Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Body talk – om kroppsspråk och andra grejer

Chinos Kappahl // T-shirt H&M // Kavaj Massimo Dutti // Sneakers Rizzo

 

Kommunikation kan vara fascinerande. Häromdagen var jag och lyssnade på ett föredrag men hade svårt att ta till mig vad föreläsaren pratade om. Även om han var säker i sitt ämne och på sättet han talade så levde hans kropp sitt eget liv. Rörelserna var ryckiga, han lade ofta armarna i kors och blicken fladdrade. Så när jag gick därifrån kom jag nästan inte ihåg någonting av föredraget eftersom jag mest suttit och stört mig på att rörelserna inte riktigt stämde överens med vad han talade om. Det fick mig att fundera på det här med kroppsspråk och hur viktigt det är för att skapa förtroende och bli omtyckt.

Att prata så att andra lyssnar är inte alltid så enkelt. Även om informationsutbytet för de flesta av oss börjar och slutar med ord, så finns också en rad andra faktorer att väga in. När vi möter andra människor gör kroppen många omedvetna rörelser beroende på situationen. Ibland är kroppsspråket uppenbart; ser man någon gråta så fattar man att de är upprörda över någonting. Andra gånger är signalerna inte alls så tydliga. Vad ska man till exempel tro om någon som tar sig om hakan, blir personen plötsligt fundersam eller är det bara så att det kliar?

Vi kan väl alla relatera hur det är att missuppfatta andra, eller att själva missuppfattas trots att vi tycker att vi varit så tydliga. Men det är så lätt att tolka in något annat bara genom att läsa av en annan persons kroppsspråk, Eller om man pratar med någon som berättar något trovärdigt, men som samtidigt inte tittar en i ögonen och vars kropp fullkomligt signalerar FAKE NEWS. Vågar man ens tro på personen då?

Jag tycker att det här är ett jättespännande område och oerhört intressant att studera andras kroppsspråk, vad de säger med kroppen utan att de är medvetna om det och hur svårtolkat deras budskap kan bli. Det har gjorts mycket forskning för att bestämma hur ens kroppsspråk kan förstärka eller förstöra chanserna att bli hörd och förstådd. Olika rön talar om olika procentsatser, men man brukar säga att det vi kommunicerar verbalt med ord endast utgör ca 10 procent av kommunikationen. De övriga 90 procenten utgörs av icke-verbal kommunikation såsom rösten, ansiktsuttryck, kroppsspråk, gester, blicken, klädsel och frisyr.

Just kroppsspråket och de missförstånd det kan orsaka blir särskilt tydligt när vi möter folk från främmande kulturer. Medan svenskar i regel använder sitt kroppsspråk sparsamt så är expressiva gester naturligt för exempelvis sydeuropéer. Jag som spenderat rätt mycket tid i Spanien och södra Frankrike har ju lärt mig att yviga gester inte nödvändigtvis innebär att personen är förbannad eller irriterad, utan bara att det är det naturliga sättet att tala.

Även det här med den intima sfären är intressant och hur kroppars avstånd till varandra under ett samtal kan variera i olika kulturer. Har ni någon gång varit med om att en person ni kanske inte känner stått väldigt nära er när den talat och hur konstigt, nästan obehagligt, det kan kännas? Konsten att hålla rätt avstånd är verkligen inte lätt men tydligen är det ideala samtalsavståndet mellan två personer 30 centimeter enligt forskningsrön så det får man väl ta som en riktlinje. Fast det där tycker jag man känner ganska direkt, vad som känns bekvämt och bra och vad som blir lite för nära.

Förutom kroppsspråket sker en stor del av kommunikationen också genom hur rösten låter. En röst säger ju otroligt mycket om en person. Folk är vanligtvis väldigt medvetna om hur andra låter men tänker kanske inte på hur de själva låter. Och ta det här med röstens tonfall. Bara en liten nyansskillnad i betoningen kan helt ändra innebörden av frasen och förändra en förolämpning till ett skämt och ett skämt till en förolämpning.

Nyckeln till en bra kommunikation är att förstå kroppsspråk. Jag tänkte avsluta med några tips som underlättar ett kongruent kroppsspråk och som jag själv försöker att tänka på så ofta jag kan för att skapa förtroende och underlätta samtal. Hoppas att de kan vara till hjälp även för er.

  • Sträck på dig, det ger ett säkrare intryck.
  • Ta ögonkontakt med människor du möter.
  • Dra på mungiporna, ett leende smittar lätt av sig.
  • Lyssna aktivt när den andra pratar och var nyfiken, då blir du själv intressant.
  • Tänk på andningen. Sänk axlarna och andas med magen.

Jag vill också passa på att tipsa om detta TED Talk där Amy Cuddy, professor i socialpsykologi vid Harvard University, berättar om hur kroppsspråket formar oss och hur vi – medvetet och omedvetet – blir bedömda av andra beroende på vilka signaler vi sänder ut. Se det!

 

Route de lavande – lavendelvägen genom Provence

Lavendel

Färgen och doften från lavendelfälten fångar essensen i Provence. Det är ganska häftigt, fö rmig är det en rikedom att vara någonstans där det doftar örter och kryddväxter som lavendel, rosmarin, timjan och lagerbuskar som parfymerar luften. Det är något med urprungligheten som gör att man blir ganska ödmjuk inför allt.

Just lavendel har alltid varit en favorit; jag har bland annat skrivit om det här. Att vistas i när de oändliga lavendelfälten blommar med sin blåvioletta ton är en upplevelse för alla sinnen. Så ska ni till Provence i sommar vill jag varmt rekommendera lavendelvägen, Route de lavande. Vandra, cykla eller hoppa in i bilen och följ de franska småvägarna från by till by.

Lavendeln blommar i slutet av juni till mitten av augusti och odlingarna är främst koncentrerade i Haute-Provence norr om Avignon, på högplatån runt Sault, vid foten av Mont Ventoux, och runt Apt och Gordes i Luberondalen. Det blir en fantastisk road trip där det är nästintill omöjligt att inte få med sig minnesvärda bilder hem. Instamagic!

Stanna till hos lavendelodlare och destillerier och handla med er hem ljuvligt doftande lavendelprodukter. Många byar ordnar festivaler till lavendelns ära och i Coustellet finns också ett lavendelmuseum att besöka.

Mer information finns här:
www.routes-lavande.com
www.lavande-provence-aoc.com
www.museedelalavande.com

On my mind: Grundstenar

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Baddräkt, shorts och ballerinaskor är väl ändå basen i sommargarderoben, tycker ni inte? Här har jag satt ihop tre outfits för olika plånböcker; budget, mellan och lyx.

Baddräkt med volang Åhléns // Blommig baddräkt By Malina // Baddräkt i härligt cerise Diane von Furstenberg

Klassiska bermudashorts Sebago // Paperbag denimshorts Re/Done // Broderade linneshorts Giuliva Heritage Collection

Ballerinaskor i mocka Chloé  // Slip-in i läder Malone Souliers // Spetsiga flats i mocka Rupert Sanderson

 

Vive le weekend!

God morgon! Ett nedslag med vad som fångat mitt öga den här helgen:

Espresso och Nice Matin. En bra start på dagen, och utsikten kunde vara sämre.

Juan-les-Pins är den klassiska badorten som på tiden då det begav sig attraherade den europeiska societeten och amerikanska filmstjärnor, som ville leva ett bekymmersfritt societetsliv varvat med sunda strandaktiviteter.

Juan-les-Pins växte i popularitet på 1920-talet och överallt hittar man hus och detaljer som relaterar till la belle époque, art déco och jazzens guldera.

Ett parti pétanque på klassisk spelmark under pinjeträden i Petit Pinède. Här träffas kompislagen varje dag för att under vilda diskussioner och många axelryckningar spela om äran.

Jazzfestivalen Jazz à Juan, anledningen till att jag var på plats för att bevaka. Jazzfestivalen har sedan starten 1960 utvecklats till en musikfestival öppen för nya influenser, artister och besökare från många länder. Man behöver definitivt inte vara någon utpräglad jazznörd för att uppskatta festivalen för programmet är både brett och smalt på samma gång, vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar den. Den andra stora anledningen är den helt unika spelplatsen, Pinède Gould.

I år slog festivalen, den 59:e upplagan i ordningen, rekord vad gäller antalet besökare. Över 27 000 besökare har sett konserterna och då räknar man inte in de många gratiskonserterna som ägt rum runt om i staden varje dag under tio dagar.

Det är svårt att lista alls fantastiska artister som har uppträtt under pinjeträden i Pinède Gould, där haven utgör fond och cikadorna som sirrar ackompanjerar taktfast. Men några av namnen är Sonny Rollins, Ray Charles, Ella Fitzgerald, Keith Jarrett och Earth Wind & Fire. Nästan lika kul är det strosa runt och lyssna på de små band och lite mer okända artister som uppträder lite här och där i Juan-les-Pins och Antibes.

Jag var särskilt glad eftersom jag i år fick se Jamiroquai och karismatiske Jay Kay, en av mina husgudar. Ni känner väl till låtar som Cosmic Girl, You give me something och Virtual Insanity? Konserten var magiskt bra med hits efter hits av Jamiroquais unika mix av acid jazz, 70-talsdisco-rock, och han sjunger precis lika gudomligt nu som när han slog igenom. Jag fick också möjlighet att se konserterna med bland andra saxofonisten Candy Dulfer och jazzpianisten och sångerskan Diana Krall. Dessa ladies fick verkligen la Pinède Gould att koka. Grymt bra!

Promenader längs lugna vikar runt Cap d’Antibes, den grönskande udden där jetset och bättre bemedlade har sina lyxvillor.

Port de l’Olivette.

I Antibes gamla stad är det bara en färgpalett som gäller: pasteller, pasteller, pasteller.

Socca, kikärtspannkaka. Check på den! Och det är fortfarande samma snubbe som tillagar dem i lerugnen på Marché Provençal som första gången jag besökte Antibes för många år sedan.

I sval arbetskostym.

Merci de cette fois-ci Juan-les-Pins et Jazz à Juan!

 

Till hela bloggen