamantfyndigheter finns på många ställen i världen. Fram till 1700-talet var det i princip bara i Indien diamanter utvanns, i gruvorna i Golconda. 1726 gjordes de första diamantfynden i Brasilien, i en stad som numera bär det gnistrande namnet Diamantina (!). Gruvbolaget De Beers är i dag världens största diamantproducent med stora fyndigheter i Sydafrika.

Majoriteten av stenarna som utvinns går dock till användning inom industrin, bland annat till tandläkarborrar och slipmaskiner. Endast 20 procent duger till att bli smycken, men då talar vi också om perfekta stenar. Jag vet inte om ni har koll på Elizabeth Taylor men skådespelerskan var känd för sitt förhållande till både män och diamanter. Under sitt tio år långa äktenskap med Richard Burton skaffade sig Liz flera överdimensionerade diamanter storlek XXL. Den berömda Taylor-Burton stenen, en päronformad diamant på 68,09 carat, köptes 1969 av Cartier för hisnande 1.050.000 dollar, bara för att dagen efter säljas till skådespelaren Richard Burton som gav den till sin fru.

Diamanter kvalitetsgraderas och värderas efter fyra egenskaper: Color (färg), Clarity (renhet), Cut (slipning) och Carat (vikt). Alla fyra egenskaperna är lika viktiga i kvalitetsbedömningen och skillnaderna är svåra att se utan lupp.

En ädelstens färg beror på hur den absorberar ljus. Vitt ljus består av regnbågens färger, spektralfärger, och när det träffar en sten blir en del färger absorberande. De som inte absorberas passerar igenom och reflekteras och på så får stenen sin färg. Diamanter finns i de flesta färger; vit, blå, grön, gul, röd, rosa, brun och till och med svart. Ju klarare och blåvitare desto finare diamant. Den mest eftertraktade och värdefulla diamantfärgen är den rent vita, men den riktigt blåvita diamanten är ytterst sällsynt.

Caratvikten är någonting som jag förmodar att de flesta av er känner till. 1 carat är lika med 0,2 gram. Carat ska dock inte förväxlas med karat, som man använder för att beteckna guldhalt. Eftersom stora diamanter är mer sällsynta än mindre ökar priset per carat markant och värdet för en stor sten på till exempel 3 carat kan bli så mycket som 5-6 gånger högre jämfört med en sten som väger 1 carat. Storleken är den mest uppenbara faktorn när man bestämmer en diamants värde, men två lika stora diamanter kan ha mycket olika värde beroende på deras respektive kvalitet.

Renhet spelar en stor roll i värderingen. Man hör ofta ordet lupprent i diamantsammanhang vilket betyder ”utan urskiljbara inneslutningar vid tio gångers förstoring”. Inneslutningar är ädelstenarnas inre särdrag. De består oftast av främmande mineralkristaller och små sprickor eller brott och förekommer i de flesta stenar, även om de kan vara så små att de inte syns i tio gångers förstoring. Trots att inneslutningar egentligen anses vara skavanker och sänker priset kan de tillföra stenen ett intressant drag. De kan betraktas som naturens egna fingeravtryck och gör varje diamant unik.

Diamantens proportioner och symmetri är de faktorer som har störst betydelse för stenens briljans. Diamantsliparen försöker därför ta tillvara på varje stens bästa egenskaper och tar då hänsyn till dess färg, form, klarhet och vikt. Innan slipningen studeras diamanten noga. Innehåller den fel eller skavanker sågas den oftast itu mitt över felet. Rund briljantslipning är den mest populära slipningen eftersom den garanterar att ljuset reflekteras maximalt. Ju skickligare slipning desto mer gnistrar diamanten och desto större lyster får den. Andra populära slipningar är princess-, flander-, hjärt- och smaragdslipning. Själv är jag nog mest förtjust i flandersslipningen eftersom jag tycker det är så snyggt med kvadratiska former. Fast jag är inte kräsen, bara stenen är tillräckligt maffig kan jag nöja mig med det mesta, haha.

Ja, det var dagens lilla diamantlektion. Jag hoppas att ni fått lite nya kunskaper till mans – kanske till och med lite diamantfeber? Själv ska jag nog ta en sväng förbi juveleraren på vägen hem. Fönstershoppa kostar ju inget!

Klänning Love & Divine // Skor Peter Kaiser // Strumpbyxor Oroblu // Handväska Noa Noa // Armband Thomas Sabo

 

Glimtar från Gleneagles

Oboy, vilken fantastisk helg jag har haft. Jag vet knappt var jag ska börja. Den här resan till Skottland och Gleneagles var verkligen helt perfekt både längd- och innehållsmässigt. Ingen dag har varit den andra lik och jag har checkat av allt mellan himmel och jord på knappa 48 timmar – natur, ridning, spanat in golfbanor, lyxliv, gastronomiska höjdare och roliga aktiviteter som falkonering och lerduveskytte. Men följ med från min kameravinkel, stunder fångade med mobilen i farten.

Fredagen var härligt intensiv. Jag landade vid lunchtid och blev upphämtad av en privatchaufför som tog mig till Gleneagles. Man tänker ju att man ska mötas av dimma och duggregn, men det var tvärtemot strålande sol och milt så jag passade på att tanka så mycket energi jag bara kunde.

Något av det första jag slogs av var den vackra naturen. Gleneagles ligger ungefär tre kvart med bil nordväst om Edinburg, vid fötterna av högländerna, och landskapet är mystiskt, dramatiskt, kargt men ändå romantiskt på en och samma gång. På vägen från flygplatsen passerade vi slottet Linlithgow där Mary Queen of Scots föddes och en stund senare även platsen där den skotske nationalhjälten William Wallace mötte engelsmännen när de invaderade Skottland i början av 1300-talet – filmen Braveheart, ni vet.

Gleneagles Hotel öppnade 1924 och byggdes av tidigare skotskt järnvägsföretag, som även byggde tågstationen en bit ifrån. I dag ägs det av ett privat företag, Ennismore, som under de senaste åren lagt ner många miljoner pund på en helrenovering. Känslan från dåtidens elegans är kvar men man har blåst in nytt liv och har gett hela stället en modern fräschör, en balansgång de har lyckats väldigt bra med. När man besöker ett sådant här ställe så vill man ju känna historiens vingslag i väggarna samtidigt som det ska vara smakfullt och samtida.

Här finns runt 230 rum och sviter och jag fick typ den största? The Cragganmore Suite, herregud bara sovrumsdelen var större än min lägenhet! Och sängen kunde jag ligga på tvären i.

Enda nackdelen med sådana här fina sviter är ju att man spenderar alldeles för lite tid i dem. Vardagsrummet var hur tjusigt som helst men det fick jag knappt möjlighet att använda.

Eftersom byggnaden består av så många annex och vinklar och vrår får man ändå intrycket av att det inte är så stort som det är. Det känns intimt och mysigt. Det förstärktes av en massa öppna spisar och stora sittgrupper överallt – så härligt att slå sig ner för en afternoon tea och en bok, eller en drink före maten. Den här lilla piazzan inbjöd också till pausering.

Efter att snabbt ha installerat mig i min svit mötte jag upp Karen som är Gleneagles pr-chef för en kaffe i The Century Bar. Sedan var det dags att hoppa upp i sadeln, bokstavligen …

… så efter att ha bytt om till passande klädsel promenerade jag bort till deras sportarena där jag hade en ridlektion bokad. Gleneagles har en av Skottlands finaste ridanläggningar, vilket jag inte visste, med 26 hästar där man kan ta lektioner, rida uteritter, köra häst och vagn, eller lära sig spela hästpolo.

Hästen jag skulle få rida hette Alfie, var tio år och hade gått en del hoppning. Eftersom jag inte har ridit på typ 18 år var jag lite orolig att jag skulle vara alldeles för ringrostig men det gick faktiskt jättebra. Och det var så kul att sitta i sadeln igen!

Självklart ville jag ta några språng över hinder; en gång i tiden var jag faktiskt rätt vass på hoppning och tävlade en del på klubbnivå och det var precis lika kul som jag mindes det. Det här har naturligtvis väckt tankar på att jag kanske ska plocka upp ridningen igen. Fast samtidigt är det svårt att hinna med allt jag vill göra, så då kanske jag får pausa golfen i stället. Vi får se.

Ett glatt ekipage.

Mina farhågor att jag skulle ha sjukt mycket träningsvärk dagen därpå kom dock på skam. Jag kände mest av lite på insidan av låren och i bröstryggen. Tänker att det kanske var massagen som hjälpte till. Efter ridningen väntade nämligen aromamassage i spaet. Det är något jag aldrig missar när jag är iväg på ett sådant här fint ställe, att ta någon spabehandling och då gärna massage som jag aldrig unnar mig här hemma.

Efteråt tog jag det lugnt en stund innan jag gick upp till min svit för att byta om.

Halv sju mötte jag upp hotellchefen Conor O’Leary för en drink i The Century Bar. Rosébubbel blev det – jag sade inte nej till det.

Därefter blev det middag i en av de fem restaurangerna, The Birnam Brasserie, i fransk stil med en fin vinterträdgård. Åt charkuterier till förrätt och sedan skotska pilgrimsmusslor som var så jäkla gott! Åkte direkt upp på topp 5-listan godaste skaldjursrätter. Det glömde jag nu att fota men om ni tänker er perfekt stekta pilgrimsmusslor med selleri och äpple och allt toppat med tryffel så ser ni bilden framför er.

Min högst egensinniga frukosttallrik på lördag morgon fastnade dock på bild. Massor med god cheddarost, charkuterier och så det där sodabrödet (det till vänster) som var så vansinnigt gott. Innan frukost hade jag redan hunnit med en långpromenad medan det fortfarande var mörkt ute. Jag älskar att komma igång direkt på morgonen och har svårt att ligga kvar i sängen, även om det är världens skönaste hotellsäng. Sedan körde jag ett litet pass i deras gym som var riktigt stort och fint.

Det var klokt att frukostladda ordentligt för vid halv elva skulle jag skjuta lerduvor.

Fast först var jag ju tvungen att ta en bild med Andrew i hans fina kilt. Allstå det här med män i kilt, det gör något med mig. Kan inte förklara det men jag tycker det är så förbannat snyggt. Den kilt som Andrew bar var Gleneagles egen tartan med grå botten och en blå och röd ruta.

Varning för självskryt nu men jag var fasen en naturbegåvning. Vi testade flera olika stationer där lerduvorna kom från olika håll och i olika hastigheter och på en av stationerna sköt jag 6 av 6!

Matchande klädd var jag också. Nick som min instruktör hette var mäkta imponerad. Kanske inte så mycket av klädseln – själv var han oklanderlig i jaktutstyrsel och mörkgrön slips med må orange änder på – men av hur jag sköt. Superkul!

Eftersom solen sken och jag hade några timmar egentid innan lunch så tog jag en långpromenad över golfbanorna. Gleneagles är ju världsberömt för sin golf med banorna King’s, Queen’s och PGA Centenary, som är den banan där Ryder Cup spelades 2014 och där även Solheim Cup avgörs nästa år.

Jag hoppas verkligen få möjlighet att vara på plats då. Det måste vara helt magisk stämning med 50 000 åskådare på plats som hejar fram Europas lag.

Väl tillbaka hämtade jag min dator och gick till The Dormy i klubbhuset. Fortfarande proppmätt efter frukosten nöjde jag mig med en fika och satt och skrev en stund. Solen flödade och både The Dormy och Auchterarder 70, den andra restaurangen i klubbhuset som syns här i bild, fylldes snabbt med folk. Tydligen är det tradition här att gå ut och äta lunch hela familjen på helgerna så det var ganska snart fullt med folk i alla åldrar.

På eftermiddagen drog molnen in men det var uppehåll vilket var skönt eftersom det stod fågelhundsträning och falkonering på programmet. Väldigt intressant och lärorikt att se hur de arbetar med detta

Det här skulle jag kunna prata om hur länge som helst men det får vi ta en annan gång. Jag fick i alla fall jobba med den otroligt vackra falken Delta …

… och smartsnabba labradoren Bracken.

Klockan slog fem och det var dags att svida om till aftonkläder. Jag skulle nämligen avnjuta drink i dekadenta American Bar med Colin Farndon, som är chef för Gleneagles aktivitetsutbud.

Colin som visade sig vara en mycket trevlig man – är inte alla britter det? –  har jobbat många år i hotellbranschen och det var intressant att höra honom berätta mer om hotellets historia och hur de arbetar för att fortsätta att vara relevanta i framtiden.

Middag på finrestaurangen The Strathearn. Jag beställde pilgrimsmusslor till förrätt, ja igen, haha, och sedan skotsk hummer som hastigt grillats. Mumma. Ja, sedan avslutades kvällen med lite mer champagne och minglande i salongerna innan jag, som det så fint heter, drog mig tillbaka.

God gott!

 

Till hela bloggen