Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

Att möta människor

Ibland träffar man människor som verkligen gör intryck. Människor man känner att man delar något med trots att det är första gången man mötes. Det blir möten som dröjer sig kvar inombords.

Personligen tycker jag mycket om att möta nya människor. Som journalist och entreprenör träffar och interagerar jag naturligt med många människor av olika nationaliteter, kulturer, åldrar och personligheter. Men även i det privata är jag väldigt öppen som person och tar gärna kontakt. Jag är genuint intresserad av andra människor, deras bakgrund och livsöden. Det är som att jag inte kan hindra mig själv från att öppna munnen så snart jag råkar på någon; på tåget på väg till jobbet, gatuarbetaren jag passerar under en promenad, eller om jag så bara får ögonkontakt med personen före mig i kön på Ica.

Att prata med andra är kul. Det är kul att höra nya historier och idéer. Jag gillar känslan av samhörighet som sker i stunden av ett bra samtal. Nya människor ger nya perspektiv och det är nästan alltid värdefullt, eller åtminstone underhållande. Om inte annat så har samtal med slumpmässiga främlingar ofta lett till nya äventyr eller kunskapsinhämtning som jag aldrig annars skulle ha fått.

Jag tror att det är viktigt att lära sig att vara öppen för nya människor. Jag fattar självklart att alla inte är som jag, och naturligtvis har även jag stunder då jag vill vara själv, ensam, inte tala med någon alls. Men det är min övertygelse att mötet mellan människor har ett stort värde.

Mötet är det som gör oss till människor, tänker jag. Att kommunicera är nyckeln till livet. Ta bara äldre generationer som till fullo drar nytta av hela kommunikationskonceptet eftersom de växte upp med att tala ansikte mot ansikte. Generation Y växte upp med att stirra på skärmar. I dag spenderar många av oss timmar på Facebook och andra sociala medier och vi är så fångade i våra tajta grupper och vänkretsar och bubblor där de fattar dig och du fattar dem och vi kan läsa varandras tankar. Att däremot konversera med någon ny och främmande innebär att att man måste engagera sig och interagera på en annan nivå. Det kräver mer av oss.Jag tror att det är viktigt att lära sig att vara öppen för nya människor. Jag fattar självklart att alla inte är som jag, och naturligtvis har även jag stunder då jag vill vara själv, ensam, inte tala med någon alls. Men det är min övertygelse att mötet mellan människor har ett stort värde.

Den digitala utvecklingen går i rasande hastighet och ger oss fantastiska möjligheter. Men samtidigt tror jag att även om det virtuella mötet är så etablerat så fungerar det bäst som ett komplement till de fysiska mötet ansikte mot ansikte. Den mänskliga kontakten då man delar någons blick, får kroppsspråket och skapar en gemensam ”arena” är oöverträffad.

Mötet är det som gör oss till människor, tänker jag. Att kommunicera är nyckeln till livet. Ta bara äldre generationer som till fullo drar nytta av hela kommunikationskonceptet eftersom de växte upp med att tala ansikte mot ansikte. Generation Y växte upp med att stirra på skärmar. I dag spenderar många av oss timmar på Facebook och andra sociala medier och vi är så fångade i våra tajta grupper och vänkretsar och bubblor där de fattar dig och du fattar dem och vi kan läsa varandras tankar. Att däremot konversera med någon ny och främmande innebär att att man måste engagera sig och interagera på en annan nivå. Det kräver mer av oss.

Den digitala utvecklingen går i rasande hastighet och ger oss fantastiska möjligheter. Men samtidigt tror jag att även om det virtuella mötet är så etablerat så fungerar det bäst som ett komplement till de fysiska mötet ansikte mot ansikte. Den mänskliga kontakten då man delar någons blick, får kroppsspråket och skapar en gemensam ”arena” är oöverträffad.

Jag ser främlingar lite som ”vänner jag inte har träffat än”. Mestadels är det lätt, allt man behöver göra är att le, fråga dem hur deras dag går eller inleda ett samtal om något personen bär, eller vad som. Det behöver inte vara så svårt. Alla människor förtjänar ens respekt och jag tror att vi många gånger låser oss i förutfattade meningar innan vi ens låtit personen vi möter öppna munnen. Jag försöker alltid att möta människor med ett öppet sinne. Jag tror, att prata med människor som man kanske uppfattar som annorlunda kommer så småningom att ge en själv en mycket bättre förståelse för livet också.

Jag har haft förmånen att träffa och umgås med massor av kreatörer, entreprenörer och diverse vildhjärnor. Jag vet inte hur många av dessa från början slumpartade möten som resulterat i affärsinteraktioner eller vänskap. Särskilt det gångna året har innehållit en rad minnesvärda möten, inte minst då jag befunnit mig på resande fot. Men det som är positivt för oss – att resa och mötas – är tyvärr inte utan kostnad, inte minst för klimatet. Därför tror jag att vi kommer att behöva ta de möten som uppstår i vardagen på allt större allvar. Livet är kort och man vet aldrig vilka av de man möter som kommer att göra skillnad i ditt liv. Kanske kommer de att lära dig något intressant. Kanske kommer du att hjälpa dem på något betydelsefullt sätt. Kanske kommer de att ge dig nya perspektiv på saker och ting. Kanske kommer de att bli ditt livs kärlek. Kanske kommer de att bli din bästa vän. Men om du aldrig öppnar upp för att mötas så kommer du aldrig att veta.

Jag är därför så innerligt glad att jag träffat AnnKathrin som nu är min partner in crime. Att vi två tillsammans inom bara några dagar sjösätter vår gemensamma vision i accessoarmärket akenberg känns så stort – och hade inte blivit verklighet om det inte vore för det där allra första spontanta mötet i en soffa på ett kontor på Drottninggatan för snart två sedan. Tänk va?!

 

Words of wisdom

“Grateful for where I’m at, excited about where I’m going.”

 

Glad fredag alla där ute. I dag ska det bli närmare tio grader här i stan och då kan man inte vara annat än peppad på dagen och på helgen som är i antågande. Vad har ni för planer? Själv ska jag dricka finkaffe på stan, äta middag med en kompis i soffan, planera ett event, lyssna på det här, skriva klart en text om tre samhällsförändrare och powerbabes, fira våren, köpa en vit t-shirt och sälja ett radhus.

 

Foto: Emma Grann / Studio Femme 

 

Teleportering till sydligare breddgrader

Inspirerad av Petras roliga inlägg vill jag härmed teleportera mig till en annan breddgrad.

Morgonen börjar med att jag vaknar upp på latituden 20° 17′ S, nämligen Mauritius. Jag har precis klivit upp ur sängen i min drömmiga villa på Belle Mare Plage alldeles intill stranden.

Snabbt satt på mig baddräkt och en tunn klänning ovanpå. På väg ner för ett första dopp fastnar jag inför utsikten som får mig att tappa andan.

Jag bestämmer mig för att vänta med badet och ger mig i kast med frukostbuffén.

Sedan kan jag inte vänta längre. Det blir bad, både i hav och pool.

Konstaterar nöjt att Sverige och vintern är långt borta.

När eftermiddagen kommer gör jag mig redo för en fördrink i loungen, blossande röd om kinderna.

Innan det är dags för middag i den tropiska natten.

Ny dag: Golf på schemat!

Det går bra. Eller faktiskt bäst. Jag blir således bjuden på segerlunch …

… av mitt trevliga sällskap.

Innan eftermiddagen går mot kväll hinner jag med en lång promenad längs den långa vackra sandstranden.  Palmbladen rasslar behagligt i brisen.

Uppsnofsad för kvällen konverseras det med i goda vänners lag.

Innan vi intar middag där kockarna överträffar varandra i kulinariska rätter. Jag konstaterar nöjt att jag nog aldrig har ätit någon godare mat än den nygrillade fisken och skaldjuren som serveras.

Dagen därpå vaknar jag redan klockan sex och ger mig ut på en lång löptur längs havet. Naturen är bedövande vacker, helt filteroberoende.

Tagen av alla intryck intar jag en skön dagbädd invid poolen. Jag läser, skriver och funderar över livet medan underliga fågelläten gäckar. I en hel timme ligger jag helt stilla och ser ut över detta.

Sedan fortsätter mitt filosoferande här, jag känner mig som ett barn på nytt och förtränger tanken på att jag snart måste åka hem.

I stället gör jag mig så toksnygg jag bara kan.

Och smäller sedan av ett stort party i alla regnbågens färger med ett gäng powerdonnor!

Och när den ljumma kvällen övergått till sen timme och till och med gryning vandrar jag tillbaka till min villa och tänker att här …

… på den magiska resorten Belle Mare Plage på Mauritius allra vackraste strand hör jag hemma.

 

Arbetsuniform, ja eller nej?

För något år sedan läste jag en artikel om art directorn Matilda Kahl som haft på sig samma uniform på jobbet i tre års tid för att slippa planera sin outfit varje dag. Hennes stående klädval var vit skjorta och svarta byxor. Genom att alltid köra samma outfit kunde hon i stället för att slösa tid på att välja kläder på morgonen rikta all sin kreativitet på jobbet.

Andra som också kör på det är bland andra Mark Zuckerberg som sportar sin grå Brunello Cucinelli t-shirt. Steve Jobs blev ju känd för att alltid bära svart polotröja, jeans och New Balance sneakers. För att inte tala om salige Karl Lagerfeld med sin ikoniska uniform bestående av stärkt vit skjorta med hög krage (han lär ha haft ett tusental i garderoben), svarta solglasögon och skräddarsydda svarta kavaj.

Samma outfit varje dag känns ju som en bra idé och ibland tänker jag att jag också skulle börja med det. Men direkt efter dyker tanke nummer två upp: vad skulle bli min jobbuniform? Jeans bär jag redan i dag i alla fall 75 % av tiden så de blir det nog. Men upptill då? Vit t-shirt med svart blazer över? Skinnjacka? Eller skulle jag göra en Jobs och satsa på den svarta polotröjan?

Nu tror jag kanske inte att jobbuniform skulle passa mig i längden. Jag skulle nog säkert känna mig befriad från onödig stress och, precis som Kahl säger i artikeln, slippa känna pressen på att alltid bevisa min kreativa förmåga (och att jag har koll på modet) genom mina kläder. Men samtidigt skulle nog mycket av lusten försvinna, glädjen i att faktiskt byta skepnad – och karaktär – efter humör och lust. Är inte det något av modets styrkor, att kunna visa vem man är och styrka sin identitet men också hur man vill uppfattas av andra?

 

Till hela bloggen