Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

En dokumentär jag rekommenderar

Jag måste bara tipsa om amerikansk dokumentärserie jag såg på SVT Play i helgen, ”Elitstyrkans hemligheter USA”. Jag följer ju inga tv-serier eller ser särskilt mycket på film, däremot älskar jag dokumentärer och den här var helt vansinnigt intressant och fängslande. Jag kunde inte slita mig utan plöjde alla åtta avsnitt på raken.

Den handlar om 30 vanliga män och kvinnor som försöker fullfölja en utbildning som bygger på samma metoder som för USA:s specialförband Navy Seal, Army Rangers och Gröna Baskrarna. Den extremt tuffa rekryteringsprocessen som sker under ledning av sex specialutbildade krigsveteraner är en prövning för både kropp och psyke och fasen vad dessa personer tvingas utstå. Stenhård fysisk träning, oupphörliga förhör och angrepp med tårgas och annat.

Jag tror inte, precis som också framkom i dokumentärserien, att det i en urvalsprocess går att förutse vilka som kommer att vara kvar i slutet. Man är den man är. Alla har en svaghet. En efter en hoppar de av, inte alltid på grund av att de inte längre orkar fysiskt utan för att de inte klarar det mentalt; den psykologiska kampen är nog den allra största. Urvalsprocessen handlar bara om en själv, inte om någon annan. Man måste hitta något i sig själv som gör att man orkar fortsätta och det var väldigt intressant att se hur deltagarna reagerade på all press. Målet var att de efteråt skulle vara den bästa versionen av sig själva. Vartefter de klarar av uppgifter och man får veta mer om varför de frivilligt går igenom programmet är det flera personer som förvånar och imponerar på mig, särskilt rekryt 11. Vilken livshistoria och vilken mental styrka och ledaregenskap han uppvisar.

Hur skulle jag själv klara ett liv i elitstyrkan, eller ens den här utbildningen?  Jag vet att jag inte har den fysiska styrkan på långt när, däremot är jag seg och uthållig och jag tror att jag är hyfsat mentalt stark. Fast å andra sidan vet man ju inte hur man agerar förrän det verkligen är skarpt läge.

Min pappa är f d yrkesmilitär och för mig var det alltid väldigt självklart att man kunde jobba inom Försvaret. När jag fyllde 18 funderade jag själv länge på att göra lumpen. Nu blev det tyvärr inte så, vilket jag faktiskt ångrar än idag för jag tror att jag skulle ha trivts att arbeta i den miljön, inte minst hade det varit en bra lärdom att ha med sig i livet. Men steget från att göra svensk värnplikt till att genomföra den typ av utbildning som Navy Seal gör är också väsensskild. Hur som, se den!

 

Sparris med citronhollandaise och serranoskinka

Man gillar ju när sparrisen kommer. Denna efterlängtade grönsak som blir en kulinarisk höjdare även med bara några få kompisar på tallriken. Att äta mat just nu gör en glad mest hela tiden. Allt är gott så här på våren. Den första rädisan, den första potatisen, den första sparrisen. Jag tycker grön sparris är godare än vit och den kan ju varieras i det oändliga; kokt, stekt, marinerad, grillad, glaserad, ugnsbakad. I går lagade jag grön sparris med citronhollandaise och serranoskinka. Superenkelt och supergott.

Vill man göra det lite festligare och dricka vin till så finns det många sorter som passar bra att kombinera med, men man måste få smakerna att samspela för sparris innehåller glutamat som kan ge vin, särskilt rött vin, en metallisk bismak. Allra bäst passar det med ett friskt och fruktigt vitt vin med lite sötma (halvtorrt till torrt). Till den klassiska sparrisrätten med hollandaisesås kan ett fylligt och smakrikt vitt vin utan för mycket fatkaraktär också passa bra. Varför inte en champagne?

Här kommer i alla fall gårdagens middag som recept.

Ingredienser (4 personer):
ca 250 g grön sparris
8 tunna skivor serranoskinka
150 g skirat smör
2 äggulor
citronsaft och skal från 1 citron
salt och peppar

Börja med att koka upp en kastrull med lättsaltat vatten till sparrisen, samt en kastrull med vatten till vattenbad för hollandaisesåsen. Skär eller bryt av den hårda nedre delen av sparrisen. Sparrisen går naturligt av där den träigare delen som man inte vill ha släpper. Lägg åt sidan och ha redo att koka under tiden som du vispar hollandaisesåsen. Den behöver 3–4 minuter beroende på tjocklek.

Smält smöret i en kastrull på medelhög värme utan att det bryns. Kontrollera gärna temperaturen, smöret bör vara 80–85 grader, är det varmare är risken stor att såsen skär sig. Ställ åt sidan.

Vispa äggulorna i en skål (gärna av glas) eller mindre kastrull över ett vattenbad på svag värme. Det får inte bli för varmt för då koagulerar äggulorna. Vispa tills de börjar bli vita och fluffiga.

Tillsätt en liten skvätt av det skirade smöret under kraftig vispning så att det binder. Tillsätt resten av smöret droppvis lite i taget och vispa hela tiden. Undvik att få med det vita skummet (bottensatsen).

Ta av från värmen och tillsätt finrivet citronskal samt en del av citronsaften. Smaka av tills du är nöjd med syrligheten, salta och peppra. Servera den nykokta sparrisen med ljummen hollandaisesås och några skivor god serranoskinka.

 

En annan dag

Fortsatt glad påsk! Ville egentligen bara kika in och säga god morgon så här på annandagen. Har ni haft en fin påskhelg? Här i Stockholm har det varit ett jäkla pangväder, och så härligt att solen går upp så tidigt nu. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat utomhus den här helgen med ryggen mot en vägg och en kaffekopp i händerna.

Det har varit en lugn och rofylld helg i eftertänksamhet och saknad efter pappa. Men lite påskfirande har det ändå blivit, och så har vi ägnat tid åt att rensa i huset som nu är sålt. Det känns skönt att det är ett ungt par som är uppvuxna i kyrkbyn precis som jag och mina bröder som kommer att ta över huset. Nästan 45 år blev det och ni kan ju tänka er vad mamma och pappa hann samla på sig under de åren så det kommer ta sin tid att tömma.

Vad denna annandag påsk har i sitt sköte är ännu lite oklart, men jag ska sitta och skriva en del, förbereda en intervju jag gör nästa vecka och pilla lite med det administrativa för bolaget. Häromdagen fick jag tillskott till bokhyllan så jag tänkte också öppna pärmarna på min nya bok (klick) av Celeste Ng. Jag tyckte om hennes förra roman ”Allt jag inte sa” så jag har stora förhoppningar på ”Små eldar överallt”. Den väcker frågor kring kärlek, abort, hemligheter och lojalitet och har länge legat på New York Times bästsäljarlista och det bådar ju gott. Dessutom håller den just nu håller på att filmatiseras till teveserie med Reese Witherspoon och Kerry Washington som producenter och skådespelare – spännande!

Må väl, hörs imorgon.

 

Påsk, pappa, vemod och varma minnen

Jag kan fortfarande höra pappas röst. Skratta till åt ett minne som dyker upp, bli glad över ett gott råd han gett mig och som jag hållit fast vid. Men under vintern som gått är det som att mina inre bilder av pappa har börjat blekna lite. Ibland får jag panik när jag känner att han försvinner. När detaljer och händelser blir suddiga och fnasiga i kanten och jag inte längre kan minnas hur det var. När jag kliver in i det tomma huset där varken han eller mamma längre bor kvar. Där endast väggarna skvallrar om det liv som en gång levdes där. Då hugger det till av ångest.

Det är påsk och jag saknar pappa något oerhört. Det gör jag varje dag men extra mycket så här när det är en långhelg som i mångt och mycket handlar om umgänge med familjen. Det känns vemodigt. Den första julen direkt efter att pappa hade dött var till exempel en prövning. En sorgeprövning. Det tog hårt på mig eftersom julen var så starkt präglad av pappa. Ett julbak utan honom kändes lemlästat. Stundtals ville jag bara packa väskan och fly utomlands för att slippa allt, glömma bort att det var jul. Det blev så tydligt att livet aldrig mer skulle vara sig likt, och att en ny tid väntade där vi som är kvar var tvungna att skapa nya traditioner utan honom.

Jag tycker så mycket om påskhelgen och det var en favorithögtid även för pappa. Färgglad och otvungen då man kan göra lite vad man har lust med – vilket för oss ändå alltid slutade på ungefär samma sätt: Sillbord och påsklamm, kortspel, påskäggsjakt, promenader, kanske en golfrunda, fika på bänken framför köket med ansiktena vända mot solen. Obetydligt innehåll, kan tyckas, men oerhört minnesfulla stunder. Tid och rum för varandra.

När pappa dog gjorde jag inget annat än sörjde. Sörjde och sörjde tills jag trodde att jag var klar. Nuförtiden sörjer jag väldigt sällan, men ibland kommer det liksom ifatt en. Sorgen har blivit till saknad, en saknad som numera bor i varje andetag jag andas.

Tiden går och det har blivit påsk igen. Det är så tyst och tomt och ensamt. Jag vill men orkar inte riktigt ta itu med påskhelgen. Tänkte att jag skulle ha bjudit in familjen till en fin påskmiddag med sill och snaps och ägghalvor och gula porslinskycklingar på bordet men lusten finns inte där. Eller jo, lusten finns där men inte kraften. Det får väl vara så då, tänker jag. Men det känns vemodigt. Igår kväll läste jag lite i pappas dagbok. Lars, Lasse, som han hette, hade en sådan där 10-årsdagbok där han skrev ett par tre rader om dagen och noterade vädret och små och stora händelser. Jag bläddrade tillbaka genom åren till tidigare påskhelger för att se vad vi gjorde då, i ett försök att hålla minnena vid liv.
Långfredagen 2015: Kokar saft, 8 flaskor. Behövde plats i frysen. L strök handdukar + dammsög.
Påskafton 2014: Melodikrysset. J på kortspel och påskmiddag. Konstigt lamm.
Skärtorsdag 2012: R jobbade ½ dag. Vi sågs i TC. Köpte påskmat rabatt 12 % = 250 kr. Köpte böcker till 4 flickor.
Påskdagen 2010: Flugor och fjärilar – VÅR. En promenad med Jenny.

Under pappas sista levnadsår blir det allt glesare mellan noteringarna. Raderna under påsken 2017 lyser tomma. Pappa låg då på sjukhus och jag var där med ett enormt påskägg åt honom med saker jag hoppades skulle liva upp tillvaron lite. Jag tog några bilder på honom medan han satt på sängkanten och öppnade påskägget och jag tittar på den där bilden. Han är orakad och vildvuxen i håret, ser tunn ut i den blå landstingströjan. Men jag kan ändå se ett ljus i hans ögon – det var ju trots allt påsk.

Så idag kommer jag att minnas pappa just så, med ett ljus i ögonen. Och jag kommer att ägna dagen till att göra lite vad jag har lust med, kanske sillbord och påsklamm, kanske kortspel, kanske påskäggsjakt, kanske en promenad eller en golfrunda, och definitivt fika på bänken framför köket med ansiktet vänt mot solen.

 

Till hela bloggen