Jenny Olsson

Jenny Olsson har tillhört journalisteliten i många år och skriver regelbundet för en rad magasin och varumärken. Hon är också grundare av konceptet Golfilicious och har hittills publicerat fem böcker. Kreativt bollplank, redaktionschef, projektledare och konceptutvecklare är andra roller Jenny skriver på sitt cv och som hon gärna tar sig an. För, som hon menar, det vore ju dumt att ägna sina 10 000 arbetsdagar i livet med att alltid göra samma sak. Och tråkigt.


Bloggen hör till kategorin "livsstil" och är en levande inspirationskälla med en skön mix av ämnen såsom träning och hälsa, stil och skönhet, tankar och drömmar om livet och karriären. Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om här. Och så får ni följa med på resor, såväl mentala som jordiska när Jenny söker nya sweet spots.


Är du intresserad av ett samarbete eller annonsering? Kontakta collaborate@sweetspotstories.com
För övriga frågor hör av dig till info@sweetspotstories.com

Jenny Olsson

Stark i tron om att livet inte handlar om vilka du känner utan om vilka du möter, älskar Jenny att möta nya människor. Om detta och allt annat som får hennes hjärta att slå lite snabbare får ni läsa om i hennes blogg.

När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden

Hur gör man när man vet att någon snart ska dö? När ens egna känslor är konstant på helspänn och man pendlar mellan tankar på att ta tillvara på tiden som finns kvar och samtidigt hantera sitt eget liv och sitt jobb?

Lisa Blomqvist vet vad det innebär att leva i den tillvaron. När hennes pappa låg för döden fanns fler frågor än svar, så hon skrev en handbok om döden där hon delar med sig av sin berättelse. Jag läser just nu hennes bok och kastas med ens tillbaka till sjukhuslukt och ändlösa korridorer, till vaknätter och en ständig kramp i kroppen.

När pappa var som sjukast kämpade jag med precis samma känslor som Lisa Blomqvist berättar om i boken. I månader var jag på helspänn i princip dygnet runt, livrädd varje gång pappa inte svarade på telefonen när jag ringde, eller mobilen var avstängd. Men till skillnad från Lisa, vars pappa var svårt sjuk i cancer och hade fått en begränsad tid att leva, så visste jag inte att döden närmade sig. Bara dagar innan min pappa dog var han ändå rätt pigg och vi talade till och med om hemgång med läkarna. Döden fanns inte i våra samtal alls. Det fanns liksom inte att han inte skulle tillfriskna, tvärtom pratade vi om vad vi skulle göra när han väl blev utskriven, att vi skulle spela golf och göra en pappa-dotter-resa tillsammans.

Samtidigt, någonstans måste jag väl ändå ha anat? Någonstans måste jag ha förstått hur sjuk han faktiskt var och att det kanske skulle sluta så som det gjorde?

Pappas sjukdom spillde över på alla delar av mitt liv. Jag satte allt annat på paus och tog knappt på mig några uppdrag alls. Det underlättades inte av att mamma samtidigt var och är dålig, för jag hade ju henne att tänka på också. Minns att jag gick med ständigt dåligt samvete; skulle jag besöka pappa på sjukhuset eller skulle jag åka till mamma som behövde hjälp? Även om jag hade turen att ha mina bröder och när vänner omkring mig så kände jag mig oerhört ensam i situationen.

Hur lever man på? Hur hanterar man att man inte kan prestera och leverera som vanligt? Och klara av sköta alla vardagliga måsten? Hur jag än gjorde räckte jag inte till. Och sedan, bara timmar efter att man sett sin pappa ta sitt sista andetag skulle man ta tag i allt det där praktiska. Det var så många saker som skulle fixas, saker jag inte visste någonting om. Det kändes som att min hjärna inte fungerade, och samtidigt som allt med begravning och bouppteckning och annat skulle tas om hand så ville jag bara få sörja i fred, dra mig undan och stänga världen och verkligheten ute. Visserligen hade jag mina bröder och mamma, men jag axlade mycket av bördan själv. Kanske var det en skyddsmekanism, att ta hand om det praktiska blev ett sätt att hålla smärtan och sorgen borta, men jag vet inte. Jag minns tiden som ett vakuum. Jag trodde nog att jag hade bra koll på hur allting fungerade, men det var som att jag blev ett barn igen och inte klarade av att göra någonting. Jag ville bara vrida tillbaka klockan, bli liten igen och få sitta i pappas knä.

Samtidigt gick var och en av oss i familjen, och gör fortfarande, med vår egen sorg som inte är lik någon annans. Ingen av oss förstod eller vad som pågick i varandras huvuden. Min hjärna och mitt hjärta gick konstant på högvarv och jag tror att vi tassade väldigt mycket på tå runt varandra, av respekt men också för att inte skapa konflikt.

Lisa Blomqvist beskriver i boken att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funerar och hur mycket man som anhörig kan begära. Jag känner igen mycket av det här, särskilt det hon skriver om att en stor del handlar om hur man kommunicerar i familjen. Hur håller man sams med de som står en nära när man själv lever under press? I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg och det jag tycker är bra är att hon varvar konkreta fakta och råd med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

På samma sätt som Lisa inte visste hur hon skulle hantera sin sorg, så visste jag inte heller. Jag mådde superdåligt när allt rämnade och även om jag idag har förlikats mig med att pappa inte finns hos oss längre och jag ändå kan känna glädje igen, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom, saknar honom enormt.

Jag tror att vi måste våga prata om döden och att vi ska dö – långt i förväg. Jag upplever att många är väldigt rädda för att ens beröra frågan och är så rädda för att säga fel ”när det kommer till att prata om döden.” Vi måste våga bryta tabut, för döden är ju det mest naturliga i allas våra liv. Inget liv som vi känner det slutar ju på något annat sätt än det traditionella, och det finns ändå någon slags logik i att den äldre generationen dör. Ändå är vi så oförberedda när det väl sker.

Jag har inte dödsångest för egen del, väl för andras död. Andras försvinnande ur mitt liv. Det är smärtsamt – och man måste leva med det, men man är aldrig förberedd på sorgen. Jag tror, att oavsett om man har en handbok eller inte är det väldigt svårt att hantera en sådan situation. Men om man har någonting att hålla sig i så kan det bli lite mindre smärtsamt.

”När man vet att någon ska dö” hittar ni här.

 

Snabbt middagstips: lerpottasill i elegant tappning

Snodde ihop den här lerpottasillen i lördags som kommer att bli en stående rätt på menyn hemma hos mig från och med nu. Sill ligger mig nämligen varmt om hjätat. Och röd lök och gräslök, ja all lök överlag. Dessutom är den enkal att laga.

Har nämligen fått stort sillbegär efter att mamma och jag åt middag på Sturehof härförliden då vi tog sill till förrätt. Finns det något godare? Jag älskar verkligen sill, allra mest klara sillinläggningar, så jag har med flera olika sillrecept i mina två Golfilicious-böcker, bland annat detta recept på lerpottasill.

Allra bäst blir den med färskpotatis och lite rivig, färsk pepparrot. Man kan egentligen använda vilken sorts matjessill man vill, men helst matjessill från Norröna för den är matigare och har lite mer sötma än vanlig matjessill. Blir en fräschare och elegantare tappning av denna klassiska sillrätt.

Ingredienser (4 personer):

4 ekologiska ägg
2 röda lökar
1 knippe gräslök
200 g smör
4 hela matjessillfiléer, Norröna eller annan matjessill av god kvalitet
6 kokta färskpotatisar
färsk dill
färsk pepparrot

Tillagning:

Koka äggen så pass att gulan är mjuk och nästan rinnande (ej hårdkokt). Finhacka lök och skär gräslök så fint som möjligt. Bryn smöret i en kastrull tills dess att det är gyllene och doftar en aning nötigt. Skär sillfiléerna i fyra bitar. Koka potatisen i saltat vatten och skiva dem sedan i tjocka skivor.

Lägg upp sillen och potatisen på ett fat. Sprid lök och gräslök ovanpå, och slå på rikligt med brynt smör. Dela äggen i halvor och lägg på, avsluta med några dillkvistar och finriven pepparrot.

Hoppas det smakar!

 

Vecka 42 – gasen i botten

God morgon!

Brittsommar, jag har bara en sak att säga: Jag älskar dig. Hur underbar har inte den här helgen varit? Känns som att jag tankat solljus och höstglöd för att klara mig i alla fall ett par veckor framöver.

Jag älskar att dra igång en ny vecka med stora planer och den bästa starten är att hålla energinivån uppe med ett bra träningspass direkt på morgonen. Check på den. Ett annat sätt är att ta på sig kläder i färger som man blir glad över. Näst efter neutraler så finns det nog ingen färg som är enklare att jobba med än blått – både mångsidigt, elegant och fräscht. I går plockade glatt fram min stickade cardigan från Cos Stores från några säsonger sedan.

Kanske lite otippat, men ljusblått är en av blåtonerna som bidrar till höstens trender, ett kul avbrott mot den klassiska höstpaletten med bordeaux, mörkgrön och senapsgul. Perfekt för att hålla kvar känslan av sommar lite längre, eller hur? Ljusblått är så snyggt att kombinera med konjak, alltså färgen inte drycken. I lördags när jag var på stan en sväng så gick jag in på Céline och såg DEN väskan i ett fantastiskt konjaktsfärgat skinn. Vågar knappt uttala hur mycket den kostade men jag har sagt till mig själv att när vi haft lansering och sålt slut första kollektionen så ska jag köpa en sådan till mig själv i present. Kan inte förstå att jag just skrev detta; jag är ju inte ens en handväsktjej?! Förstår ingenting. Sandra har en sådan intern lyxregel vet jag, att varje gång man byter jobb eller får ett nytt jobb så får man unna sig en ny designerväska. Tycker jag låter väldigt sympatiskt. Nu behöver det förstås inte vara just en designerväska, eller för att man har bytt jobb, men om man har nått ett stort mål tycker jag att det är värt att fira det på något sätt.

I alla fall. Den här veckan ska ALLT hinnas med. Det är pressvecka så jag kommer att flänga runt på stan som en dåre. Har möten inbokade varje dag, tre intervjuer att beta av, lämningar som ska in och så ska jag hinna till kiropraktorn igen för att jobba vidare på min stela nacke. Just ja, måste komma ihåg att ringa tandläkaren också. Kort sagt, det blir en vecka med full fart. Första anhalt blir kontoret, vi hörs lite senare.

 

Fyra nyanser av brunt

Kamel, kanel, nougat, choklad. Den här säsongen är brunt i alla nyanser big news, vilket jag är väldigt glad för. Brunt är en oerhört underskattad färg, fullkomligt oförståeligt tycker jag. Jag älskar brunt, särskilt en mörk chokladbrun nyans och kanel.

Så har det inte alltid varit. Uppvuxen på 70-talet fick jag min beskärda del av murriga färger som barn; brunt, orange, grönt, ja jisses. Jag minns att vi hade mörkbruna tapeter i hallen när jag växte upp och mattan i vardagsrummet var en sådan där skogsgrön filtmatta som gjorde brände till på huden om man ramlade på den.

Minns också att jag fick ärva en brun basker när jag var typ 12 och en dag när jag skulle till min kompis Inger som bodde en bit bort tog jag mod till mig och satte på mig den där baskern. Jag kände mig så himla cool och fransk – ända tills jag mötte en tjej som var några år äldre än mig, en sådan där tjej som var cool på riktigt. När vi hade passerat varandra hörde jag henne ropa till mig bakom ryggen: ”Bajsbrunt är inte modefärg i år!” Alltså, jag blev så jäkla ledsen! För en gångs skulle hade jag varit lite modemodig och så dissades det helt. Tja, så därför dröjde det rätt många år innan jag tog på mig någonting som kunde misstänkas för att vara brunt.

Annat är det nu, för i dag har jag verkligen tagit bruna nyanser till mitt hjärta. Tycker det är så fint, särskilt ihop med denimblått och vitt. Är därför mycket nöjd med min nya tröja som kommer att bli mycket användbar lång tid fram över. Och min bruna mockajacka ska vi bara inte tala om. Efter 15+ år i min ägo är den fortfarande ett av mina bästa köp. Love it!

 

Trevlig helg!

Klänning Gina Tricot // Rock Massimo Dutti // Sneakers New Balance

Vad som väntar i helgen? Tackar som frågar. Varva skrivjobb med balkongmys, fylla lungorna med frisk höstluft, kolla in Fendi-manin, läsa klart en dödsviktig bok, äta en äppelpaj, fixa klart det sista med garderoben och drömma om det HÄR golfsemesterparadiset.

Imorgon ska det bli 19 grader – glad fredag!

 

Tre för övrigt

Njuter av: Höstsolen. Promenaderna. Tystnaden.

Läser just nu: ”När man vet att någon snart ska dö – en handbok om döden” av Lisa Blomqvist. Jag gråter, upprörs, våndas, känner vemod och kämpar febrilt för att inte krama liver ur mig själv av saknad efter pappa.

Imponeras av: Människor med hög genomförandekraft. Människor som oförtrutet arbetar vidare med år ut och år in för att förhoppningsvis nå fram till nya revolutionerande rön som kan lösa problem och förändra tillvaron för miljontals människor. Som forskarna som tilldelas årets Nobelpriset i kemi; Frances H. Arnold, George P. Smith och Sir Gregory P. Winter. En sån vill jag bli. Som inte tröttnar eller ger upp när resultaten inte kommer.

Copy/paste

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare.

Hösten är här och det är så fint att bära vinrött och grått som komplement till det svarta. I höst kommer jag att jobba mycket med lager på lager. En varm stickad tröja över en skjorta, alternativt en tunn polotröja och kavaj och så rock på det. Jag är helt hög på min rock från Massimo Dutti som jag hade med i ett inlägg häromveckan. Älskar den redan. Med min nya tröja från samma butik och loafers från Din Sko känner jag mig kittad.

Nu ska jag beta av det sista på att göra-listan innan jag packar ihop datorn för i dag. Jag hade tänkt att gå på ett event med Schweiziska turistbyrån i kväll men jag känner mig rätt mör eftersom jag har jobbat så galet mycket de senaste dagarna, så jag får se hur jag gör. Vi hörs imorgon i vilket fall!

Rock Totême // Skinnyjeans Esprit // Tröja Prada // Skjorta Ann Demeulemeester // Väska Fendi // Loafers Din Sko

 

#tbt

Januari för fyra år sedan. Full av förväntan. Jag minns att det var fyra kulturer, fem språk, tradition och innovation, västerländskt och asiatiskt, på en och samma vecka. Singapore.

I dag tänkte jag inspirera er till att vidga era vyer. För om ni är less på Europa, redan gjort New York, Marrakech och Dubai så kan Singapore vara den ultimata destinationen. Här slipper ni nämligen välja; den myllrande metropolen är som en miniatyrversion av hela Asien.

Att resa är att vara öppen för nya idéer och möjligheter. Det är en chans att få möta andra men också sig själv, och jag ser resandet som ett tillfälle att faktiskt få tid för reflektion och observation. En chans att fundera över sina egna möjligheter och att inse att vi som lever i Sverige nästan inte har några begränsningar. Du kan göra nästan precis vad du vill. Den insikten ska vi bära med oss så att vi slipper bli ångerfulla när vi väl är för gamla för att vidga våra vyer.

En fantastisk plats att utforska det på är Singapore som osar äventyr och exotiska nätter i spännande miljöer. Så medan ni reser iväg i tanken sitter jag på kontoret med denna starka längtan tillbaka till Singapore. På mitt schema står i stället: pressplanering, rodda med bilder och göra en intervju för Plaza Kvinna. Hurra!

 

13 höstsnygga strumpor

Det här inlägget affiliatelänkar till återförsäljare. Samtliga produkter är utvalda av mig.

Har ni ännu inte tagit på er strumporna efter sommaren så är det hög tid nu. Strumpor kan vara det mest förbisedda plagget av dem alla, trots att det är den absolut enklaste stylingdetaljen.

Jag älskar att låta strumporna göra övergången mellan byxor och skor snygg, tycker att det livar upp en annars nedtonad vardagslook precis lagom mycket. Dessutom är det fint att ha en liten strumpa i ett par klackskor – lite extra kalas till klänning eller kjol. Och att matcha strumporna med väskan eller scarfen är både ett enkelt och roligt sätt att ge sin look lite personlighet.

För er som har kört fast i träsket av tråkiga strumpor, eller helt enkelt inte orkar leta själva så har jag gjort jobbet åt er. Således kommer här 13 snygga strumpor!

Bananmönstrade från Happy Socks.

Glitterstrumpor med hjärtan från Monki.

Tunna strumpor i kakigrönt från Cos Stores.

Småprickigt från Beck & Söndergaard.

Fisknätssockar från Gina Tricot.

Med nyckelpigor från Monki.

Ginghamrutiga från Happy Socks.

Blommigt i Marimekkos signaturmönster.

Med budskap från Ganni.

Randiga med metalltråd från By Malene Birger.

Knästrumpor från Asos Design.

Intarsiamönstrat från Calvin Klein.

Hundtandsrutor från Baum und Pferdgarten.